Judaistik.se

Jag läser i Jonathan Lemans blogg att högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag den 27:e januari har ställts in i Luleå med hänvisning till de gångna veckornas händelser i Gaza. Komminister Bo Nordin från Domkyrkoförsamlingen i staden säger till tidningen Dagen att "Det som händer i Gaza läger [sic] sordin över firandet", och därför väljer man att avstå. Sordin? Nu handlar det ju mig veterligen inte om någon skojig och efterlängtad studentbal eller liknande som Israel har förmörkat med sitt agerande i Gaza, utan högtidlighållandet och åminnelsen av ett av de verkligt nattsvarta skeendena i historien. Ett tyst fackeltåg hade varit mer smakfullt än att ställa in "firandet" helt.

Lika tokigt och oroväckande är regissör Björn Melins beslut att hoppa av pjäsen "Om detta är en människa" på Helsingborgs stadsteater, i elfte timmen bara några veckor före premiären. Pjäsen "Om detta är en människa" är en bearbetning av Primo Levis verk med samma namn, gjord av Lars Norén, och Molin försvarar sitt beslut med att säga att han inte "klarar av att odla 60 år gamla oförrätter". Molin mår alltså lite dåligt av att sätta upp en pjäs av den store humanisten Levi, som även i sin poesi som till största delen bearbetar hans upplevelser under Förintelsen, är noga med att även belysa andras lidande. Raderna nedan är hämtade från dikten "Shema", och talar för all världens lidande, oberoende av religioner och länder. Just därför borde Helsingborgs stadsteater vara stolta över att sätta upp en pjäs baserad på Levis material.

Consider whether this is a man,
Who labors in the mud
Who knows no peace
Who fights for a crust of bread
Who dies at a yes or no.
Consider whether this is a woman,
Without hair or name
With no more strength to remember
Eyes empty and womb cold
As a frog in winter.

Eftersom vi förhoppningsvis lär av historien kan det idag, 70 år efter Kristallnatten, vara läge att ställa frågan: hur ser vår bild av judar ut idag? Något heltäckande svar tänker jag inte ge mig på, utan nöjer mig med ett fallexempel.

Rockmusikalen Jesus Christ Superstar har sedan premiären i början av 1970-talet framförts i ett flertal olika uppsättningar. Den senaste i raden spelas nu i Malmö, och har väl främst blivit omtalad för att Ola Salo spelar rollen som Jesus och översatt texterna till svenska. Hur väl han lyckas med detta får ni söka information om på andra ställen, för någon recension av föreställningen ges inte här. Det som står i blickfånget i det följande är snarare hur »judarna» framställs i föreställningen.

Musikalen tillhör den genre som brukar kallas passionsspel, det vill säga en föreställning som gestaltar det som enligt evangelierna hände i Jerusalem dagarna före Jesu död. I denna passionsberättelse finns en hjälte och några skurkar – främst Judas som förrådde Jesus men också judarnas högsta råd som beslutade döda Jesus – och det är bara att konstatera att i snart två tusen år har denna berättelse ställt till stort elände för judar, och då framför allt i medeltidens kristna länder. Generation efter generation av mer eller mindre fromma kristna har fått höra att »judarna» var skyldiga till Jesu död, och att alla judar i alla generationer som en konsekvens av detta har kollektiv skuld till Jesu död – och att detta i sin tur legitimerade att man förtryckte, förföljde och misshandlade landets judiska befolkning.

Ur ett judisk-kristet dialogperspektiv tillhör Jesus Christ Superstar därför en problematisk genre. Vilken bild av judarna förmedlas? Vilket intryck av skurkarna – det vill säga »judarna» – får besökaren av att se och höra föreställningen? Förstärker eller nyanserar den generationers demonisering?

