Judaistik.se

Just nu går det två filmer på svenska biografer som skildrar konflikten mellan israeler och palestinier – om än på ganska olika sätt. I den ene – Adams Sandlers »Jiddra inte med Zohan» (Don’t mess with the Zohan) – konstateras med college-inspirerad humor att USA inte är Mellanöstern, varefter filmen utmynnar i ett »så levde de lyckliga i alla sina dagar…». Mot slutet av »Citronlunden» (Etz Limon), Eran Riklis senaste film, konstateras däremot lågmält och eftertänksamt att konflikten inte är som en amerikansk film, här finns inga »happy endings», varpå filmen också slutar betydligt mer öppet och mångtydigt. Svenska Dagbladets recensent gav »Citronlunden» betyget fem av sex, Sydsvenskan gav den fyra av fem stjärnor och Dagens Nyheter gav den en trea i betyg – och det faktum att salongen var fullsatt när jag såg filmen igår kväll på Kino i Lund, en måndag i juli, talar också sitt tydliga språk. Detta är ytterligare en i raden av nya sevärda israeliska filmer, även om några av de israeliska karaktärerna blir väl stereotypt gestaltade i jämförelse med de palestinska.

I grund och botten är »Citronlunden» en film uppbyggd kring det klassiska David mot Goliat-temat. I gränslandet mellan Västbanken och Israel ligger en citronlund, framodlad av änkan Salmas fader. För Salma (ypperligt spelad av Hiam Abbass) är citronlunden hennes allt: inkomst, stolthet och identitet. Utöver sina utflugna barn har hon ingen förutom sin faders gamle vän som fortfarande troget hjälper Salma med träden. En dag få hon en ny granne: Israels försvarsminister (spelad av Doron Tavory) och hans hustru (ypperligt spelad av Rona Lipaz-Michael), och därmed är citronlunden inte längre bara en samling med träd utan i säkerhetstjänstens ögon ett potentiellt tillhåll för terrorister. Därmed beseglas också lundens öde: den ska skövlas med marken. Salma vägrar godta detta beslut, och tillsammans med en ung advokat (Ziad Daud) driver de fallet till högsta domstolen.

Det är inte för handlingens skull man ska se denna film – den är hyfsat förutsägbar – utan för filmen som sådan och inte minst de två kvinnliga huvudrollsinnehavarna Abbass och Lipaz-Michael. Det här är – om man nu kan säga så – en vacker skildring av konflikten. Filmen är baserad på en verklig händelse, och på ett nästan melankoliskt eftertänksamt och stilla vis tar Eran Riklis med oss på en resa i verkligheten, där vi inte får några svar men desto fler frågor att fundera över: vad hade hänt om kvinnorna talat med varandra? Deras respektive ensamhet och ordlösa kommunikation är mångtydig. Och hur ska man tolka det faktum att båda kvinnorna har barn i USA: Är filmens underförstådda budskap (precis som i Sandlers Zohan-film) att det är där framtiden för såväl israeler som palestinier finns? 

Bor du på en plats där »Citronlunden» just nu ges: gå och se den! Och se den på bio – så att vi därmed signalerar att vi vill se fler israeliska filmer på våra svenska biografer i framtiden.