Judaistik.se

För ett par dagar sedan visades Ben Stiller-filmen Tro, Hopp och Kärlek på tv, och nedan finner ni ett klipp ur filmen, där Rabbi Jake spelad av Stiller introducerar gospel i gudstjänsten, och levererar en version av Ein Kelokeinu som nästan svänger mer än Carlebach...

Hymnen Ein Kelokeinu sjunges eller läses i slutet av Shacharit (morgongudstjänsten) på Shabbat, och i icke-askenasiska sammanhang även under gudtjänsten på vanliga veckodagar. Texten är en enkel och melodisk hyllningssång, och består av 20 välsignelser och 2 avslutande meningar som ibland utesluts eftersom de inte följer rytmen i den övriga texten. Ein Kelokeinu gör sig också väldigt bra på ladino, som ni kan se på translittereringen nedan.

Ein Kelokeinu på translittererad hebreiska:

Ein keloheinu, ein kadoneinu, ein kemalkeinu ein kemoshi'einu,

Mi keloheinu, mi kadoneinu, mi kemalkeinu, mi kemoshi'einu,

Nodeh leloheinu, nodeh ladoneinu, nodeh lemalkeinu, nodeh lemoshi'einu,

Barukh Eloheinu, barukh Adoneinu, barukh Malkeinu, barukh Moshi'einu.

Atah hu Eloheinu, atah hu Adoneinu, atah hu Malkeinu, atah hu Moshi'einu.

Atah hu shehiqtiru avoteinu, lefanekha et qetoreth hasamim.

Ein Kelokeinu på translittererad ladino (utan de 2 avslutande meningarna):

Non komo muestro Dyo, non komo muestro Senyor,

Non komo muestro Rey, non komo muestro Salvador.

Ken komo muestro Dyo, ken komo muestro Senyor,

Ken komo muestro Rey, kem komo muestro Salvador.

Loaremos a muestro Dyo, Loaremos a muestro Senyor,

Loaremos a muestro Rey, Loaremos a muestro Salvador.

Bendicho muestro Dyo, Bendicho muestro Senyor,

Bendicho muestro Rey, Bendicho muestro Salvador.

Tu sos muestro Dyo, Tu sos muestro Salvador.

Tu sos muestro Rey, Tu sos muestro Salvador.

Som ni ser står det "Eloheinu" i texten och inte "Elokeinu", och anledningen till att det finns två stavningar är att man ofta byter ut h:et mot ett k när man använder denna version av gudsnamnet utanför bön eller gudstjänst. Uttalet som indikeras i texten ovan är alltså det som skulle användas i gudstjänstsammanhang, emedan själva hymnen ofta benämns som "Ein Kelokeinu" när man talar om den mer allmänt. Shlomo Carlebach, som har gjort en mycket vacker inspelning av Ein Kelokeinu, sjunger dock med k istället för h. K:et anses medföra, att man inte använder det korrekta gudsnamnet i onödan.

Jag har nyligen läst ut Jonathan Rosens bok Joy Comes in the Morning, en sprudlande intelligent bok om reformrabbinen Deborah och några av de människor hon möter genom sitt arbete, som bland annat involverar att besöka sjuka människor på sjukhus och vårdboenden, och förrätta begravningar. Rosens bok hanterar den religiösa aspekten av judendomen varsamt och respektfullt, men på samma gång är han brutalt ärlig, hans karaktärer är riktiga människor som låter tankarna vandra när de ber, som glömmer bort fastedagar och som har ett humör som gör att man uppfattar dem som i allra högsta grad mänskliga. Rosen har lyckats skriva en alltigenom judisk bok, som inte känns krystad som ibland kan bli fallet när en författare försöker sig på att skildra en ganska sluten gemenskap.

