Judaistik.se

The Blue Jew Yorker är en litteraturtidskrift som har den goda smaken att lägga ut en massa snygg, modern poesi på sin hemsida. I det senaste numret finner ni bland annat en söt liten kärleksdikt...till en siddur.

"Rashi's Daughters" heter en uppmärksammad boktrilogi av författarinnan Maggie Anton, som beskriver livet kring Rashi genom ögonen på hans tre döttrar Joheved, Miriam och Rachel. Att jag skriver "kring Rashi" har att göra med att Rashi på samma gång är en central gestalt och en bifigur i böckerna - de mest färgrika beskrivningarna finner man i de små historiska sidospåren som kryddar böckerna, och i kvinnornas röster. Författaren låter sig inte imponeras av legenden Rashi, utan skriver om Salomon - familjefar, religiös auktoritet och vinbonde.

Det sägs att Rashis döttrar studerade Talmud och lade tefillin, och vissa påstår till och med att de var delaktiga i hans talmudkommentarer. De flesta av karaktärerna i Antons romaner är historiska personer, och samtliga hans döttrar finns omnämnda i texter och korrespondens som tillskrivs Rashis många barnbarn och barnbarnsbarn, varav flera kom att bli framstående rabbiner. Framför allt finns beskrivningar av Joheved och Miriam, medan Rachel endast nämns ett fåtal gånger, och det enda vi får reda på är att hon genomgick en skilsmässa och hade en son.

Den sparsamma informationen vi har om Rachel, yngsta dottern till Rashi och hans namnlösa hustru, gör i mitt tycke den tredje boken till den mest spännande. Anton har utgått ifrån de historiska källor som finns om Rachels skilsmässa, och vävt en rad historier kring detta i kombination med historiska händelser som rimligen har skett under Rachels levnad och Rashis sista årtionden i livet. I Maggie Antons Troyes är Rachel Rashis favorit, och utan att vara den mest briljanta eller framåtsträvande av de tre döttrarna så är hon i mitt tycke den tveklöst mest sympatiska.

Jag har precis läst ut den tredje och avslutande boken i Antons trilogi, Rashi's Daughters Book III: Rachel, och instämmer i den goda kritik boken har fått, även om jag inte är helt förtjust i den lite självgoda ton som präglar serien. Författaren är så frikostig med talmudreferenser, hebreiska och franska inslag och judisk diskurs att jag ibland blir en smula matt, men framför allt tacksam för att jag läser boken med en viss förförståelse, för utan den så vet jag inte riktigt hur den hade stått sig.

I centrum står Rachel och hennes man Eliezer, och det är intressant hur karaktärerna förändras i boken. I början av berättelsen om deras äktenskap upplever jag Rachel som en smula lättsinnig och ytlig, men ju längre berättelsen fortskrider desto tydligare blir det att det är Eliezer, som trots sin intelligens, är den världsliga och barnsligare av de två. Rachel och hennes man är på sätt och vis hela tiden varandras motpoler, utan att de för den sakens skull målas upp som helt svartvita, och riktigt intressant blir det när Anton placerar Eliezer i Sepharad (Spanien), och låter Rachel stanna i Ashkenaz (Frankrike). Sepharad är i Rachels ögon symbolen för det förtryckande, smutsiga och lättjefulla, emedan Eliezer där finner en frihet och kunskapstörst som han saknat i Troyes.

För någon vecka sedan så skrev jag om Jonathan Rosens bok Joy Comes in the Morning, och jag beklagade mig över att Rosen gjort det för lätt för sig i slutet av boken. Med risk för att framstå som gnällig så måste jag göra samma även med Antons bok, för slutet kommer lite som en dörr som hastigt blåser igen, utan någon direkt förklaring. I efterordet skriver Anton att hon ville skriva fram tills Rashis död, och mycket riktigt dör Rashi, och sen är det inte så mycket mer med det. Jag kan tänka mig, att Maggie Anton kanske efter alla år av efterforskningar inte hade så mycket mer att säga, utan fick låta resten vara osagt.

Vi vet inte vad som hände Rachel, utan vi vet lite grann om vad som skedde med hennes barn och syskonbarn, vilket Anton tar upp i efterordet. Där skriver hon även om århundraden efter Rashis död, som inte bjöd på några direkta munterheter för Frankrikes judenhet. 200 år efter Rashis död var den centraleuropeiska guldåldern definitivt över, och samtliga judar tvingades i exil. Upptakten till denna olyckliga utveckling behandlas redan i boken, vilket utgör en sorglig påminnelse om hur historien har upprepat sig själv de senaste 1000 åren. Kanske var med medvetet av Anton att låta resten vara osagt. Det något abrupta slutet till trots utgör Maggie Antons bok en fin hyllning till Rashi och till medeltidens starka kvinnor, och ur ett litterärt perspektiv kan jag således tycka att det är synd att Rashi inte hade fler döttrar!

Läs mer: www.rashisdaughters.com!

