Judaistik.se

Bat Yams etiopiska judar har fått en ny rabbin, en askenasisk sådan vars hustru är etiopisk judinna. Instinktivt kanske detta låter märkligt för vissa, men faktum är att etiopiska judar är unika på så vis att de liturgisk varken har en särpräglat askenasisk eller särpräglat sefardisk karaktär - de tillhör de judiska grupper vars liturgi är helt unik för gruppen, även om många i mötet med religiösa gemenskaper i Israel har anammat en eller annan inriktning. Utnämnandet av den nya Bat Yam-rabbinen har retat upp Shas, det sefardiska religösa partiet, som menar att de etiopiska judarna naturligtvis skulle vara mer betjänta av en sefardisk (eventuellt etiopisk) rabbin. Varför? Jo, sefarder är ju i regel lite mer solbrända än askenaser...hrm. Bloggen Life in Israel skrev om detta för någon dag sedan, och drar slutsatsen att Shas blandar ihop äpplen och päron då de gärna vill bygga en mur mellan sefarder och askenaser där deras definition av sefard har mer med etnisk tillhörighet (i.e. att vara etniskt icke-askenasisk/europeisk) än liturgi att göra.

Traditionellt sett så har företrädare för sefardisk judendom varit mer öppna gentemot vissa minoriteter, däribland de etiopiska judarna, och försvarat dessa människor rätt att kalla sig judar (något som länge inte var en självklarhet för de etiopier som ville göra aliya till Israel). Huruvida detta var av halakhiska eller populistiska skäl må vara osagt, men faktum är att Shas utsträckta hand till de etiopiska judarna kanske kan ses som ett band dessa två grupper emellan. Dock är de etiopiska judarna fullt integrerade i Israel nu, och inte längre lika beroende av Shas och companys välvilja. Låt oss därför hoppas att Bat Yams nya etiopisk-askenasiske rabbin är en kompetent person och att hans arbete kommer att gagna Bat Yams etiopisk-judiska gemenskap!

På tal om etiopiska judar, så skickade Jacoobi denna länk till mig tidigare idag. För att sammanfatta så skriver Yedioth Ahronoth att en etiopiskättad israeliska blivit nekad att gå på en Egged-buss i Tel Aviv på grund av sin hudfärg, och att hon då hon tog sig ombord på bussen fick utstå rasistiska glåpord från chauffören. Bussföretaged Egged säger naturligtvis att de tänker agera - hur återstår att se. Chauffören menade att den unga kvinnan i egenskap av etiopisk judinna inte har i Israel att göra, att hon inte är en "riktig" judinna och att etiopiska invandrare har "förstört" Israel. Tråkigt och vidrigt, i synnerhet som  just etiopiska judar som flyttat till Israel ofta beskrivs som "mönster-olim", i och med att de snabbt integrerat sig i det israeliska samhället och gjort detta med stor entusiasm, vilket är mer än vad man kan säga om flera andra inflyttade minoriteter. Sist jag var i Jerusalem höll en man jag träffade på en lång utläggning om hur imponerad han var av de etiopiska judarna som flyttat till Israel, främst eftersom många familjer direkt anammade hebreiskan och började använda den i hemmet - vilket gjort att barnen i dessa familjer snabbt fått ett språkligt försprång framför exempelvis ex-sovjetiska invandrare som fortsatt att tala ryska. Likaså har staten Israel börjat erkänna etiopisk-judiska högtider som nationella högtider, vilket som jag skrivit om tidigare här i bloggen, bidrar till den kulturella mångfald som är så speciell för Israel. Uttalanden såsom de Eggeds busschaufför kom med hör inte hemma i det moderna Israel, och hur uttjatat och töntigt uttrycket "hur kan judar trycka ner andra judar?" än är, så passar det ganska bra här.

Uppdatering: Bloggen The Muqata har skrivit en intressant fördjupning här.