Deborah möter en självmordsbenägen överlevare, en grubblande konvertit, en svårmodig vetenskapsjournalist och en rad andra karaktärer vars liv vävs samman under ett år från Rosh Hashanah och Yom Kippur till nästa Rosh Hashanah. Handlingen är finstämd och stundtals smärtsam, men det är slutet som gör mig fundersam. Ett par av huvudkaraktärerna flyttar till Israel, och så var det med den saken. End of story, som om ingen förklaring eller analys krävs, som om det var det enda tänkbara slutet på en bok om moderna judar i USA. Jag ska inte avslöja för mycket, men jag tycker att Rosen gör det lite för lätt för sig, när han väljer att låta Israel bli lösningen på ett par av huvudpersonernas dilemman. När jag såg filmen La Petit Jérusalem för några år sedan, tyckte jag det var lite för enkelt, men ändå lite poetiskt, att låta huvudpersonens familj ge sig av till Israel i slutet av filmen. Skillnaden är, att filmen La Petit Jérusalem skildrar ett uppbrott på flera plan, medan Rosens bok inte drar åt det hållet, förrän på de allra sista sidorna. Medan familjen i Karin Albous film präglas av en längtan "hem", så verkar karaktärerna i Rosens bok mest längta efter närhet, icke-kosher grillad kyckling, och efter varandra.

Att Rosen låter några i grund och botter välförankrade, välmående amerikaner fly hals över huvud till Israel efter 300 sidor känns inte särskilt poetiskt, snarare aningens fegt eller ogenomtänkt, givet att författaren lämnar en del snygga bibliska referenser i boken orörda. Exodus i Joy Comes in the Morning, känns nyckfullt och slumpartat, vilket kanske är författarens avsikt, men mitt intryck är att det är synd att låta en så egensinnig och charmig bok få ett så "enkelt" slut. Leder alla judiska litterära vägar oundvikligen till Jerusalem, kan man fråga sig...

»The little traitor» (Haboged hakatan) heter en ljuvlig och synnerligen sevärd film, regisserad av Lynn Roth, som nu i helgen hade biopremiär i Jerusalem. Filmen är baserad på Amos Oz bok »Panter i källaren» och utspelas i Jerusalem sommaren 1947, där en komplex och inte alls självklar vänskap mellan en elvaårig judisk kille och en brittisk soldat växer fram.

Proffi – den judiske killen – är en vetgirig kille. Hans överbeskyddande föräldrar har överlevt Förintelsen och är aktiva i motståndsrörelsen. Om detta är sonen dock mer eller mindre ovetande, även om han anar att de gör något. Själv ägnar han sommaren med att tillsammans med sina kompisar fantisera om att vara motståndskämpe och kriga mot britterna. Sent en kväll när utegångsförbud råder grips han av en sergeant – som istället för att fängsla pojken leder honom hem. I samma veva väcks en nyfikenhet på den andre hos båda två, vilket resulterar i att Proffi söker upp sergeanten på det kafé där denne brukar sitta – och detta möte resulterar i fler möten som i sin tur växer till vänskap.

Det här är en typ av film som lätt skulle kunna trilla ner i en rad olika fallgropar, men med undantag för slutscenen som andas lite för mycket Hollywood så undviks alla dessa på ett synnerligen intelligent sätt. Med ett utsökt skådespeleri ställs istället frågor av tidlös karaktär: Kan två fiender vara vänner? Och framför allt: tillåter vänner och familj att man umgås med fienden? För Proffis vidkommande står det klart att vänskapen med en brittisk sergeant inte är accepterad, och trots att han upprepade gånger säger »jag har inte gjort något fel» så anklagas han för att vara en förrädare och stängs ute av sina tidigare vänner. På så vis blir filmen – i sann Amos Oz-anda – också en kommentar på den pågående konflikten mellan israeler och palestinier.

Med stor sannolikhet kommer denna film aldrig att visas på svenska biografer, såvida den inte dyker upp på någon filmfestival. I höst lär den komma upp på amerikanska biografer, och någonstans i den vevan bör den dyka upp som DVD. Har du inte möjlighet att se den innan dess rekommenderar jag starkt att du tittar på den då.

