Judaistik.se

För några dagar sedan tipsade jag om en artikel av forskaren Daniel J. Elazar om sefardisk historia och tradition, och som av en händelse har jag nu funnit en bok av denne flitige skribent, som faktiskt inte är judaistiker eller religionshistoriker utan statsvetare. Boken som Elazar har skrivit tillsammans med tre kollegor är utgiven vid University Press of America 1984 med stöd av Center for Jewish Community Studies i Jerusalem. Boken, som beskriver det judiska livet i forna Jugoslavien, Bulgarien, Grekland och Turkiet på ett oerhört kortfattat och överskådligt sätt, inleds med en reflektion av Elazar över de sefardiska judarnas intåg på Balkan i anslutning till fördrivningen från den iberiska halvön under fjortonhundratalets sista årtionde.

Den sefardiska invandringen till Balkan blev startskottet för det som Elazar kallar för den sefardiska judendomens "silverålder", jämte den guldålder man haft i Spanien under medeltiden. På Balkan fanns redan innan den sefardiska invandringsvågen judisk befolkning, som rent liturgiskt inte bör ha skiljt sig särdeles från de iberiska judarna, men som naturligtvis inte talade ladino eller judeo-spanska! De nyanlända sefardernas antal och kulturella utvecklingsnivå gjorde att de snabbt tog över och införlivade den lokala judiska befolkningen i sin egen kultur snarare än att själva införlivas i den existerande Balkanjudiska kulturen. Enligt Elazar skedde detta med anmärkningsvärd kraft - glöm inte att de sefardiska judarna i detta skede var flyktingar! Möjligen var det så att de sefardiska judarnas dubbla exil, först från Jerusalem och sedan från Sefarad, gjorde att de kände sig tvungna att etablera sig snabbt och rota sig djupt i sin nya hemtrakt.

De sefardiska judarnas ankomst till Balkan sammanfaller ungefär i tid med att Konstantinopel föll under osmanerna (1453), vilket utgjorde startskottet för den andra, expansiva fasen i den osmanska eran. Häri finner vi en av nycklarna till den sefardiska framgången: Balkanjudarna, snabbt präglade av de sefardiska judarna från Spanien och Portugal, allierade sig med osmanerna om inte alltid medvetet så i alla fall med viss automatik eftersom dessa två delade en gemensam "fiende", nämligen kristendomen. Enligt Elazar byggdes ofta dessa allianser mellan den styrande makten och judarna av just exil-iberier, vilket ytterligare stärkte sefardernas ställning bland Balkans judar. 

Ett par århundraden efter att de sefardiska judarna anlände till Balkan skedde nästa stora omvälvning för regionens judar, nämligen den renässans som bland annat innebar att ladinon eller judeo-spanskan gick från att vara ett liturgiskt språk och ett språk för familjen och hemmet till bli ett språk för debatt och litteratur. Liksom längre norrut började man modernisera det judiska utbildningssystemet, och en ny politisk medvetenhet spred sig bland Balkans judar. Vissa vände sig till sionismen, som var särskilt stark i Bulgarien, medan andra gick upp i lokala nationalistiska rörelser. Under det som Elazar kallar för "Balkanhaskalan" ("haskala" = den judiska upplysningen), systematiserades ladinogrammatiken på ett liknande vis som gjordes med hebreiskan, och inte mindre än 250 tidningar spred litteratur och nyheter till regionens judar.

Under samma period skedde andra förbättringar för judarna på Balkan, både ekonomiskt och medborgerligt (tillsammans med andra icke-muslimska grupper hade man rätt till egen representation och visst oberoende), ett uppsving som varade fram tills dess att det osmanska riket började skaka i fogarna och de judiska gemenskaperna genomgick vad Elazar kallar för en "omorganisering". I samma veva ersatte sionismen för många en mer religiöst präglad ideologi, och när sedan nittonhundratalets krig slog till mot Balkan så kom denna judiska silverålder till ett definitivt slut. Greklands och Jugoslaviens judenheter förintades till närmare 100 % under Shoah, Bulgariens judar överlevde i någorlunda stor utsträckning, och flertalet hamnade efter prövningarna i det kommunistiska Bulgarien i Israel, liksom de turkiska judarna, även om deras väg till den nygrundade Staten i regel såg en smula annorlunda ut.