Judaistik.se

Hur kommer det sig att så många judar är ateister? Den frågan ställer R. Levi Brackman i sin återkommande spalt i Ynet.com, och svaret han ger känns delvis förutsägbart. De flesta judar, skriver han, får en religiös utbildning före sin bar/bat mitsva. När de väl är klara med den slutar de att studera vad judisk tro innebär. De flesta sekulära judar, menar Brackman, har därmed en trettonårings gudsbild, och då är det inte konstigt att sekulära judar tenderar att bli ateister. »No one can expect naturally skeptical adults to continue believing in a sophomoric concept of God.» Underförstått: studera mer.

Mer spännande är att Brackman i sin text kallar Christopher Hitchens – som i något sammanhang hävdat att judar har en ateistisk gen – för rasist, och att han ser en samhörighet mellan judiska mystiker och ateister. Den här senare tråden tycker jag är värd att fundera över. Judiska mystiker, skriver Brackman, söker svaret på vad det innebär att Gud är en (som det ju bland annat heter i Shma Israel), hur denne enade Gud kunde skapa det fragmenterade universum som vi lever i och varför Gud överhuvudtaget bryr sig om vad människor gör och inte gör. Detta, fortsätter Brackman, är också de frågor som ateister ställer. Både judiska mystiker och ateister är i grund och botten skeptiker på jakt efter sanningen, men de använder sina frågor på diametralt olika sätt. Mystikern ställer frågor för att nå en djupare förståelse av det som gömmer sig i Guds ord, medan ateisten ställer sina frågor för att motbevisa. Och därmed säger Brackman ungefär samma sak som jag också brukar hävda: ateister har också en religion och sin egen teologi.

Jerusalem Posts "Ask the Rabbi"-kolumn tar denna vecka upp det populära röda snöre som spridit sig via kabbalastuderande kändisar och blivit en modern modepryl. I Israel kan man köpa diverse varianter med små metallamuletter i form av davidsstjärnor, chamsor och chai-tecken för några shekel, och på många heliga platser står män och kvinnor och erbjuder röda bomullssnören och en välsignelse mot en frivillig gåva. På Ebay kan man köpa samma krimskramsvarianter som säljs på marknaderna i Israel för hundratals kronor, och armbanden marknadsförs med hjälp av bilder på Britney Spears, Madonna och Lindsay Lohan bärandes liknande. Det röda snöret har blivit en symbol för en hipp, mystisk men ändå tillgänglig judendom, även om många kritiker menar att "ny-kabbalan" har väldigt lite med judendomen och den ursprungliga kabbalan att göra.

Ser vi till den skriftliga Torahn, alltså de 5 moseböckerna, så är såväl amuletter som främmande ritualer något som det utfärdas varningar kring, och det röda snöret kan tänkas falla under det som kallas "derekh emori", det vill säga amoritiska sedvänjor. Vänder vi oss till Talmud finner vi en mer kluven bild, där Talmud Bavli behandlar "främmande" sedvänjor som något som tagits upp i judisk praxis, medan Yerushalmi inte för denna diskussion. Den uppenbara förklaringen är naturligtvis att författarna till den babyloniska Talmud har varit influerade av omgivningens sedvänjor, emedan situationen för upphovsmännen till den palestinska gemaran var fundamentalt annorlunda.

Det röda snörets ursprung är inte helt klart, och flera förklaringsmodeller till snörets användningsområden finns. Vissa hävdar att snörets röda färg skall fungera som ett sätt att avvärja det onda ögat (vilket gör det logiskt att snöret ofta bärs tillsammans med en chamsa och/eller ögonsymbol), medan en annan, parallell tradition menar att det röda snöret endast är verksamt om det har lindats kring matriarken Rachels grav, och att det i sådana fall är verksamt för att ge en kvinna en säker graviditet eller hjälpa henne kunna bli med barn. Kopplingen till barnafödandet har snarare med Rachel än snöret i sig att göra, eftersom Rachel anses vaka över i synnerhet kvinnor som har svårt att bli med barn eller bära ett barn genom en graviditet.

Läs mer om det röda snöret här. Jerusalem Posts kolumn finns här.

Idag är den tjugonde dagen i månaden adar enligt den hebreiska kalendern, en dag som förr var en mindre fastedag men som idag i mångt och mycket har fallit i glömska. Förklaringen till varför den tjugonde adar är speciell över huvud taget finner vi i Talmud, i berättelsen om Cirkelmakaren Honi. Honi var en from man som levde under århundradet före vår tideräknings början, och en av de personer som på den tiden gjorde anspråk på att kunna framkalla under, eller rättare sagt, kunna tala med G-d.