Det är ett välkänt fenomen att ortodoxa judar som vill ha en rabbins godkännande vid en organdonation/mottagandet av ett donerat organ, i regel söker sig till sefardiska auktoriteter eftersom dessa tenderar att vara med tillåtande i dessa frågor. Nu verkar det dessutom som, att vissa sefardiska rabbiner kan vara behjälpliga även som mellanhand mellan donator och mottagare... skämt åsido så håller en anmärkningsvärd historia på att nystas upp i USA, där en rad rabbiner och politiska tjänstemän har varit delaktiga i en härva av organhandel och pengatvätt. En jurist uttalar sig i The New Jersey Jewish News, och menar att fallet inte är religiöst till sin natur bara för att en del av de inblandade är rabbiner, snarare ser han dessa män som kriminella personer som gömmer sig bakom ett religiöst ämbete för att kunna bedriva sin verksamhet. Flera av de inblandade rabbinerna är knutna till syriska synagogor, vilket The New Jersey Jewish News påpekar ytterst noggrant. I en kommentar på Haaretz hemsida skriver en New York-bo att majoriteten av de inblandade judarna (varav en rad framstående rabbiner) de facto är askenasiska judar och inte syrisk-sefardiska, och mellan raderna tycker jag mig kunna läsa att skribenten menar att vi kanske inte skall vara så snabba med att dra växlar på det faktum att en del av de nu arresterade rabbinerna är syrier. Korrupta rabbiner får mer och mer plats i media (liksom korrupta präster bör tilläggas), och är ett förtroendeproblem. Vidare kan man även anse att dessa giriga ämbetsmän utgör ett halakhiskt problem, då i alla fall en av dem inte bara har ägnat sig åt pengatvätt, utan dessutom i uppåt 10 år (enligt egen utsago) dividerat med folks liv och död genom att handla med njurar.

Under Pesach, som i år börjar på kvällen den 8:e april, är det tradition att avstå från jästa produkter från mjöl gjort på säd, till åminnelse av uttåget ur Egypten där man inte hade tid att låta brödet jäsa innan man flydde, utan fick baka det ojäst. Vanan att avstå från jästa produkter, chametz, finns hos judar i alla delar av världen, medan vissa följdregler gällande vad som är ok respektive inte ok att äta under Pesach delar upp den judiska världen i två grupper: kitniyot-ätarna och kitniyot-vägrarna. Kitniyot är exempelvis spannmål som inte nämns i den hebreiska bibeln, bönor, majs och ris, som till utseende och användningsområden ibland liknar chametz. Enligt askenasisk tradition får man inte äta kitniyot under Pesach, då dessa eller matvaror producerade från dem påminner alltför mycket om chametz, kan ha förvarats tillsammans med chametz eller vara kontaminerade av chametz. Bland sefardisk-judiska grupper har inte den där diskursen kring kitniyot förts, och således har man traditionellt sett ätit kitniyot under Pesach. Frågan om kitniyot är ok under Pesach delar med andra ord den judiska världen mellan askenasim och sefardim, där jag här med sefardim avser även andra icke-askenaser än de strikt sefardiska (=iberiska) judarna.

Utanför Israel tenderar religiöst observanta askenasim respektive sefardim att följa sina egna traditioner, men i Israel har det blivit mer komplicerat, dels på grund av att många familjer och gemenskaper nu är blandade, dels för att en rabbinsk diskussion har förts i landet gällande huruvida kitniyot egentligen är ett problem i Israel. Enligt Shulchan Arukh bör man som jude ta seden dit man kommer, och seden i Mellanöstern är att äta kitniyot under Pesach. Rent halakhiskt är det således enligt många fritt fram för askenaser som bor i Israel att äta kitniyot - i Israel. David Bar-Hayim är den rabbin som starkast har fört detta resonemang, och för två år sedan fastslog han att det är i sin ordning enligt Minhag Eretz Israel att äta kitniyot, för såväl sefardim som askenasim. Detta har lett till att många religiösa askenaser har börjat äta kitniyot, medan andra har börjat hålla starkare på det gamla förbudet för att stärka sin identitet och koppling till den gamla askenasiska traditionen från Europa. Med andra ord är det svårt för Israels askenaser att veta vilket ben man skall stå på, och hur man skall förhålla sig till den så kallade Minhag Eretz Israel, som vissa rabbiner försöker återskapa i syfte att ge israelerna en egen liturgi, men som per definition kommer luta mer åt det sefardiska hållet.

