Judaistik.se

Häromkvällen tittade jag på filmen Allt är upplyst (Everything is illuminated, 2005) – en filmatisering av Jonathan Safran Foers suveräna bok med samma namn – med bland annat Eliyah Wood i en av huvudrollerna. Har du inte sett den kan jag varmt rekommendera den.

Handlingen i grova drag: den tjugoårige ukrainaren Alex får i uppdrag att fungera som översättare åt en ung amerikansk jude som kommit till Ukraina för att leta reda på Augustine, den kvinna som hade räddat hans morfars liv undan nazisterna i shtetln Trachimbrod. I en bil som sett sina bästa dagar och med Alex »blinde» farfar som chaufför – plus dennes »blindhund» Sammy Davis Junior Junior – beger de sig ut på ett sökande med såväl humoristiska som sorgliga och tankeväckande inslag.

Det som i allt högre utsträckning fångade mitt intresse när jag tittade på DVD:n var inte handlingen som sådan – jag har läst boken för länge sedan och hade de stora dragen klara för mig – utan den bild av judendom som filmen förmedlar. Filmen skiljer sig på flera punkter från förlagan (i Wikipedia finns en uppräkning av dem), och på ett sätt gör detta filmen betydligt mer judisk än vad boken är. När sluttexten rullade fram vaknade därför min akademiska nyfikenhet till liv: vad är det för bild av judendom och judisk identitet som den här filmen förmedlar?

Låt oss ta handlingens amerikanska jude som första exempel. I boken omtalas han av Alex som »Hjälten» (the Hero) och kontinuerligt framhålls hans litterära ambitioner, bland annat genom att hans tragikomiska berättelse om Trachimbrods historia finns invävd som en sidohandling som mot slutet av boken vävs samman med huvudberättelsen. I filmen tonas dessa författarambitioner ner betydligt. Det som här betonas är istället att den amerikanske juden är en »Samlare», vilket bland annat understryks av att han i filmen inte omtalas som »the Hero» utan som »the Collector», och i scen efter scen understryks hur han samlar på praktiskt taget allt. Han har hårstrån. Han har jord. Ett par löständer. Fotografier. En tiodollarsedel. Han har han en hel vägg full med minnen, sparade i små plastpåsar som han då och då öppnar. När han på ett ställe i filmen blir tillfrågad varför han samlar på saker blir svaret att han är rädd för att glömma. Med andra ord: Han samlar för att minnas.

Den kulturella identitet som »Samlaren» ger uttryck för brukar man kalla en konstruktionistisk identitet. Det är en flexibel, icke-essentiell identitet som kontinuerligt konstrueras och förändras; en identitet som tar sig olika uttryck beroende på vad den positioneras i förhållande till. I filmen gestaltar Eliyah Wood detta genom att stundtals ge »Samlaren» ett mer eller mindre nollställt ansiktsuttryck, vars identitet skapas då han antingen böjer sig ner och samlar in något han ser eller då han tar fram någon av sina påsar och tittar på dess innehåll. För »Samlaren» är det alltså i hög grad innehållet i hans små påsar som ger svaret på vem han är. I dessa finns det förflutna, historien – eller snarare minnet av det förflutna – som ger identitet.

Det andra exemplet är »Farfar», som i filmen är en helt annan figur än i boken. I boken är Alex farfar en kristen som av nazisterna tvingas välja mellan sitt eget liv och sin bäste väns, en skamfläck i sitt förflutna som han sedan dess försökt glömma. I filmen får man först intrycket av att han är en antisemit, och detta är ett intryck som lever kvar länge i filmen. Först mot slutet av filmen framkommer det överraskande att han är jude, och att han överlevde massakern i Trachimbrod genom att låtsas vara död för att därefter flytta till Odessa och anta ny ickejudisk identitet.

Den kulturella identitet som gestaltas genom »Farfar» i filmen brukar betecknas som en statisk eller essentiell identitet. Tanken här är att identitet är något som en gång för alla finns djupt inne i varje människa, även om den ibland kan vara väl dold av olika »fasader». Att det finns något »djupt därinne» hos »Farfar» uttrycks i filmens inledning genom en scen där namnet Trachimbrod för första gången nämns. Då ser man hur »Farfar» liksom stelnar till, men i övrigt finns inget i filmens inledning som får tittaren att tro något annat än att vi här har en surmulen antisemit. Ända till filmens slut, alltså. Då uppmanar han helt plötsligt Alex att gå till en avskild gård där den enda överlevande kvinnan från Trachimbrod visar sig bo, varefter det blir allt tydligare att de minnesbilder som hastigt passerat har med »Farfars» förflutna att göra. »Farfars» identitet vaknar till liv genom denna resa, genom mötet med denna kvinna (som visar sig vara syster till den Augustine de letar efter) och genom mötet med den geografiska platsen – och vi får vara med om hur någon sorts djupt liggande enhet i hans inre lyfts fram och aktiveras. Bit för bit ser vi hur olika skal tas bort, och till slutet återstår bara kärnan: hans i djupet dolda judiska identitet. Djupt inom honom finns alltså en judisk kärna, en judisk essens som är oföränderlig och som bara väntar på att väckas till liv genom att locket öppnas.

I filmen möter vi alltså två olika former av judisk identitet – en konstruktionistisk, icke-essentiell identitet a la »Samlaren» och en mer statisk, essentiell identitet a la »Farfar» – och det jag nu funderar över är om filmen menar att det endast är den första identiteten som har framtiden för sig. »Samlarens» judiska identitet förefaller växa sig allt starkare genom varje ny insamlad »minnespåse», medan »Farfar» i slutscenen får en judisk begravning sedan han strax efter sitt judiska »uppvaknande» begått självmord. Är det så att i en värld efter Förintelsen är det bara den ena formen av judisk identitet som kan överleva, den andra är dömd att dö? Är det detta filmen vill »upplysa» oss tittare om?

Har du inte sett filmen så finns den säkert fortfarande i en DVD-rea-back nära dig. Du kan också köpa den till en billig penning via de större näthandlarna, alternativt klicka dig till Rabbi von Sydows torrenttips.