Enligt berättelsen i Talmud var det svår torka ett år, till den grad att det inte hade regnat under hela vintern, och även månaden adar var torr. Annars brukade och brukar fortfarande regnet falla ganska ymnigt i Israel under vintern, som övergår i vår just under månaden adar. Honi bad om regn, men då regnet uteblev ritade han en cirkel på marken och ställde sig i den, och kallade till G-d att han inte tänkte flytta sig från cirkeln förrän regn började falla. Strax började regn att strila ner, varpå Honi återigen tillkallade G-d och bad om häftigare regn, så att cisternerna skulle fyllas och folk skulle kunna få någon nytta av det. Då började det ösregna så att vattencisternerna svämmade över, och folk flydde undan vad de var rädda var en andra syndaflod. De krävde att Honi skulle ställa allt till rätta igen, varpå han ännu en gång talade till G-d och bad om vad vi idag nog skulle kalla för "lagom mycket" regn! G-d gjorde då Honi till viljes lät ett lättare regn falla. Detta "under" gav Honi problem hos Sanhedrin, vars ledare hotade att exkommunicera Honi med hänvisning till att han hädat då han tjatat på G-d om regn och inte låtit sig nöjas med det han fått från början. Shimon ben Shetakh hade dock inte hjärta att göra detta, och menade att likt ett litet barn kan få sin far att göra vad som helst så kunde Honi få G-d att göra vad som helst. Detta skall ha skett den tjugonde adar, varför denna dag sägs vara en bra dag att ventilera sina förhoppningar och böner.

Cirkelmakaren Honi är inte bara känd för sitt framkallande av regn utan även för sin specialla gudsrelation, som märks tydligt i berättelsen om Honis död, även denna hämtad ur Talmud. Honi dog först inte utan somnade och sov i 70 år, och då han vaknade så trodde ingen honom då han sade sig vara Cirkelmakaren Honi. Då bad Honi G-d om att få avsluta sitt liv istället för att leva under så märkliga omständigheter, varpå G-d enligt legenden gjorde honom till viljes. Den judiske historieskrivaren Josephus nämner Honi, men tillskriver honom en om än dramatisk så aningens mindre häpnadsväckande död, nämligen genom stening.

»När du plötsligt inser att Stevie Wonder haft rätt och kabbalisterna fel – det är då det är dags att möta exekutions-patrullen.» Är det inte en rätt läcker formulering att inleda en artikel med?

Du hittar den i senaste numret av onlinetidskriften The Blue Jew Yorker, som är en ganska urflippad historia med »poems of survival and ecstasy» men som här och där också innehåller små pärlor. Som denna text, där fortsättningen bjuder på en läcker resa in i en värld där jeshivastudier möter soulmusikens giganter och där de senare visar sig kunna förklara vad judendomen och Torastudiet handlar om minst lika bra som Rabbi Akiva.

Har du några minuter över: klicka dig då till artikeln Joy, Pt. 1 av Alan Jay Sufrin och låt dig föras in i gränslandet mellan Torastudier och musik. Det hela är, med författarens ord, »a funky miracle».

För några dagar sedan publicerade Ha'aretz en artikel om Joseph Dan, en av vår tids stora mystikforskare, där det bland annat berättas att han håller på med ett gigantiskt projekt: att skriva det kompletta verket om den judiska mystikens historia. De tre första volymerna – som täcker perioden från andra templets tid till och med talmudisk tid – har just publicerats, och den fjärde volymen med de första delarna om medeltida judisk mystik är på gång.

Synen på mystik, säger Dan bland annat i artikeln, är en av de saker som skiljer den judiska traditionen från till exempel den kristna. Kristen tradition är full av exempel på människors mystika upplevelser och visioner. I judisk tradition är mystika upplevelser däremot sällan »mystika» på det kristna sättet (även om det självfallet finns undantag), utan är snarare ett resultat av studier och stor lärdom. Därför, menar Dan, är det mer korrekt att tala om »esoterisk teologi» än om »mystik» eller »mysticism».

Detta esoteriska tänkande genomsyrar å andra sidan det judiska tänkandet i så hög utsträckning att inte ens de mest högröstade motståndarna till judisk mystik helt kunde ignorera den, säger Dan vidare i artikeln. Intresset att lära mer om den gudomliga verkligheten har varit ett centralt inslag i judiskt tänkande från profeten Hesekiel ända till dagens modern kabbala. Samtidigt understryker Dan att den profetiska direktkontakt som Bibelns profeter hade med Gud inte är mystik. Judisk mystik tar över efter profetismen. Profeterna behövde inte söka kunskap om det gudomliga. De hade direktkontakt, och det är först sedan denna direktkontakt går förlorad som man kan tala om judisk mystik.

