Judaistik.se

Traditionellt och historiskt sett har judiska vigselringar i regel varit enkla och gjorda av solitt guld, och detta av en rad olika anledningar. Själva vigseln innehåller vad man nog närmast måste kalla en transaktion, där bruden mottager ett objekt av värde, i regel en ring, från brudgummen. I Talmud specificeras det minsta värdet som ringen får ha, vilket också är anledningen till att den traditionella judiska vigselringen är solid och saknar stenar - det är helt enkelt enklare att bedöma värdet på en solid guldring eftersom en sådan kan vägas och värdet är således själva guldvikten. Även enkla silverringar har ansetts lämpade av samma anledning. För att en ring skall vara kosher skall den utgöra en perfekt obruten cirkel, vilket är ytterligare en anledning till varför dekorationer ansetts mindre lämpliga. Det sägs att standarsutförandet också syftade till att göra det svårare att bedöma en kvinnas rikedom eller sociala ställning utifrån hennes vigselring.

Som i allting annat så går det trender även i judiska vigselringar, och idag händer det att par växlar ringar (mindre troligt att det sker under själva ceremonin om denna är religiös dock) eller att en annan ring än den som bruden faktiskt skall bära används vid ceremonin. Om brudens ring är så pass utsmyckad att den riskerar att bedömas som icke-kosher så kan en enkel ring användas vid själva bröllopsceremonin för att senare bytas ut mot den permanenta vigselringen.

Förra året gavs ett frimärke ut i Tyskland med en bild av en enorm utsmyckad guldring och texten "mazel tov". Det rör sig om en judisk vigelring från trettonhundratalet som hittades 1998 i Erfurt vid en arkeologisk utgrävning. Ringen, som på sitt sätt också är traditionell, har en flera centimeter hög utsmyckning i form av en byggnad med tinnar och torn. Erfurtringen utgör ett exempel på en parallell tradition som har varit i bruk åtminstone sedan medeltiden, där vigselringar dekorerats med byggnader i metall med en vikt uppåt 100 gram, och inskriptioner med orden "mazel tov". Ganska tvära kast mellan en blygsam slät ring och monsterbling, inte sant?

Det är oklart var traditionen med husringarna kommer ifrån, men de har hittats såväl i Tyskland som i Italien och Nordafrika, och i stora antal i Jemen (även om många av de som säljs på ebay och liknande som autentiska och antika jemenitisk-judiska ringar troligtvis är förfalskningar). Att ringarna var populära i delar av Europa på 17-1800-talet har fått vissa att dra slutsatsen att traditionen uppkom då, men det räcker med att titta på Erfurtringen för att inse att traditionen är betydligt äldre än så. Vad dessa jätteringar har gemensamt förutom att de är svårburna, är att de är utsmyckade med en byggnad som antingen skall föreställa ett överdådigt hem eller ett tempel, och att de bär inskriptionen mazel tov. Vissa har ett litet lönnfack under själva "huset", där ytterligare inskriptioner kunnat göras.

Vad är då poängen med dessa jätteringar? Man kan se dem som en motreaktion mot den enkla standardringen - en brudgum som hade råd med 50-100 gram guld för sin blivande hustrus ring signalerade inte bara materiellt välstånd utan erbjöd även hustrun en väl tilltagen försäkring ifall det skulle vara så illa att han avled eller något annat uppstod i äktenskapet. En form av medeltida variant av de jättediamanter som är populära idag? Huset på ringen symboliserar det nya parets framtida hem och lycka, och i de fall estetiken drar åt tempelhållet så är tanken snarlik eftersom mycket av det spirituella livet i modern judendom utgår fram hemmet.  Symboliken kring husringarna påminner om den hos chuppahn, som är en mer välkänd judisk bröllopstradition.

Det finns inte så mycket skrivet om dessa husringar, och som en bloggare skriver här så har många människor idag endast sett sådana här ringar på museum (om ens det). I jämförelse med andra traditioner så tycks bruket av husringar vara relativt "nytt", och det intressanta är att husringar har använts på så spridda platser som Polen och Tyskland i öst- och centraleuropa, Italien i sydeuropa och i Mellanöstern och Nordafrika. Den italienska judendomen är på många sätt distinkt och avskild från judendomen i många andra europeiska länder, för att inte tala om skillnaderna i seder och bruk mellan Polen och Jemen! Det tyska frimärket uppmärksammar glädjande nog en dold judisk tradition, och frågan är hur många judar och icke-judar som hinner använda de där frimärkena innan de tittar noga på bilden och funderar över vad som egentligen är avbildat där bakom mazel tovet?

Bilden är lånad från Victoria & Albert Museums hemsida.