En försmak får du här:

Läs mer: From 'All in the Family' to Amos Oz

Haaretz publicerade i veckan en intressant betraktelse över alla de Hollywoodfilmer på senare tid som på ett eller annat sätt har tagit upp Förintelsen. The Forwards skribent Rebecca Spence frågar sig, vad det är som gör att antalet Förintelsefilmer tycks öka. Ligger det i huvudsak kommersiella, konstnärliga eller etiska intressen bakom? En möjlig förklaring är att Förintelsen är en tacksam bakgrund för en film, eftersom allt ställs på sin spets. Steven Ross, historiker vid University of Southern California, är inne på denna linje, och konstaterar att: "The Holocaust is a great drama, and the bottom line is that Hollywood is ultimately in the profit-making business, not in the consciousness-raising business". Han fortsätter: "They make films that audiences want to see, and what audiences want to see are compelling dramas and melodramas, and Holocaust films offer that."

Daniel Anker å andra sidan vänder på problemet, och menar att det är oroväckande ifall folk upplever det som att filmindustrin spottar ut Förintelsefilmen. Han går så långt som att säga, att det kan finnas ett antisemitiskt inslag i att hävda att det kommer fler och fler Förintelsefilmen, och att ingen skulle himla med ögonen åt filmer om exempelvis Vietnamkriget. Mark Jonathan Harris, som själv är regissör och ligger bakom två Oscarsvinnande dokumentärer om Förintelsen, menar att det bakom Förintelsefilmerna vilar en allmänmänsklig moralisk frågeställning: Hur skulle jag själv ha agerat? Förintelsefilmerna blir således ett verktyg för människor för att begrunda det egna beteendet. 

Personligen tror jag att såväl Steven Ross som Mark Jonathan Harris har poänger i vad de säger, men det medför också att det finns en viss risk att Förintelsen blir hollywoodifierad, använd för andra syften är att skilda och minnas, samt att människor kanske till och med riskerar att bli överexponerade. Med hollywoodifierad menar jag att den action och romantik som Förintelsefilmerna erbjuder riskerar att ge oss en felaktig bild av Förintelsen: i de fall då de vävs in i dokumentärt material kan de i värsta fall förvanska det, och i de fall filmen är helt och hållet fiktion, kan andra tolka det som verklighet, och således få en felaktig bild av de historiska skeendena under Förintelsen. Vidare kan man diskutera och i mitt tycke bör man diskutera, var gränsen går mellan att uppmärksamma Förintelsen och att gotta sig i eländet. Slutligen tycker jag att man också bör fråga sig, ifall inte för många estetiskt tillrättalagda Förintelseskildringar riskerar att göra oss aningens blasé?  

Läs artikeln här.

För en månad sedan hade Pojken i randig pyjamas (The Boy in Striped Pyjamas, 2008) premiär i Sverige, eller rättare sagt: den gick upp på en av Stockholms biografer – för den verkar hittills inte ha distribuerats till fler av landets biografer. De recensioner jag sett har varit positiva, men efter att ha sett filmen kan jag inte låta bli att härma Astrid Lindgrens rumpnissar: »Voffor gör di på detta viset?»

Filmen handlar om den åttaårige tyske pojken Bruno (Asa Butterfield) som lever ett tryggt och bra liv i 1940-talets Berlin. En dag berättar hans föräldrar att Pappa SS-officeren (David Thewlis) fått ett nytt jobb och att hela familjen ska flytta till landet. Familjen ska få eget fint hus med trädgård, berättas det, men exakt vad pappas jobb går ut på är det ingen som säger. Bruno – som ska bli upptäcksresande när han bli stor – blir snabbt uttråkad i familjens nya hus. Det enda intressanta i närheten är den stora, konstiga »bondgården» som syns från hans sovrumsfönster, och där alla bönder har randig pyjamas. Trots förbud smiter han en dag iväg genom skogen till »bondgården», där han på andra sidan taggtrådsstängslet träffar Schmuel (Jack Scanlon) – en pojke i sin egen ålder och klädd i »pyjamas». Sakta börjar en annorlunda vänskap växa fram dem emellan, för att slutligen kulminera när Bruno beslutar sig för att krypa under stängslet och iklädd en lånad »pyjamas» upptäcka lägret tillsammans med Schmuel.

