Judaistik.se

The Blue Jew Yorker är en litteraturtidskrift som har den goda smaken att lägga ut en massa snygg, modern poesi på sin hemsida. I det senaste numret finner ni bland annat en söt liten kärleksdikt...till en siddur.

För ett par dagar sedan visades Ben Stiller-filmen Tro, Hopp och Kärlek på tv, och nedan finner ni ett klipp ur filmen, där Rabbi Jake spelad av Stiller introducerar gospel i gudstjänsten, och levererar en version av Ein Kelokeinu som nästan svänger mer än Carlebach...

Hymnen Ein Kelokeinu sjunges eller läses i slutet av Shacharit (morgongudstjänsten) på Shabbat, och i icke-askenasiska sammanhang även under gudtjänsten på vanliga veckodagar. Texten är en enkel och melodisk hyllningssång, och består av 20 välsignelser och 2 avslutande meningar som ibland utesluts eftersom de inte följer rytmen i den övriga texten. Ein Kelokeinu gör sig också väldigt bra på ladino, som ni kan se på translittereringen nedan.

Ein Kelokeinu på translittererad hebreiska:

Ein keloheinu, ein kadoneinu, ein kemalkeinu ein kemoshi'einu,

Mi keloheinu, mi kadoneinu, mi kemalkeinu, mi kemoshi'einu,

Nodeh leloheinu, nodeh ladoneinu, nodeh lemalkeinu, nodeh lemoshi'einu,

Barukh Eloheinu, barukh Adoneinu, barukh Malkeinu, barukh Moshi'einu.

Atah hu Eloheinu, atah hu Adoneinu, atah hu Malkeinu, atah hu Moshi'einu.

Atah hu shehiqtiru avoteinu, lefanekha et qetoreth hasamim.

Ein Kelokeinu på translittererad ladino (utan de 2 avslutande meningarna):

Non komo muestro Dyo, non komo muestro Senyor,

Non komo muestro Rey, non komo muestro Salvador.

Ken komo muestro Dyo, ken komo muestro Senyor,

Ken komo muestro Rey, kem komo muestro Salvador.

Loaremos a muestro Dyo, Loaremos a muestro Senyor,

Loaremos a muestro Rey, Loaremos a muestro Salvador.

Bendicho muestro Dyo, Bendicho muestro Senyor,

Bendicho muestro Rey, Bendicho muestro Salvador.

Tu sos muestro Dyo, Tu sos muestro Salvador.

Tu sos muestro Rey, Tu sos muestro Salvador.

Som ni ser står det "Eloheinu" i texten och inte "Elokeinu", och anledningen till att det finns två stavningar är att man ofta byter ut h:et mot ett k när man använder denna version av gudsnamnet utanför bön eller gudstjänst. Uttalet som indikeras i texten ovan är alltså det som skulle användas i gudstjänstsammanhang, emedan själva hymnen ofta benämns som "Ein Kelokeinu" när man talar om den mer allmänt. Shlomo Carlebach, som har gjort en mycket vacker inspelning av Ein Kelokeinu, sjunger dock med k istället för h. K:et anses medföra, att man inte använder det korrekta gudsnamnet i onödan.

"Rashi's Daughters" heter en uppmärksammad boktrilogi av författarinnan Maggie Anton, som beskriver livet kring Rashi genom ögonen på hans tre döttrar Joheved, Miriam och Rachel. Att jag skriver "kring Rashi" har att göra med att Rashi på samma gång är en central gestalt och en bifigur i böckerna - de mest färgrika beskrivningarna finner man i de små historiska sidospåren som kryddar böckerna, och i kvinnornas röster. Författaren låter sig inte imponeras av legenden Rashi, utan skriver om Salomon - familjefar, religiös auktoritet och vinbonde.

Det sägs att Rashis döttrar studerade Talmud och lade tefillin, och vissa påstår till och med att de var delaktiga i hans talmudkommentarer. De flesta av karaktärerna i Antons romaner är historiska personer, och samtliga hans döttrar finns omnämnda i texter och korrespondens som tillskrivs Rashis många barnbarn och barnbarnsbarn, varav flera kom att bli framstående rabbiner. Framför allt finns beskrivningar av Joheved och Miriam, medan Rachel endast nämns ett fåtal gånger, och det enda vi får reda på är att hon genomgick en skilsmässa och hade en son.

