Judaistik.se

Rabbinical Assembly i USA, centralorganisationen för konservativa rabbiner som även driver en rad välrenommerade skolor och synagogor runt om i USA, kommer i juli nästa år att få en kvinnlig ledare, Rabbi Julie Schonfeld. Detta beslutades för knappt två veckor sedan, och beslutet är historiskt på så vis att det är första gången en icke-reformert judisk religiös organisation leds av en kvinna. Den konservativa judendomen i USA har på senare år minskat i storlek, skriver Haaretz, det är dock oklart ifall rörelsen har tappat medlemmar till mer ortodoxa eller mindre traditionella alternativ.

Naturligtvis skall det bli spännande att se hur Rabbi Schonfeld hanterar sitt uppdrag, och jag tycker på sätt och vis att hon gör rätt då hon poängterar att hon är vald i egenskap av rabbin och inte i egenskap av kvinna. Någon som å andra sidan kan tyckas rimma lite illa med det faktum att Schonfeld själv har forskat inom frågor som rör mäns och kvinnors ämbeten inom judendomen. Frågan är, hur valet av Schonfeld kommer att påverka organisationen i stort - kommer man utåt sett ta ett steg åt det mer reformerta hållet helt enkelt för att man leds av en kvinna, och att många i detta kommer att läsa in ett stort mått av liberalism, och hur kommer detta isåfall att påverka medlemsstatistiken? Kommer Schonfeld att styra i egenskap av kvinnlig rabbin, eller en rabbin som råkar vara kvinna?

En ortodox rabbin i Israel sade nyligen, på tal om valet i Israel och valet i USA, att kvinnliga ledare som tål att synas i sömmarna bör få samma respekt och aktning som en manlig part. En självklarhet, kan tyckas, men faktum är att det inte är så många år sedan de första kvinnorna fick tillträde till judiska religiösa ämbeten. Vi får hoppas att ovanstående gäller även för Schonfeld och att valet av henne som ledare för Rabbinical Assembly inte ytterligare bidrar till den konservativa rörelsens identitetskris. Personligen är jag nyfiken på Schonfelds person, och återkommer ifall jag lyckas hitta något intressant. Kvinnliga rabbiner är i mitt tycke intressanta för att de ofta tycks streta åt ett av två olika håll: antingen är de brinnande feminister och ofta men inte alltid kombinerar de detta med en i allmänhet ganska liberal hållning till halakha exempelvis, eller så tillhör de kategorin som summeras av detta uttalande (i översättning), som gjordes av en amerikansk-israelisk rabbinissa jag träffade i Jerusalem för något år sedan: "Jag och många av mina studiekamrater är i grund och botten väldigt traditionella, jag är till exempel inte alls förtjust i mixed sitting, jag är frum, väljer vilken shul jag går till de gånger jag är på resande fot, men jag råkar vara kvinna - och då blir det faktum att jag bär en tallit ett statement, även fast det inte är det, för mig är det en nödlösning, jag får hela tiden kompromissa för att kombinera mitt ämbete med mitt kön. Jag är arbetslös rabbin av egen vilja, jag studerade av kunskapstörst, inte för att kunna försörja mig. Jag förstår och håller med om varför ingen (ortodox) shul låter mig arbeta".

Läs mer hos Haaretz och Forward.

Läs mer hos Dagen.

Såväl Haaretz/Forward som Dagen har dock glömt att reformrörelsen Central Conference of American Rabbis haft kvinnliga ledare i flera år.

I länder med en lite större judisk befolkning där det finns ett rikt och varierat judiskt kulturliv, kan det vara nog så svårt att välja vilken synagoga/församling man skall tillhöra/besöka. Ett problem som med stor sannorlikhet ter sig främmande för majoriteten av Sveriges judar, som är koncentrerade kring de 3 församlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö. I USA torde valmöjligheterna vara störst - det finns ultraortodoxa församlingar, traditionellt ortodoxa, modernt ortodoxa, reform, konservativa, rekonstruktionistiska, feministiska, askenasiska och sefardiska alternativ för att nämna några. I gårdagens Haaretz på nätet finns en krönika av författaren Shulamit Aloni, om hennes resa från en rabbinsk familj via sabbatskvällar med sång och musik (och icke-kosher mat) i hemmet till reform och konservativa synagogor utanför Israel.   

För ett tag sedan skrev Nike ett inlägg om den muntliga Tora och varför den behövs – så kanske är det dags att nu ställa frågan: vem skrev den skriftliga Toran och vems ord är det vi läser där?

Den traditionella judiska synen är att Gud överlämnade hela Toran – både den skriftliga och den muntliga – till det judiska folket, det vill säga hela Toran är Guds ord. De fem Moseböckerna (Tora i sin snävaste bemärkelse; kallas också ibland Chumash) – menar man – dikterades av Gud till Mose som i sin tur skrev ner dessa ord ordagrant. Neviim (profetböckerna i den judiska bibeln) är också Guds ord, men här säger man att profeterna använde sitt eget språk när de tecknade ner det hela. Ketuvim (samlingsnamn för de övriga böckerna i den hebreiska bibeln) sägs vara nedtecknade under gudomligt inspiration, och är därmed i ännu högre grad än profettexterna präglade av människors ordval. Men när man gräver lite djupare ser man att det inte är riktigt så enkelt.