Här kan du se filmtrailern:

Det är en stark film. Inget snack om saken. »Pojken i randig pyjamas», skriver till exempel Ronny Svensson på TV4.se, »är en liten film som ställer de stora frågorna och man bär med sig den långt efter det att eftertexterna slutat rulla. Kort sagt är den det bästa och mest nödvändiga man kan se på bio just nu!»

Filmen är baserad på en bok med samma namn, skriven av John Boyne, som har blivit en enorm succé, och översatts till en rad olika språk (inklusive svenska). När jag läste boken kunde jag knappt släppa den innan jag läst färdigt den. Den är skriven som en barnbok. Hela den fabelaktiga berättelsen återges utifrån ett barns perspektiv, men med naivt charmiga formuleringar och vändningar som säkert tilltalar oss vuxna mer än barn. Ett exempel: pappas chef, säger Bruno genomgående i boken, heter »the Fury» och platsen dit familjen flyttar kallas »Out-With». Frågan är om dessa ordlekar uppfattas av yngre öron, men oavsett vilket är detta en berättelse riktad till yngre läsare. Filmen däremot är barnförbjuden – och detta, menar jag, verkar vara signifikativt för dagens Förintelsefilmer: inte ens det som uttryckligen utger sig för att vara en »fabel» (eller »en sorts saga» som den svenska undertiteln är) kan längre återges på filmduken som en fabel eller en saga. För att uppfattas som en Seriös och Viktig Förintelsefilm idag, måste regissörer uppenbarligen göra våldet mer autentiskt och påtagligt, och gärna ta med tittaren bortom det smakligas gräns.

I Boynes bok finns en tydlig gräns mellan pappans värld och den övriga familjens ombonade och skyddade verklighet. Det enda hotfulla är egentligen en av pappans soldater, vars ögon gör Bruno rädd, men ingen av familjemedlemmarna verkar egentligen medveten om vad pappans arbete handlar om – och inte heller vi läsare får reda på det förrän efter några kapitel. I filmen råder det däremot inget tvivel om vem pappan är. Redan från första scen är den nazistiska närvaron framträdande. Mamman upptäcker och konfronterar pappan om hans smutsiga arbete, och storasyster i familjen blir tidigt en sann nazist. Kort sagt: Den fabelaktiga värld som boken genomsyras av är i filmen ersatt av en ganska krass och hård verklighet.

När Schindler's List dök upp på biograferna för femton år sedan reagerade många kritiker våldsamt på att det där finns en scen inifrån gaskammaren. Detta, menade man, var att passera en osynlig gräns: det som hände i gaskamrarna har man ingen rätt att skildra. Hur kunde Spielberg exploatera och frossa i det som fanns på den andra sidan av gaskammardörren? Trots att Pojken i den randiga pyjamasen går ett steg längre än Schindler's List i detta avseende har jag ännu inte sett någon recensent reagera på hur man här frossar i gaskammarens dramaturgi. Hur kommer detta sig?

Egentligen slutar både bok och film på samma sätt, men trots detta känns det som två olika slut, eller snarare: två olika sätt att förhålla sig till Förintelsen. Boken avslutas med familjens fruktlösa sökande efter den spårlöst försvunna Bruno. På så sätt formuleras ett outsagt »vad hände», vilket öppnar upp för frågor och samtal. Filmen däremot slutar med en formidabel knockout. Visserligen har det fatala slutet antytts redan tidigare i filmen, med trots detta knockas vi som filmtittare av filmens avslutande scener. Här lämnas inget kvar åt fantasin. Fabeln har ersatts av tre kvarlevande familjemedlemmars primalskri. 