The Forward har en artikel om kitniyot här.

Machon Shilos hemsida om beslutet att tillåta kitniyot under Pesach för boende i Israel.

Jag fick en fråga i helgen gällande överrabbinatet i Israel, och varför ämbetet är uppdelat på två poster, den sefardiska och den askenasiska. Själva tanken med ett överrabbinat är inte ny, och i några hundra år hade Jerusalem en överrabbin som gick under titeln Rishon leZion, "Sions förste". Denna person representerade den gamla yishuv som bodde i Jerusalem inför den osmanske sultanen. Under artonhundratalet utökades posten till att representera även övriga judar i det osmanska riket, och de två rabbinaten Konstantinopel och Jerusalem samlades under en Rishon leZion. Tidigare hade rabbinatet i och ikring Konstantinopel letts av Hakham Bashi, som är den titel som Turkiets överrabbin fortfarande bär. Dessa institutioner var per definition sefardiska sådana, och därför kallas än idag Israels sefardiske överrabbin ofta för Rishon leZion.

1921, då det som idag är Israel låg under brittiskt mandat, skapades det tudelade överrabbinatet enligt brittisk modell. Denna modell följde med in i den moderna staten Israel, varför landet än idag har två överrabbiner. Det tudelade ämbetet är således inte, vilket somliga tror, en konsekvens av osämja och konkurrens mellan de två traditionerna, snarare är det så att det av britterna skapade systemet har bidragit till att om inte skapa så i alla fall främja schismen mellan sefarder och askenaser i det moderna Israel. Att sammanfoga de två posterna till en skulle vara problematiskt, eftersom sefardiska judar i Israel kan hävda att landets överrabbin bör vara sefardisk Rishon leZion eftersom det traditionellt varit så, emedan askenaser kan hävda att de idag är i majoritet i den ledande religiösa sektorn. Ett roterande system skulle kanske vara ett alternativ, men inte skilja sig så mycket från dagens uppdelade dito. Sedan 1919 finns även ett askenasiskt anti-sionistiskt rabbinat i Jerusalem, Edah haCharedit, och på senare år har även en sefardisk gren vuxit fram.

Med andra ord har Israel idag två överrabbiner eftersom det brittiska styret dels modifierade det gamla rabbinatet som leddes av Rishon leZion, dels tog till vara europeisk-judiska intressen genom att tillåta de nyanlända askenasiska judarna att ha ett eget styrande organ, vilket också kan ses som en rest från det osmanska riket där varje minoritet respresenterades av en separat ledning.

På den holländska rabbinfronten är något lurt, och inte så lite heller...

Yedioth Ahronoths webbupplaga skrev igår att Holland har fått en ny överrabbin, vilket också nästan är sant. Rabbi Binyamin Jacobs, en chabadrabbin från Amersfoort, tar mer än 20 år efter dennes död över efter Eliezer Berlinger från Utrecht. Rabbi Jacobs kommer att vara överrabbin för en grupp församlingar  (Raad van het Interprovinciaal Opperrabbinaat) spridda över landet, med undantag av de större städerna som har varsin överrabbin. Exempelvis har Amsterdam, Haag och universitststaden Leiden egna rabbinat, med stads-överrabbiner. Rabbi Jacobs kommer ansvara för stora delar av landets mindre församlingar, och kommer i många sammanhang troligen kallas för hela Hollands överrabbin även om så strikt sett kanske inte är fallet. För att göra det hela ännu mer komplicerat är de flesta judiska församlingar i Holland anslutna till Nederlands-Israëlitisch Kerkgenootschap (NIK), som har en huvudrabbin (håll i er nu) som heter Raphaël Evers, som dessutom är överrabbin i Rotterdam... Rabbi Evers är dock inte överrabbin för det som NIK kallar för Överrabbinatet för Nederländerna, vilken är den organisation som överser kashrut och även fyller en rad andra juridiska funktioner. Överrabbin för överrabbinatet är Rabbi Meier Just. Den rabbin som är ordförande för landets rabbinseminarium kallas också för överrabbin - i dagsläget är det Rabbi Jacobs som alltså numera är dubbel-överrabbin, och sekreterare är Rabbi Evers, som givet NIK och och Rotterdam torde bli trippel-överrabbin... Så, Holland må ha saknat överrabbin under drygt 20 år, men trots detta hyser landet ett stort antal överrabbiner...