Läs mer »

Somliga associerar judendom med Seinfelt och Sarah Silvermans religiösa och kulturella tillhörighet, andra med de svartklädda kvinnor och män vi ser i Jerusalem och delar av New York och Antwerpen, för att nämna ett par exempel. Med andra ord är judendomen som religion ungefär lika heterogen som de flesta andra religiösa gemenskaper. Inom den moderna judendomen ryms dock ett antal huvudgrenar, som kan vara bra att känna till. Nedan ett försök att i grova drag skissa en översikt över några av de mer markanta judiska rörelserna av idag:

Ortodox judendom: Benämningen "ortodox judendom" säger på samma gång väldigt mycket och väldigt lite, men det finns några gemensamma nämnare hos alla de grupper som kallar sig eller blir kallade för ortodoxa. I regel lever den ortodoxe juden i enlighet med de levnadsregler vi finner i Tanakh och Talmud, och i synnerhet giver man akt på de 613 mitzvot, de 613 bibliska "buden", som kan vara såväl av negativ ( "gör ej..." ) som av positiv ( "gör..." ) art. Den medeltida Shulchan Arukh (" Det dukade bordet" ) är en gemensam kodex för ortodoxa judar, emedan tillägg till denna innebär en skiljelinje mellan askenasiska och sefardiska judar. Sefardiska judar är i regel ortodoxa i den utsträckning de är religiösa, om man med ortodox judendom avser en judendom som följer en viss liturgisk, filosofisk och etisk tradition. Sefardiska judar som i det religiösa livet följer en ortodox tradition behöver å andra sidan inte leva ett i övrigt särdeles "fromt" liv. Askenasiska judar som anser sig vara ortodoxa framhåller å andra sidan ofta just begreppet "frum", att de lever i enlighet med judisk sed.

Modern ortodoxi, " Dati": Modern ortodox judendom karaktäriseras av en strävan efter att leva i enlighet med halakha, på samma gång som man lever i det moderna samhället. Inte sällan är de moderna ortodoxa sionister, såväl i som utanför Israel.

Ultra-ortodox judendom: Ultra-ortodox eller haredisk judendom är till skillnad från vad man kanske kan tro ett delvis modernt fenomen, skulpterat och påverkat av såväl den europeiska Upplysningen som Förintelsen. Man vilar på en äldre liturgisk tradition som sedan har formats av en mystik väckelserörelse, och kombinerar denna med en rad nyare traditioner (avskildheten som samhället, de ålderdomliga klädedräkterna osv), som framför allt har fått sin nuvarande form efter Förintelsen - man har velat återskapa den värld som fanns före Shoah. Många tror att ultra-ortodoxa judar är synonyma med chassider, något som dock inte är fallet. Chassidismen är en östeuropeisk rörelse och delar i mångt och mycket de inre och yttre tecknen som är gemensamma för ultra-ortodoxa judar, med den skillnaden att chassidismen är en karismatisk och mystik rörelse, från början en reaktion mot den omgivande "akademiska" judendomen. Chassidismen lägger större vikt vid bön och gudstjänst än vad annan (ultra)ortodox judendom gör. Det finns såväl askenasiska som sefardiska haredim, även om den askenasiska är sinnebilden för den ultra-ortodoxa juden. 

Reformjudendom: Reform/progressiv/liberal judendom kan se något olika ut i olika delar av världen, men oavsett är den sprungen ur den europeiska Upplysningen, och har sina starkaste fästen i centraleuropa, Storbritannien och USA. Reformjudendomen är präglad av tidstypisk religionskritik och även av utomjudiska tankegångar, samt en mer avslappnad och individualistisk inställning till halakha. Reformjudendomens gudstjänst och liturgi skiljer sig markant från de ortodoxa, och liknar på många sätt den kristna mer: en kortare gudstjänst med mer utpräglad predikan, ofta med inslag av eller till och med i huvudsak på annat språk än hebreiska. Reformjudendomen särskiljer sig även genom sin kvinnosyn: kvinnan är mer aktiv i gudstjänsten och kan till och med leda den, samt sin mindre strikta syn på vem som räknas som jude. Reformjudendomen är en askenasisk företeelse såtillvida att den är sprungen ur en askenasisk miljö och använder sig av en liturgi som är framtagen utifrån den askenasiska.

Konservativ (Masorti) judendom: Den konservativa judendomen har fått sitt namn från sin önskan att konservera traditionen, utan att reformera den och utan att applicera halakha alltför strikt. Den konservativa judendomen liknar den modernt ortodoxa, men har framför allt vuxit fram i USA som en intellektuell rörelse, och delar i viss mån reformjudendomens mer liberala syn på gudstjänstordning och kvinnors del i det religiösa livet.  Konservativa judar ser halakha som normativ, med den skillnaden gentemot ortodoxa att de anser att halakha som ett begrepp är relativ den historiska och sociala kontexten, och är således inte någonting statiskt. Ur den tidiga konservativa judendomen bröt sig den rekonstruktionistiska ut, som präglas av en mer kritisk syn gentemot halakha. Liksom reformjudendomen är den konservativa judendomen en på pappret i huvudsak askenasisk företeelse.