Men vad säger detta filmslut om oss tittare? Har vi blivit så mentalt och känslomässigt avtrubbade att dagens Förintelsefilmer måste bli allt mer realistiska, och pressa det osmakligas gräns allt längre bort för att vi ska bli berörda? Och vad beror i så fall detta på? Kan det vara så illa att Förintelsen idag exploaterats av filmindustrin i så hög utsträckning att filmerna inte längre hjälper oss att minnas det som skedde under 1940-talet? Kan det vara så att vi idag betraktar dessa filmer som ren och skär underhållning – och att regissörer därför känner sig tvingade att gå bortom det smakligas gräns för att komma bakom vårt skyddande pansar?

När Adam Sandlers film Don’t mess with the Zohan (2008) dök upp på biograferna för ett tag sedan (den finns nu även på DVD) påpekade många recensenter och andra att den presenterar en synnerligen positiv bild av Israel – och i många avseenden gör den också det. Samtidigt – vilket framhålls i en läsvärd artikel av Michael B. Oren i AzureOnline – är det en film som mer än någon annan förkastar den sionistiska idén och i förlängningen staten Israel.

»Jag älskar mitt land», säger Zohan i filmens inledning samtidigt som han beklagar våldsupptrappningen. Hans lösning på det hela: han lämnar Israel, flyttar till USA och gifter sig med en palestinsk kvinna. Den här filmen är inte den enda filmen under de senaste åren med en israelisk agent i en bärande roll, som på något sätt misströstar när det gäller våldsupptrappningen. År 2006 kom Steven Spielberg-filmen Munich där den israeliske agenten Avner, precis som Zohan, flyttar till USA för att komma undan våldet, och två år tidigare dök i mina ögon 2000-talets hitills bästa israeliska film upp: Lalechet al-hamajim (»Att gå på vattnet», 2004). Agenten där heter Eyal, men till skillnad från de andra två stannar han kvar i Israel.

Enligt Oren är det ingen tillfällighet att agenten i de amerikansk-producerade filmerna flyttar till USA, medan agenten i den israelisk-producerade filmen stannar kvar. Detta, skriver han, »reflect the gulf between Israeli and American Jewry over which community best guarantees Jewish survival – physical as well as spiritual – in a precarious, secular age. Which polity, these misleadingly superficial films ask, constitutes the sole Jewish utopia, the State of Israel or the United States? Which is the real Promised Land?»

Frågan om Israel eller USA är det land som bäst kan garantera en judisk framtid är på inget sätt ny, vilket Oren understryker i artikeln. Förutom ett fåtal sionistiska förgrundsgestalter – där Golda Meir och Yehuda Magnes väl är de mest kända – har intresset bland amerikanska judar att flytta till Israel varit minst sagt svalt. Först efter Förintelsen och senare sexdagarskriget vaknade någon form av engagemang bland amerikanska judar för den israeliska staten, men det förändrade inte i grund och botten den amerikanska judenhetens syn på att USA är det land som bäst kan försvara judiska intressen.

Denna ideologiska grundsyn genomsyrar Don’t mess with the Zohan. Därmed inträffar alltså det paradoxala att filmen på en och samma gång är en glassig pro-israelisk reklamvideo och ett tydligt ideologiskt avståndstagande från Israel som en garant för judisk överlevnad.

Läs mer:
Zohan and the Quest for Jewish Utopia
Don't mess with the Sephardim

Häromkvällen tittade jag på filmen Allt är upplyst (Everything is illuminated, 2005) – en filmatisering av Jonathan Safran Foers suveräna bok med samma namn – med bland annat Eliyah Wood i en av huvudrollerna. Har du inte sett den kan jag varmt rekommendera den.