Den sparsamma informationen vi har om Rachel, yngsta dottern till Rashi och hans namnlösa hustru, gör i mitt tycke den tredje boken till den mest spännande. Anton har utgått ifrån de historiska källor som finns om Rachels skilsmässa, och vävt en rad historier kring detta i kombination med historiska händelser som rimligen har skett under Rachels levnad och Rashis sista årtionden i livet. I Maggie Antons Troyes är Rachel Rashis favorit, och utan att vara den mest briljanta eller framåtsträvande av de tre döttrarna så är hon i mitt tycke den tveklöst mest sympatiska.

Jag har precis läst ut den tredje och avslutande boken i Antons trilogi, Rashi's Daughters Book III: Rachel, och instämmer i den goda kritik boken har fått, även om jag inte är helt förtjust i den lite självgoda ton som präglar serien. Författaren är så frikostig med talmudreferenser, hebreiska och franska inslag och judisk diskurs att jag ibland blir en smula matt, men framför allt tacksam för att jag läser boken med en viss förförståelse, för utan den så vet jag inte riktigt hur den hade stått sig.

I centrum står Rachel och hennes man Eliezer, och det är intressant hur karaktärerna förändras i boken. I början av berättelsen om deras äktenskap upplever jag Rachel som en smula lättsinnig och ytlig, men ju längre berättelsen fortskrider desto tydligare blir det att det är Eliezer, som trots sin intelligens, är den världsliga och barnsligare av de två. Rachel och hennes man är på sätt och vis hela tiden varandras motpoler, utan att de för den sakens skull målas upp som helt svartvita, och riktigt intressant blir det när Anton placerar Eliezer i Sepharad (Spanien), och låter Rachel stanna i Ashkenaz (Frankrike). Sepharad är i Rachels ögon symbolen för det förtryckande, smutsiga och lättjefulla, emedan Eliezer där finner en frihet och kunskapstörst som han saknat i Troyes.

För någon vecka sedan så skrev jag om Jonathan Rosens bok Joy Comes in the Morning, och jag beklagade mig över att Rosen gjort det för lätt för sig i slutet av boken. Med risk för att framstå som gnällig så måste jag göra samma även med Antons bok, för slutet kommer lite som en dörr som hastigt blåser igen, utan någon direkt förklaring. I efterordet skriver Anton att hon ville skriva fram tills Rashis död, och mycket riktigt dör Rashi, och sen är det inte så mycket mer med det. Jag kan tänka mig, att Maggie Anton kanske efter alla år av efterforskningar inte hade så mycket mer att säga, utan fick låta resten vara osagt.

Vi vet inte vad som hände Rachel, utan vi vet lite grann om vad som skedde med hennes barn och syskonbarn, vilket Anton tar upp i efterordet. Där skriver hon även om århundraden efter Rashis död, som inte bjöd på några direkta munterheter för Frankrikes judenhet. 200 år efter Rashis död var den centraleuropeiska guldåldern definitivt över, och samtliga judar tvingades i exil. Upptakten till denna olyckliga utveckling behandlas redan i boken, vilket utgör en sorglig påminnelse om hur historien har upprepat sig själv de senaste 1000 åren. Kanske var med medvetet av Anton att låta resten vara osagt. Det något abrupta slutet till trots utgör Maggie Antons bok en fin hyllning till Rashi och till medeltidens starka kvinnor, och ur ett litterärt perspektiv kan jag således tycka att det är synd att Rashi inte hade fler döttrar!

Läs mer: www.rashisdaughters.com!

Jag har nyligen läst ut Jonathan Rosens bok Joy Comes in the Morning, en sprudlande intelligent bok om reformrabbinen Deborah och några av de människor hon möter genom sitt arbete, som bland annat involverar att besöka sjuka människor på sjukhus och vårdboenden, och förrätta begravningar. Rosens bok hanterar den religiösa aspekten av judendomen varsamt och respektfullt, men på samma gång är han brutalt ärlig, hans karaktärer är riktiga människor som låter tankarna vandra när de ber, som glömmer bort fastedagar och som har ett humör som gör att man uppfattar dem som i allra högsta grad mänskliga. Rosen har lyckats skriva en alltigenom judisk bok, som inte känns krystad som ibland kan bli fallet när en författare försöker sig på att skildra en ganska sluten gemenskap.