Nyckelord:

Ortodox judendom: halakha; torahstudier; mitzvot; kashrut 

Modern ortodox judendom: tradition i samhället, inte utanför; halakha; sionism

Haredisk judendom: halakha; torahstudier; avskildhet

Chassidisk judendom: bön; mystik; att tjäna G-d viktigare än torahstudier; Moschiach

Reformjudendom: individualism; jämnställdhet; modernisering

Konservativ judendom: bevarande; tradition; halakha; studier

Rekonstruktionistisk judendom: kritik mot vedertagen syn på halakha; omvärdering

Imorgon är det 13 Adar, en fastedag till minne av drottning Esters fasta för att rädda sitt folk (se Ester 4:16). Den här dagen har också utnämnts till den Internationella aguna-dagen för att uppmärksamma situationen för de kvinnor som i praktiken är skilda, men som enligt halakha (judisk lag) är låsta i sitt äktenskap eftersom deras män av olika anledningar inte överlämnat ett skilsmässobrev till dem, en så kallad get (har inget med djuret att göra och uttalas med hårt g-ljud). Dagen uppmärksammar också de kvinnor som är låsta i ett äktenskap, där mannen misshandlar henne och hon saknar möjligheter att på religiös väg tvinga mannen till skilsmässa.

Läs mer »

Enligt en blogg på Jerusalem Posts hemsida så har reformjudiska och konservativa rörelser på sistone frågat sig varför de vinner så lite mark i Israel, och i synnerhet bland sefarder, när många israeler idag inte anser sig vara speciellt religiösa. Liksom bloggaren Ashley Perry har jag svårt att förstå hur och varför man väljer att göra kopplingen mellan israeler som lever ett sekulärt liv, och oortodoxa religiösa rörelser. Reformrörelserna förstår inte varför de inte utgör ett attraktivt alternativ för Israels sefardiska befolkning, men vad de kanske måste inse är att begreppet "reform" i sig inte är speciellt applicerbart eller ens intressant för många sefardiska judar. Perry tar upp de vanligaste förklaringarna, till exempel reformrörelsens koppling till de samhällsklimat i vilka den uppstod, och de sefardiska judarnas vana vid anpassning efter omgivningen. Något som dyker upp såväl hos Perry som i kommentarerna till det aktuella blogginlägget är att sefardiska judar kanske inte attraheras av reformjudendom helt enkelt eftersom den framstår som överflödig. Standard-sefarden är ortodox på pappret, och har inga problem med den sefardiska halakhiska traditionen, men kan välja att själv inte leva i englighet med denna. Det finns utrymme för pragmatism. Som en rabbin jag träffade i Jerusalem förra året uttryckte det: askenasiska judar som inte följer halakha i sin helhet går i mer liberala synagogor, där deras beteende utgör normen. En sefardisk jude å andra sidan kan med gott samvete ta bilen till sin ortodoxa synagoga på sabbaten. Är den sefardiska traditionen skenhelig? Möjligen ur ett strängt askenasiskt perspektiv. Är den askenasiska traditionen skuldbeläggande? Möjligen ur ett strängt sefardiskt perspektiv.

Läs blogginlägget av Ashley Perry: Misunderstanding the Sephardim

Orthodox Union (OU) är en organisation som gillar ordning och reda: för drygt tio år sedan slog man till mot pimplande i synagogan, så kallade "kiddush clubs". Se följande länkar för artikel respektive informationsmaterial till församlingar:

• Why Kiddush Clubs Must Go
• OU calls for end to Kiddush Clubs (PDF-fil)

...att det inte bara kastas för mycket godis i synagogan (som Johan bloggat om i ett tidigare inlägg) - det ÄTS dessutom för mycket godis i synagogan. USA:s Orthodox Union vill nu sätta stopp för alltför ihärdigt knaprande under gudstjänsterna: må så vara att godis hör till när man lär sig hebreiska och sedan blir bar mitzva, men att vuxna människor behöver socker för att klara sig genom gudstjänsten köper inte OU.

Forskarkollegorna och äkta paret Elitzur och Michal Bar-Asher har nyligen publicerat en guide över vad kvinnor får och inte får göra i bönesammanhang enligt halakha. Yediot Ahronots engelska nätupplaga ger några exempel, bland annat att en kvinna enligt halakha får leda Hallel, men däremot inte blåsa i shofaren vid alla tillfällen. Får man tro Yediot Ahronot verkar guiden även presentera skillnaden mellan askenasisk och sefardisk tradition då någon sådan finns. Paret Bar-Asher, som är ortodoxa, är verksamma som forskare samt rådgivare för synagogor i halakhiska frågor. Tanken med guiden är att församlingar som vill skall kunna utforma egalitära minjans med den judiska religiösa lagen på sin sida. Guiden går att ladda ner från Yediot Ahronots hemsida.

_{Läs artikeln på: New guide for the halachic and egalitarian minyan}

_{Se också: First guide for inclusive prayer services is published}