Handlingen i grova drag: den tjugoårige ukrainaren Alex får i uppdrag att fungera som översättare åt en ung amerikansk jude som kommit till Ukraina för att leta reda på Augustine, den kvinna som hade räddat hans morfars liv undan nazisterna i shtetln Trachimbrod. I en bil som sett sina bästa dagar och med Alex »blinde» farfar som chaufför – plus dennes »blindhund» Sammy Davis Junior Junior – beger de sig ut på ett sökande med såväl humoristiska som sorgliga och tankeväckande inslag.

Det som i allt högre utsträckning fångade mitt intresse när jag tittade på DVD:n var inte handlingen som sådan – jag har läst boken för länge sedan och hade de stora dragen klara för mig – utan den bild av judendom som filmen förmedlar. Filmen skiljer sig på flera punkter från förlagan (i Wikipedia finns en uppräkning av dem), och på ett sätt gör detta filmen betydligt mer judisk än vad boken är. När sluttexten rullade fram vaknade därför min akademiska nyfikenhet till liv: vad är det för bild av judendom och judisk identitet som den här filmen förmedlar?

Låt oss ta handlingens amerikanska jude som första exempel. I boken omtalas han av Alex som »Hjälten» (the Hero) och kontinuerligt framhålls hans litterära ambitioner, bland annat genom att hans tragikomiska berättelse om Trachimbrods historia finns invävd som en sidohandling som mot slutet av boken vävs samman med huvudberättelsen. I filmen tonas dessa författarambitioner ner betydligt. Det som här betonas är istället att den amerikanske juden är en »Samlare», vilket bland annat understryks av att han i filmen inte omtalas som »the Hero» utan som »the Collector», och i scen efter scen understryks hur han samlar på praktiskt taget allt. Han har hårstrån. Han har jord. Ett par löständer. Fotografier. En tiodollarsedel. Han har han en hel vägg full med minnen, sparade i små plastpåsar som han då och då öppnar. När han på ett ställe i filmen blir tillfrågad varför han samlar på saker blir svaret att han är rädd för att glömma. Med andra ord: Han samlar för att minnas.

Den kulturella identitet som »Samlaren» ger uttryck för brukar man kalla en konstruktionistisk identitet. Det är en flexibel, icke-essentiell identitet som kontinuerligt konstrueras och förändras; en identitet som tar sig olika uttryck beroende på vad den positioneras i förhållande till. I filmen gestaltar Eliyah Wood detta genom att stundtals ge »Samlaren» ett mer eller mindre nollställt ansiktsuttryck, vars identitet skapas då han antingen böjer sig ner och samlar in något han ser eller då han tar fram någon av sina påsar och tittar på dess innehåll. För »Samlaren» är det alltså i hög grad innehållet i hans små påsar som ger svaret på vem han är. I dessa finns det förflutna, historien – eller snarare minnet av det förflutna – som ger identitet.

Det andra exemplet är »Farfar», som i filmen är en helt annan figur än i boken. I boken är Alex farfar en kristen som av nazisterna tvingas välja mellan sitt eget liv och sin bäste väns, en skamfläck i sitt förflutna som han sedan dess försökt glömma. I filmen får man först intrycket av att han är en antisemit, och detta är ett intryck som lever kvar länge i filmen. Först mot slutet av filmen framkommer det överraskande att han är jude, och att han överlevde massakern i Trachimbrod genom att låtsas vara död för att därefter flytta till Odessa och anta ny ickejudisk identitet.