Deborah möter en självmordsbenägen överlevare, en grubblande konvertit, en svårmodig vetenskapsjournalist och en rad andra karaktärer vars liv vävs samman under ett år från Rosh Hashanah och Yom Kippur till nästa Rosh Hashanah. Handlingen är finstämd och stundtals smärtsam, men det är slutet som gör mig fundersam. Ett par av huvudkaraktärerna flyttar till Israel, och så var det med den saken. End of story, som om ingen förklaring eller analys krävs, som om det var det enda tänkbara slutet på en bok om moderna judar i USA. Jag ska inte avslöja för mycket, men jag tycker att Rosen gör det lite för lätt för sig, när han väljer att låta Israel bli lösningen på ett par av huvudpersonernas dilemman. När jag såg filmen La Petit Jérusalem för några år sedan, tyckte jag det var lite för enkelt, men ändå lite poetiskt, att låta huvudpersonens familj ge sig av till Israel i slutet av filmen. Skillnaden är, att filmen La Petit Jérusalem skildrar ett uppbrott på flera plan, medan Rosens bok inte drar åt det hållet, förrän på de allra sista sidorna. Medan familjen i Karin Albous film präglas av en längtan "hem", så verkar karaktärerna i Rosens bok mest längta efter närhet, icke-kosher grillad kyckling, och efter varandra.

Att Rosen låter några i grund och botter välförankrade, välmående amerikaner fly hals över huvud till Israel efter 300 sidor känns inte särskilt poetiskt, snarare aningens fegt eller ogenomtänkt, givet att författaren lämnar en del snygga bibliska referenser i boken orörda. Exodus i Joy Comes in the Morning, känns nyckfullt och slumpartat, vilket kanske är författarens avsikt, men mitt intryck är att det är synd att låta en så egensinnig och charmig bok få ett så "enkelt" slut. Leder alla judiska litterära vägar oundvikligen till Jerusalem, kan man fråga sig...

Om ni har några miljoner över och vill bli ägare till den kanske äldsta intakta spansk-judiska torahrullen, så har ni en chans om knappt två veckor, då Sotheby's auktionerar ut den. Detta berättar Haaretz, som beskriver rullen som utsmyckad med "kabbalistiska mönster", kända från medeltidens judiska guldålder i Spanien. Artikeln nämner ingen mer exakt ålder på rullen, och det finns heller ingen bild - men ifall ni vill veta mer om den samt kika på en rad unika judaicaobjekt, kan ni besöka Sotheby's hemsida. En bok som inte kommer att auktioneras ut igen är den femtonhundratalsbibel som i måndags återbördades, 71 år efter att den blivit stulen under Kristallnatten. Bibeln upptäcktes för några månader sedan, då den var på väg att säljas på auktion i USA, men är alltså nu tillbakalämnad och befinner sig i Wien. Läs mer i Haaretz.

Denna helg högtidlighålls minnet av Shlomo Carlebach, eftersom det är 15 år sedan "Den sjungande rabbinen" gick bort. Rabbi Carlebach, som tillhörde en framstående dynasti av rabbiner, studerade vid en rad framstående yeshivot i Europa och USA, och var därefter verksam som rabbin och kantor i New York och senare även i Israel, där han bodde i Modi'in. Under en period var han ansluten till Chabad-rörelsen, men bröt sig loss för att snarare skapa en egen rörelse, där liturgin och musiken stod i fokus. Alla typer av människor fängslades av Rabbi Carlebachs musik, framför allt unga människor, och för många unga judar som sökte sig tillbaka till judendomen så var Carlebach en inspiration och i någon mån en form av andlig ledare. Idag finns så kallade Carlebach-minyanim runt om i världen, där man använder sig av Carlebachs melodier i liturgin. Många judiska gemenskaper använder sig av Carlebachska inslag i sin liturgi, även om vissa chassidiska grenar avstår från att använda hans melodier eftersom de anser honom alltför kontroversiell. Rabbi Carlebach, vars gudsbild och sätt att närma sig den judiska traditionen och religionen var en smula okonventionell, plockade in en glädje i den judiska religiositeten som berör de flesta, inspirerar många men skrämmer vissa. Idag, 15 år efter hans bortgång, lever Carlebach-arvet vidare genom hans dotter Neshama Carlebach, som är musiker och vid sidan av eget material även tolkar sin fars verk.