Vill ni bli förvirrade på originalspråk, läs vidare på NIK:s hemsida. 

Annan rabbinkuriosa direkt från det lilla landet i söder är att det finns såväl sefardiska som askenasiska synagogor och församlingar, idag med övervikt åt det askenasiska hållet, emedan NIK använder mycket sefardisk terminologi. Hollands judenhet, som i stort sett kan sammanfattas i NIK, är ortodox i praktiken, men vägrar att acceptera benämningen "ortodox". Man använder inte heller omskrivningen "torah-judendom", som annars är ganska vanlig, utan använder uttrycket "traditionell judendom".

Bland kommentarerna i Ashley Perrys sefardblogg på Jerusalem Posts hemsida snubblade jag över en anekdot som jag tidigare hört i vitsform, nämligen:

En äldre sefardisk man kom att tillbringa sabbaten tillsammans med en askenasisk familj. Under middagen insinuerade en medlem ur familjen att den sefardiske herren "såg en smula arabisk ut", varpå denne ryckte på axlarna och konstaterade: "Nåväl, i mina ögon ser ni allihop ut som en bunt goyim"...

En majoritet av världens judar idag är askenaser, det vill säga att de följer en askenasisk liturgisk tradition. De som i sin tur följer en sådan liturgisk tradition har i regel öst-/centraleuropeiska rötter, även om man idag teoretiskt sett kan gå från att vara sefardisk jude till att "bli" askenas genom att exempelvis anamma en reformjudisk liturgi, som ju är baserad på den askenasiska traditionen. Den askenasiska judendomen växte fram under medeltiden och kom snabbt att sprida sig såväl geografiskt som befolkningsmässigt, även om benämningen "ashkenazim" från början betecknade geografisk härkomst snarare än tradition. Vill man göra enklast möjliga uppdelning mellan askenasisk och sefardisk judendom (och här använder jag uttrycket "sefardisk judendom" i sin allra vidaste bemärkelse) gäller att sefardiska judar följer Yosef Karos Shulchan Arukh i originalversion medan askenasiska judar följer Shulchan Arukh med Moses Isserles tillägg.

Joseph Davies skriver i The Reception of the Shulchan Arukh and the Formation of Ashkenazic Jewish Identity (Finns att ladda ned via Lunds universitets artikeldatabas) att Karo själv under större delen av sitt liv var av åsikten att askenasisk judendom var en geografisk variation av den sefardiska (med andra ord normativa) judendomen, och att askenasisk identitet och i förlängningen även tradition var knuten till trakterna i centraleuropa varifrån denna folkgrupp har sitt ursprung. På frågan vad man bör göra med sina halakhiska och liturgiska traditioner om man flyttar lär Karo ha svarat att man då bör ta seden dit man kommer, förutsatt att flytten sker till ett "sefardiskt" område. Davies skriver: "Ashkenazic identity, for the young Karo, was tied exclusively to place of residence. An "Ashkenazic Jew" was exclusively one who lived in the Ashkenazic lands. An Ashkenazic Jew in Pleven was, for the purpose of Jewish law, no longer Ashkenazic".