Den kulturella identitet som gestaltas genom »Farfar» i filmen brukar betecknas som en statisk eller essentiell identitet. Tanken här är att identitet är något som en gång för alla finns djupt inne i varje människa, även om den ibland kan vara väl dold av olika »fasader». Att det finns något »djupt därinne» hos »Farfar» uttrycks i filmens inledning genom en scen där namnet Trachimbrod för första gången nämns. Då ser man hur »Farfar» liksom stelnar till, men i övrigt finns inget i filmens inledning som får tittaren att tro något annat än att vi här har en surmulen antisemit. Ända till filmens slut, alltså. Då uppmanar han helt plötsligt Alex att gå till en avskild gård där den enda överlevande kvinnan från Trachimbrod visar sig bo, varefter det blir allt tydligare att de minnesbilder som hastigt passerat har med »Farfars» förflutna att göra. »Farfars» identitet vaknar till liv genom denna resa, genom mötet med denna kvinna (som visar sig vara syster till den Augustine de letar efter) och genom mötet med den geografiska platsen – och vi får vara med om hur någon sorts djupt liggande enhet i hans inre lyfts fram och aktiveras. Bit för bit ser vi hur olika skal tas bort, och till slutet återstår bara kärnan: hans i djupet dolda judiska identitet. Djupt inom honom finns alltså en judisk kärna, en judisk essens som är oföränderlig och som bara väntar på att väckas till liv genom att locket öppnas.

I filmen möter vi alltså två olika former av judisk identitet – en konstruktionistisk, icke-essentiell identitet a la »Samlaren» och en mer statisk, essentiell identitet a la »Farfar» – och det jag nu funderar över är om filmen menar att det endast är den första identiteten som har framtiden för sig. »Samlarens» judiska identitet förefaller växa sig allt starkare genom varje ny insamlad »minnespåse», medan »Farfar» i slutscenen får en judisk begravning sedan han strax efter sitt judiska »uppvaknande» begått självmord. Är det så att i en värld efter Förintelsen är det bara den ena formen av judisk identitet som kan överleva, den andra är dömd att dö? Är det detta filmen vill »upplysa» oss tittare om?

Har du inte sett filmen så finns den säkert fortfarande i en DVD-rea-back nära dig. Du kan också köpa den till en billig penning via de större näthandlarna, alternativt klicka dig till Rabbi von Sydows torrenttips.

Adam Sandlers senaste film Don't mess with the Zohan skulle kunna vara Israels bästa turistmagnet sedan folk insåg att Bar Rafaeli är israeliska. Faktum är att jag hörde flera ur publiken i biosalongen konstatera att "dit måste man ju åka". Sandlers film är ett stycke smålöjlig college-buskis men vad Sandler är nära att göra är smått fantastiskt: han avdramatiserar Israel. Att bikiniklädda tjejer med märklig brytning och hummus tar plats i folks sinnebild av Israel är nog inte så dåligt trots allt: hellre det än en seglivad och svårgenomtränglig barriär av krig och elände.

Sandlers Zohan målar en bild av israelen som jag känner igen, en motsägelsefull figur som vi har roligt åt (tänk Zohans stilkänsla...vissa klädesbutiker i Israel har inte skyltat om sedan nittiotalet, trots att Tel Aviv hyser ett oändligt antal trendiga butiker är fortfarande utsvängda byxor och platåskor hett i mångas ögon) och på samma gång avundas (tänk att besitta en sådan naturlig chutzpa!). Jag skrattade gott när Sandlers pappa i filmen blandade hummus i kaffet, och åt den fiktiva ikonläskedrycken Fizzy Bubblech (dryckens namn må vara ett påhitt med säg "Prigat" och många israelresenärer får något mjukt i blicken), och tyckte överlag att filmen var helt ok. Ett av de mer intressanta skämten kommer mot slutet när Zohans israeliska expat-gäng grälar med det arabiska på andra sidan gatan om vilken grupp som är mest avskydd av det omgivande amerikanska samhället, och en av de israeliska killarna konstaterar att de möter motstånd i och med att de förväxlas med sina arabiska grannar: "(they hate us) because people think we are you!".