Jag har nyligen läst ut Jonathan Rosens bok Joy Comes in the Morning, en sprudlande intelligent bok om reformrabbinen Deborah och några av de människor hon möter genom sitt arbete, som bland annat involverar att besöka sjuka människor på sjukhus och vårdboenden, och förrätta begravningar. Rosens bok hanterar den religiösa aspekten av judendomen varsamt och respektfullt, men på samma gång är han brutalt ärlig, hans karaktärer är riktiga människor som låter tankarna vandra när de ber, som glömmer bort fastedagar och som har ett humör som gör att man uppfattar dem som i allra högsta grad mänskliga. Rosen har lyckats skriva en alltigenom judisk bok, som inte känns krystad som ibland kan bli fallet när en författare försöker sig på att skildra en ganska sluten gemenskap.

Deborah möter en självmordsbenägen överlevare, en grubblande konvertit, en svårmodig vetenskapsjournalist och en rad andra karaktärer vars liv vävs samman under ett år från Rosh Hashanah och Yom Kippur till nästa Rosh Hashanah. Handlingen är finstämd och stundtals smärtsam, men det är slutet som gör mig fundersam. Ett par av huvudkaraktärerna flyttar till Israel, och så var det med den saken. End of story, som om ingen förklaring eller analys krävs, som om det var det enda tänkbara slutet på en bok om moderna judar i USA. Jag ska inte avslöja för mycket, men jag tycker att Rosen gör det lite för lätt för sig, när han väljer att låta Israel bli lösningen på ett par av huvudpersonernas dilemman. När jag såg filmen La Petit Jérusalem för några år sedan, tyckte jag det var lite för enkelt, men ändå lite poetiskt, att låta huvudpersonens familj ge sig av till Israel i slutet av filmen. Skillnaden är, att filmen La Petit Jérusalem skildrar ett uppbrott på flera plan, medan Rosens bok inte drar åt det hållet, förrän på de allra sista sidorna. Medan familjen i Karin Albous film präglas av en längtan "hem", så verkar karaktärerna i Rosens bok mest längta efter närhet, icke-kosher grillad kyckling, och efter varandra.

Att Rosen låter några i grund och botter välförankrade, välmående amerikaner fly hals över huvud till Israel efter 300 sidor känns inte särskilt poetiskt, snarare aningens fegt eller ogenomtänkt, givet att författaren lämnar en del snygga bibliska referenser i boken orörda. Exodus i Joy Comes in the Morning, känns nyckfullt och slumpartat, vilket kanske är författarens avsikt, men mitt intryck är att det är synd att låta en så egensinnig och charmig bok få ett så "enkelt" slut. Leder alla judiska litterära vägar oundvikligen till Jerusalem, kan man fråga sig...

Om ni har några miljoner över och vill bli ägare till den kanske äldsta intakta spansk-judiska torahrullen, så har ni en chans om knappt två veckor, då Sotheby's auktionerar ut den. Detta berättar Haaretz, som beskriver rullen som utsmyckad med "kabbalistiska mönster", kända från medeltidens judiska guldålder i Spanien. Artikeln nämner ingen mer exakt ålder på rullen, och det finns heller ingen bild - men ifall ni vill veta mer om den samt kika på en rad unika judaicaobjekt, kan ni besöka Sotheby's hemsida. En bok som inte kommer att auktioneras ut igen är den femtonhundratalsbibel som i måndags återbördades, 71 år efter att den blivit stulen under Kristallnatten. Bibeln upptäcktes för några månader sedan, då den var på väg att säljas på auktion i USA, men är alltså nu tillbakalämnad och befinner sig i Wien. Läs mer i Haaretz.

Rabbi Saul J. Berman, judaistikprofessor och The Forward-skribent, har skrivit en intressant artikel om gudsrelationer och nervöst betingat bönbokssamlande...

För dem som känner att inte ens den upphaussade Koren-sidduren kan uppfylla alla önskemål man kan tänkas ha på en bönbok finns snart möjligheten att själv klippa och klistra ihop sin egen siddur på nätet, via hemsidan www.opensiddur.net (sidan är under konstruktion), vilket Haaretz skriver om här. Spännande, i synnerhet om användare letar upp rariteter i gömmorna och gör dem tillgängliga. Tanken är att man skall kunna redigera och anpassa texterna för sina egna behov, kanske lägga till en viss översättning eller translitterering, och sedan skriva ut sidorna. Frågan är, hur stor efterfrågan som finns - vill folk pyssla ihop en bönbok, lägga till en egen framsida och skriva ut, och kommer den isåfall att användas? Eller, är det fullt tillräckligt med den mängd olika siddurer som har blivit tillgängliga för människor världen över i och med internetbokhandlar? Vidare så skulle man kunna ställa sig tveksam till lämpligheten i att lägga ut religiöst material på nätet där vem som helst kan handskas med det, för vad gör den som halvvägs genom att skriva ut sin egen, unika siddur inser att bläcket håller på att ta slut i skrivaren - lämnar hon/han in de suddiga kopiorna till en geniza, eller slänger man dem i papperskorgen?