En annan gigant bland de judiska tänkarna är Isaac Luria, som själv hade en askenasisk och en sefardisk förälder. Luria var av en helt annan åsikt än Karo beträffande den askenasiska judendomens eventuella geografiska bundenhet. Luria hävdade att halakhisk och liturgisk tradition är släktbetingade, och således skulle en askenasisk jude i Bagdad vara lika mycket askenas som en jude i Tyskland, förutsatt att denne var medveten om sitt askenasiska arv. Davies beskriver hur Luria var av uppfattningen att himlen hade 12 fönster, ett för var och en av de 12 stammarna, och att olika liturgiska traditioner ber med riktning åt ett specifikt fönster av dessa 12. Överger du dina förfäders traditioner är risken att dina böner så att säga "missar målet", varför det är viktigt, enligt Luria, att bära med sig dessa oavsett var i världen man befinner sig. Viktigt i sammanhanget, givet att Luria själv kom från en blandfamilj, är att traditionen nedärvs på fädernet och inte på mödernet.

Det finns ett otal olika sätt att dela upp världens judendom: efter liturgisk tradition, geografisk härkomst, språk och etnisk tillhörighet för att nämna några, och ibland sammanfaller dessa medan det ibland skapas gråzoner. Det finns dock idag en klar övervikt till förmån för att se den askenasiska judendomen som den normativa, och inte sällan definieras sefardiska judar utifrån vad de inte är, med andra ord askenaser, snarare än vad de faktiskt är (jemenitiska judar, bukharajudar osv). Joseph Davies artikel erbjuder ett intressant perspektiv, som påminner oss om att det inte är mer än några århundraden sedan den judiska världens demografi såg mycket annorlunda ut. Frågan huruvida halakhisk och liturgisk tradition har med geografi att göra är på sätt och vis åter aktuell, i vår moderna tid då sefardiska judar i allt större utsträckning lever i askenasiska miljöer.

Israels två överrabbiner, askenasen Yonah Metzger och sefarden Shlomo Amar, tävlar i regel inte mot varandra i popularitet; konkurrensen dem emellan rör sig snarare om frågan vem utav dem som för närvarande är minst impopulär. Rabbi Amar har plockat popularitetspoäng på sistone, tack vare det stöd han erbjudit den nyligen avskedade rabbinen och chefen för konverteringsmyndigheten i Israel, Chaim Druckman (ni finner mina tidigare inlägg om konverteringkarusellen här), medan Rabbi Metzger har fått utstå hård kritik i media för sin påstådda inblandning i allt från muthärvor till sexuella trakasserier.

I en krönika på Haaretz hemsida skriver Anshel Pfeffer om överrabbinatet som allt fler börjar ifrågasätta, såväl inom som utanför Israels gränser. Andemeningen i Pfeffers krönika är att det är förhållandevis "lätt" att bli överrabbin i Israel, om man jämför med hur svårt det är att bli jude i lagens ögon. Varken Metzger eller Amar är några stora religiösa auktoriteter, de har dock en inte oansenlig politisk makt. För några år sedan var det på tal att göra om systemet så att Staten Israel skulle ha en överrabbin istället för två, något som möttes av motstånd, i synnerhet från överrabbinerna själva. Tanken med två poster är att både den askenasiska och den sefardiska befolkningen i Israel skall få sina halakhiska och spirituella behov tillfredsställda, något som dessa folkgrupper är klarar fint på egen hand: för den enskilde individen spelar sällan överrabbinatets vara eller icke vara någon roll. De religiösa i Israel vänder sig till sin församlingsrabbin eller annan "rabbi of choice" vid religiösa spörsmål, och låter överrabbinerna vara som två politiska galjonsfigurer.

Frankrike fick för lite sedan en ny överrabbin, och Storbritannien har sedan 1991 den populäre och produktive Jonathan Sacks på posten. Ett land som saknar överrabbin trots en stor judisk befolkning är USA, även om inrättandet av en sådan post diskuteras från och till. I diskussionen kring en eventuell amerikansk överrabbin betonas ofta det bristande behovet av ett överrabbinat: USA:s många judiska förgreningar klarar sig bra på egen hand. Detsamma torde gälla även för Israel kan tyckas, även om man till det israeliska överrabbinatets försvar kan betona Statens judiska karaktär; att en judisk stat kräver ett sådant ämbete. I mina ögon framstår ett överrabbinat som någonting som i större utsträckning skulle gynna länder med en mindre judisk befolkning än länder med ett mer levande judiskt klimat. Är du jude i USA eller Israel kan du i regel slå upp telefonkatalogen och leta reda på församling eller rabbin som passar dina behov, medan det är svårare i till exempel Europa. I Israel får Metzger och Amar antagligen finna sig i att framstå som en smula överflödiga, emedan till exempel en skandinavisk överrabbin skulle fylla en stor teologisk och psykologisk funktion. En ny tjänst för Morton Narrowe, kanske? 