Jerusalem Posts sefardiske bloggare Ashley Perry kommer med en intressant vinkling av Zohan i detta inlägg. Han menar att Zohans judiskhet/israeliskhet är av en distinkt amerikansk-judisk (läs askenasisk) karaktär, och nog måste man hålla med om att det är mycket yiddishaktigheter i filmen. Sett ur denna synvinkel blir "because they think we are you" ett uttryck för "den andre judens" existens, och namnet på den arabiska snabbmatskedjan som startas av Zohans ärkefiende, "Muchentuchen", framstår som rejält löjligt. Utan att på något sätt insinuera att det borde kvoteras in sefarder i judisk humor kan jag konstatera att det fortfarande kvarstår för någon att fånga essensen av hela det moderna Israel på film. 

Just nu går det två filmer på svenska biografer som skildrar konflikten mellan israeler och palestinier – om än på ganska olika sätt. I den ene – Adams Sandlers »Jiddra inte med Zohan» (Don’t mess with the Zohan) – konstateras med college-inspirerad humor att USA inte är Mellanöstern, varefter filmen utmynnar i ett »så levde de lyckliga i alla sina dagar…». Mot slutet av »Citronlunden» (Etz Limon), Eran Riklis senaste film, konstateras däremot lågmält och eftertänksamt att konflikten inte är som en amerikansk film, här finns inga »happy endings», varpå filmen också slutar betydligt mer öppet och mångtydigt. Svenska Dagbladets recensent gav »Citronlunden» betyget fem av sex, Sydsvenskan gav den fyra av fem stjärnor och Dagens Nyheter gav den en trea i betyg – och det faktum att salongen var fullsatt när jag såg filmen igår kväll på Kino i Lund, en måndag i juli, talar också sitt tydliga språk. Detta är ytterligare en i raden av nya sevärda israeliska filmer, även om några av de israeliska karaktärerna blir väl stereotypt gestaltade i jämförelse med de palestinska.

I grund och botten är »Citronlunden» en film uppbyggd kring det klassiska David mot Goliat-temat. I gränslandet mellan Västbanken och Israel ligger en citronlund, framodlad av änkan Salmas fader. För Salma (ypperligt spelad av Hiam Abbass) är citronlunden hennes allt: inkomst, stolthet och identitet. Utöver sina utflugna barn har hon ingen förutom sin faders gamle vän som fortfarande troget hjälper Salma med träden. En dag få hon en ny granne: Israels försvarsminister (spelad av Doron Tavory) och hans hustru (ypperligt spelad av Rona Lipaz-Michael), och därmed är citronlunden inte längre bara en samling med träd utan i säkerhetstjänstens ögon ett potentiellt tillhåll för terrorister. Därmed beseglas också lundens öde: den ska skövlas med marken. Salma vägrar godta detta beslut, och tillsammans med en ung advokat (Ziad Daud) driver de fallet till högsta domstolen.

Det är inte för handlingens skull man ska se denna film – den är hyfsat förutsägbar – utan för filmen som sådan och inte minst de två kvinnliga huvudrollsinnehavarna Abbass och Lipaz-Michael. Det här är – om man nu kan säga så – en vacker skildring av konflikten. Filmen är baserad på en verklig händelse, och på ett nästan melankoliskt eftertänksamt och stilla vis tar Eran Riklis med oss på en resa i verkligheten, där vi inte får några svar men desto fler frågor att fundera över: vad hade hänt om kvinnorna talat med varandra? Deras respektive ensamhet och ordlösa kommunikation är mångtydig. Och hur ska man tolka det faktum att båda kvinnorna har barn i USA: Är filmens underförstådda budskap (precis som i Sandlers Zohan-film) att det är där framtiden för såväl israeler som palestinier finns? 

Bor du på en plats där »Citronlunden» just nu ges: gå och se den! Och se den på bio – så att vi därmed signalerar att vi vill se fler israeliska filmer på våra svenska biografer i framtiden.