Videon nedan är inspelad för två år sedan vid Rabbi Carlebachs trettonde yahrzeit.

Nedan uppträder Rabbi Carlebach vid en hyllningskonsert för en bortgången vän.

Neshama Carlebach vid en konsert i Amsterdam i år.

Rabbi Saul J. Berman, judaistikprofessor och The Forward-skribent, har skrivit en intressant artikel om gudsrelationer och nervöst betingat bönbokssamlande...

Världens kanske mest kända smygjude, Madonna - har börjat skriva för Yedioth Ahronoth. Heeb Magazine uppger att Madonnas spalt i tidningen går under namnet "Esther", det namn Madonna antog när hon började följa den gren av fusk-kabbalah med fokus på röda band och dyrt (heligt) vatten som även en rad andra Hollywoodpersonligheter anammade för några år sedan. Liksom Madonna plockar fram sin judiska sida i perioder gör även Britney Spears det, hon sågs tidigare denna månad bära en Magen David, något som hon även gjorde för ett par år sedan, i samband med vänskapen med Madonna och den felstavade hebreiska tatueringen i nacken (den är nu borta)... Frågan är, om Madonna och Britney fortfarande är så pass coola att en massa kids kommer vilja efterapa dem och börja ha judiska saker för sig? Eller, är dessa kändisars fascination för judendom bara en fluga baserad på missförstånd (när de tröttnat på spikmattor, skinnbyxor och dylikt), och deras judiskhet inte djupare än att det är kul att vara jude för att man får ha snygga smycken och konstiga namn?

För dem som känner att inte ens den upphaussade Koren-sidduren kan uppfylla alla önskemål man kan tänkas ha på en bönbok finns snart möjligheten att själv klippa och klistra ihop sin egen siddur på nätet, via hemsidan www.opensiddur.net (sidan är under konstruktion), vilket Haaretz skriver om här. Spännande, i synnerhet om användare letar upp rariteter i gömmorna och gör dem tillgängliga. Tanken är att man skall kunna redigera och anpassa texterna för sina egna behov, kanske lägga till en viss översättning eller translitterering, och sedan skriva ut sidorna. Frågan är, hur stor efterfrågan som finns - vill folk pyssla ihop en bönbok, lägga till en egen framsida och skriva ut, och kommer den isåfall att användas? Eller, är det fullt tillräckligt med den mängd olika siddurer som har blivit tillgängliga för människor världen över i och med internetbokhandlar? Vidare så skulle man kunna ställa sig tveksam till lämpligheten i att lägga ut religiöst material på nätet där vem som helst kan handskas med det, för vad gör den som halvvägs genom att skriva ut sin egen, unika siddur inser att bläcket håller på att ta slut i skrivaren - lämnar hon/han in de suddiga kopiorna till en geniza, eller slänger man dem i papperskorgen?

Den judiska tidskriften The Forward har just nu en artikel på sin hemsida om den 80-åriga trashkonstnärinnan Jo Milgrom, hustru till den judiska teologen Jacob Milgrom och själv doktor vid Berkeley. Jo Milgrom gör religiöst laddad konst av saker andra skulle slänga, och liknar denna process vid Midrash, en rabbinsk bibeltolkning. Hon är kontroversiell av flera anledningar, dels för att hennes verk ofta utgör en djärv blandning av trasiga, obrukbara vardagsföremål och religiös symbolik, men även för att hon använder faktiska religiösa objekt i sina konstverk - vilket kan utgöra ett halakhiskt problem: är det i sin ordning att återanvända gamla bönesjalar och liknande, för att göra konst? Paret Milgrom, som har lämnat USA för Israel, arbetar sida vid sida med varsin typ av bibelexegetik, som Jo Milgrom uttrycket det: “He’s the left brain, and I’m the right brain". Mest känd är troligtvis Jo Milgrom för sin bok Handmade Midrash: Workshops in Visual Theology. Artikeln i The Forward, som även innehåller ett par bilder på Milgroms verk, finner ni här.