Jag såg Malmöföreställningen häromkvällen, och låt mig med en gång understryka att det inte finns något i föreställningen som medvetet eller uttryckligen demoniserar judar – vilket är helt i linje med musikalen som sådan. I grund och botten handlar Jesus Christ Superstar lika mycket om Judas som om Jesus, och det händelseförlopp som presenteras ligger närmare den gnostiska versionen a la Judasevangeliet än det vi hittar hos evangelisterna. I Malmöuppsättningen gör Patrik Martinsson en strålande Judas-presentation, och får oss åhörare att känna den frustration och svartsjuka som driver honom att förråda sin bäste vän och slutligen ta sitt eget liv – och skapar därmed mer sympati än avståndstagande hos mig som åhörare. Ett första delsvar på min inledande fråga blir alltså: Jesus Christ Superstar är först och främst en
musikal där Judas Iskariot Superstar regerar – och därmed också
medverkar till att nyansera bilden av den klassiska förrädaren.

Men det finns två problematiska scener i Malmöuppsättningen som jag intuitivt reagerade mot. Den ena är scenen när Jesus rensar templet, som är en smått bisarr scen där offerslaktare i plastförkläden och med stor frenesi går loss på röda »köttstycken» medan Jesus räddar ett mjukdjurslamm. Om detta är den bild av judisk rituell slakt som svenskar har – vilket jag definitivt inte hoppas – skulle det kunna vara en förklaring till varför kosherslakt fortfarande är förbjuden enligt svensk lagstiftning, men det handlar väl snarare om att jag är överkänslig.

Den andra scenen som jag upplever problematisk är när stora rådets ledare Kaifas (spelad av Bengt Krantz) och Hannas (spelad av Håkan Mohede) övertalar Judas att överlämna Jesus i deras händer. I Malmöuppsättningen har medlemmarna i stora rådet fått en klädsel som drastiskt skiljer dem från övriga ensemblen. Jesus och hans lärjungar är klädda i moderna kläder, medan medlemmarna i högsta rådet är klädda och uppträder som präster och prelater som hämtade från en bergmansk nidbild av förtryckande 1800-talskristendom, eller som Göteborgsposten uttryckte det: »Herrarna i Kajafas högsta råd framstår som gamla farbröder i någon frimurarloge.» Med denna kontrast blir budskapet mycket tydligt: de som beslutar att döda Jesus är det religiösa etablissemanget i generella termer. Om det handlar om ett kristet eller judiskt eller något annat religiöst eller ickereligiöst etablissemang lämnas därmed öppet för åhörarens egen tolkning.

Men vid ett tillfälle sker något. Just i den scen då Kaifas och Hannas övertalar Judas att förråda Jesus görs en medveten eller omedveten gestaltning som undergräver denna tolkningsfrihet och som i värsta fall påverkar publikens tolkning. Samtidigt som Kaifas bröstar upp sig som den värsta ärkebiskopskandidat och på olika sätt understryker etablissemangets pondus så kryper Hannas-gestalten ihop och påminner under någon minut skrämmande mycket om Shakespeares antisemitiska karaktär Shylock (jämför till exempel med bilden här), då han med sirliga och giriga handrörelser och ordalag plockar fram penningpåsen och kastar den på marken framför Judas med orden: »Du borde nog ta dem, nåt ska du väl ha?»

Kanske berodde det på min plats i salongen, men från det perspektivet kändes det som man låtit denna karaktär i just denna scen hämta lite för mycket inspiration från generationers antisemitiska bakgård. Kanske är jag lite överkänslig i detta avseende. Förhoppningsvis var detta något som jag – och bara jag – läste in och reagerade på, men jag vågar ändå påstå: helt befriade är vi inte från karikatyrbilden av »juden». Någonstans djupt där inne ligger den och lurar. Trots att det gått 70 år sedan Kristallnatten har vi fortfarande inte helt gjort upp med nidbilden »juden». Än finns mycket kvar att göra...

Tips 1: Du som bor i närheten av Lund kan på tisdag 11 november bland annat höra Ola Salo berätta om sitt arbete med musikalen. Läs mer på CTR:s hemsida.

Tips 2: Skulle du vara intresserad av att lära mer om det gnostiska Judasevangeliet rekommenderar jag den nyligen utkomna: Judasevangeliet. Text, budskap och historisk bakgrund.
Mer information och utdrag från boken finns på förlagets hemsida.