Förslag till vidare läsning: rabbi Jeremy Rosen skriver om överrabbinat här.

Adam Sandlers senaste film Don't mess with the Zohan skulle kunna vara Israels bästa turistmagnet sedan folk insåg att Bar Rafaeli är israeliska. Faktum är att jag hörde flera ur publiken i biosalongen konstatera att "dit måste man ju åka". Sandlers film är ett stycke smålöjlig college-buskis men vad Sandler är nära att göra är smått fantastiskt: han avdramatiserar Israel. Att bikiniklädda tjejer med märklig brytning och hummus tar plats i folks sinnebild av Israel är nog inte så dåligt trots allt: hellre det än en seglivad och svårgenomtränglig barriär av krig och elände.

Sandlers Zohan målar en bild av israelen som jag känner igen, en motsägelsefull figur som vi har roligt åt (tänk Zohans stilkänsla...vissa klädesbutiker i Israel har inte skyltat om sedan nittiotalet, trots att Tel Aviv hyser ett oändligt antal trendiga butiker är fortfarande utsvängda byxor och platåskor hett i mångas ögon) och på samma gång avundas (tänk att besitta en sådan naturlig chutzpa!). Jag skrattade gott när Sandlers pappa i filmen blandade hummus i kaffet, och åt den fiktiva ikonläskedrycken Fizzy Bubblech (dryckens namn må vara ett påhitt med säg "Prigat" och många israelresenärer får något mjukt i blicken), och tyckte överlag att filmen var helt ok. Ett av de mer intressanta skämten kommer mot slutet när Zohans israeliska expat-gäng grälar med det arabiska på andra sidan gatan om vilken grupp som är mest avskydd av det omgivande amerikanska samhället, och en av de israeliska killarna konstaterar att de möter motstånd i och med att de förväxlas med sina arabiska grannar: "(they hate us) because people think we are you!".

Jerusalem Posts sefardiske bloggare Ashley Perry kommer med en intressant vinkling av Zohan i detta inlägg. Han menar att Zohans judiskhet/israeliskhet är av en distinkt amerikansk-judisk (läs askenasisk) karaktär, och nog måste man hålla med om att det är mycket yiddishaktigheter i filmen. Sett ur denna synvinkel blir "because they think we are you" ett uttryck för "den andre judens" existens, och namnet på den arabiska snabbmatskedjan som startas av Zohans ärkefiende, "Muchentuchen", framstår som rejält löjligt. Utan att på något sätt insinuera att det borde kvoteras in sefarder i judisk humor kan jag konstatera att det fortfarande kvarstår för någon att fånga essensen av hela det moderna Israel på film. 

I söndags fick Frankrike en ny överrabbin. Valet föll, med en klar majoritet av rösterna, på Gilles Bernheim som till vardags förestår Synagogue de la Victoire i Paris. Bernheim är 56 år gammal, askenasisk ortodox åt det moderata hållet, och aktiv inom judisk-kristen religionsdialog. Förlorade valet gjorde sittande sefardiske överrabbinen Joseph Haïm Sitruk, som under sina 20 år som överrabbin i Frankrike hunnit bli populär bland landets sefardiska judar, men även möta motstånd i och med sin relativt konservativa hållning. Bernheim har tidigare kandiderat mot Sitruk om posten men förlorat. Haaretz har en notis om valet här.

Ovan t.v. ser vi Joseph Haïm Sitruk skaka hand med Israels förre president Moshe Katsav, vid ett möte med Frankrikes dåvarande president Jacques Chirac. Nedan ser vi Sitruk i samtal med sin efterträdare Gilles Bernheim.