Artscrolls siddurmonopol lär får sig en liten törn om någon månad, då Koren Publishers i Jerusalem, kända framför allt för sina vackra utgåvor av Tanakh, ger ut en hebreisk/engelsk siddur med en modernt ortodox/sionistisk prägel, med översättning och kommentarer av Sir Jonathan Sacks, överrabbin i Storbritannien. Enligt en artikel i JTA är Artscroll inte så lite nervösa, inför utgivningen av vad som förväntas kunna bli ett nytt standardverk i församlingar över hela världen men i synnerhet i USA. Min entusiasm är än så länge inte total, även om Koren-sidduren är ett välkommet tillskott till utbudet av dubbelspråkiga siddurim. Sir Jonathan Sacks ligger bakom Singer/Sackssidduren, som är väldigt komplett och på många sätt utmärkt, och jag undrar lite vad Korens siddur kan ha att tillägga. Drömscenariot hade ju dock varit, om Koren kunde göra en hebreisk/engelsk utgåva av sin sefardiska siddur...

Idag gavs Amos Oz nya bok Rim på liv och död ut på svenska, en liten nätt bok i dyningarna efter den självbiografiska tegelstenen En berättelse om kärlek och mörker. Något som har irriterat mig då jag slagit upp Oz senaste böcker på svenska är att översättningen är gjord från engelska, till skillnad från översättningen av Oz tidiga böcker, som översattes direkt från hebreiskan. Jag upptäckte det första gången i diktsamlingen Samma hav, men lugnades i det fallet något av att den engelska översättningen i sin tur var gjord i samarbete med författaren själv. Det verkar dock som om W&W och nu Bonniers de senaste tio åren har nöjt sig med Rose-Marie Nielsens översättningar från engelskan. Ingen skugga över Nielsen, men rimligtvis händer någonting med en text som översätts i två led. Även om det blir billigare. Nu är ju trots allt inte Oz längre någon smal författare, utan prisbelönad och Nobeltippad. Se exempelvis hur pinsamt det blev när Pamuk vann, och folk började undra varför de svenska översättningarna i regel gått en omväg via engelskan. Och vart har de hebreisk-svenska översättarna tagit vägen - nog måste det finnas någon? Det är ju trots allt modern hebreiska, och inte koptiska eller arameiska vi talar om. Nobeltippade fredsivraren och sabbatsnostalgikern Oz läses enligt mig med fördel på engelska, men två böcker som finns i en bra svensk direktöversättning är Att känna en kvinna, som finns i pocket från 2005, samt Det tredje tillståndet, som verkar vara slut överallt men som med fördel kan lånas på bibliotek.

Rim på liv och död recenseras idag i DN, SvD, Sydsvenskan (igår) samt Expressen.

Idag började bokrean, och många flockades i bokhandlarna i gryningen för att fingra på kartonnageutgåvor av Kafka, självbiografier skrivna av kusiner till grannar till syskon till kända personer, kokböcker av typen "Sju sorters kakor" och liknande heta titlar... Är ni ljumna inför rean här hemma men suktar efter det senaste inom judaistikens breda fält? Kika då på egen risk på denna lista, som sammanfattar 2008 års böcker inom kategorier som "Sephardic Culture", "Modern Jewish Thought and Experience" samt "Education and Jewish Identity"... 

Författaren Amos Oz har satt ner foten och konstaterat att saker var bättre för. I alla fall i hans barndomskibbutz, där sabbaten var en verklig dag av vila. Oz var en av talarna vid en konferens i Caesarea förra helgen, där man diskuterade ämnen som är relevanta för såväl sekulära som religiösa israeler, däribland sabbaten, som Oz med flera menar har gått från att vara en dag av andlighet och familjeliv till att bli en dag av shopping och att äta ute. Oz, som är för att kollektivtrafiken skall fortsätta rulla på shabbat, vill att shoppingcenter och butiker stänger under lördagen så att Israel har en chans att få tillbaka gamla tiders vilodag. "The Israeli Shabbat nowadays is either a religious one in synagogues or spent in shopping centers. I regret that", säger Oz, medan många sekulära israeler menar att öppna butiker under shabbat är en förutsättning för att de skall kunna få saker gjorda under denna enda lediga dag i Israel, där många israeler dessutom arbetar långa skift under veckorna. I kommentarsfältet till artikeln på Yedioth Ahronoths hemsida samsas positiva och negativa kommentarer. Någon menar att det är orättvis att de runt 20% av israelerna som är icke-judar skall behöva bli lidande, och likaså turister. Gällande turisterna litar jag personligen på, att de är medvetna om villkoren då de åker till Israel. Dessutom kommer det troligtvis alltid finnas arabiska butiker och även andra som håller öppet oavsett, där köpsugna turister kan inhandla sin kodakfilm och sina isglassar.