Artikeln presenterar dessutom ett biografiskt scoop – som kanske säger mer om 1930-talets politik än om Joseph Dan. Hittills har det alltid hetat att Joseph Dan är född i Bratislava – till och med på hans egen hemsida – men här berättar han att han egentligen är född i Budapest.

När Joseph Dans familj kom till Palestina 1939 på flykt undan Hitler-Tyskland uppmanade en advokat från Jewish Agency familjen att ljuga. Hade de sagt att de kom från Ungern hade britterna skickat tillbaka familjen. Om de istället sa att de kom från det tyskockuperade Slovakien skulle de få lov att stanna – vilket de också fick göra. Och denna lögn har alltså levt och frodats i nästan 70 år.

Hela artikeln kan du läsa här: Mystic circles

Igår bloggade jag om att Schlomo Aviner har tröttnat på hur chassidiska familjefäder packar väskan och drar till Uman över det judiska nyåret. Även Shas andliga ledare tillika före detta sefardiske överrabbinen Ovadia Yosef reagerar mot dessa resor, som ni ser i detta youtube-klipp. Men vad är egentligen problemet, kanske ni frågar er? Här, här och här har ni exempel på hur det kan gå till i Uman...

Det judiska nyåret Rosh HaShana närmar sig, och tusentals chassidiska män planerar att tillbringa helgen i Uman i Ukraina, för att be vid Rabbi Nachmans grav. Någon som inte roas av deras planer är Schlomo Aviner, frontfigur för den nationalreligiösa rörelsen i Israel. Det är inte ok att lämna fru och barn under nyårshelgen för att åka på pilgrimsresa till Uman, och ännu mindre kosher är nachmaniternas vana att falla på knä framför graven, menar Aviner, och tillägger att det inte bara är moraliskt förkastligt utan även ett halakhiskt problem. Man gör bäst i att stanna hemma under nyåret enligt Aviner, som inte verkar ha mycket till övers för pilgrimsresor utanför Israel. Patriarkernas och matriarkernas gravar däremot, kan man gott besöka (vilket kan vara nog så problematiskt). Förespråkare av Uman-resorna menar att det finns en traditionell grund till dessa resor, medan andra, som Uri Orbach, menar att det rör sig om ett New Age-fenomen i stil med reikihealing och drömtydning. Folk åker för att de är uttråkade, skriver Orbach på Yedioth Ahronoths hemsida, på samma vis som de dansar på bilar (nachmaniterna igen) eller uttövar yoga för att de är uttråkade och söker en kick utöver det vanliga. Israel erbjuder inte längre någon spänning för somliga religiösa judar, konstaterar Orbach, i sin polemiserande krönika inför nyårshelgen. Är det så, kan man fråga sig? Börjar smekmånaden ta slut för Israel, är inte lockelsen från det "heliga landet" stark nog längre? Eller, är Umanresorna ett uttryck för en typ av religiositet bland många? Att besöka vördade män och kvinnors gravar är inget nytt fenomen inom judendomen - men paketresor till Ukraina inklusive Rabbi Nachmans löfte om att slippa komma till helvetet är det...

Ett exempel på reklam för Umanresor finner ni här: Spend Rosh Hashana in Uman

När chassidismen växte fram som en folkligt förankrad rörelse i slutet av 1700-talet väckte den motstånd därför att den introducerade en ledarkult som fram till dess inte funnits i judendomen, en syn på ledaren som något mellan Gud och människa där ledaren gavs (mystika) egenskaper som snarare påminner om en shaman eller muslimsk shejk än en judisk rabbin. En annan sak som väckte irritation var att chassiderna inte bad enligt den sedvanliga ashkenaziska böneordningen, utan hade bytt ut vissa delar mot sefardiska inslag. Ytterligare en innovaion var att man förde det chassidiska tänkandet vidare i form av legender och berättelser. Storytelling var inte något okänt i judisk tradition för att komplettera det halakhiska tänkandet, men nu blev berättelserna det primära medlet med vilket man undervisade anhängarna i den chassidiska teologin och filosofin. Forskare har noterat dessa saker, men inte riktigt kunnat förklara var inspirationen till dessa nydaningar kom ifrån – förrän möjligtvis nu.

Traditionen lär att chassidismen grundare Baal Shem Tov (ca 1699–1760, namnet förkortas ofta till Besht) föddes i Okopy, en liten stad sydväst om Kiev i dagens Ukraina, och att han spred sitt budskap bland judar i det område som idag är de södra delarna av Polen, Ukraina och Vitryssland. I
legenderna om Besht berättas att han då och då brukade bege sig iväg långt bort – utan att precisera vart han begav sig.

I en nyligen publicerad artikel lanserar Moshe Idel – en av vår tids främste kabbala-forskare – en teori som går ut på att Besht inte alls föddes i Ukraina. Legenderna om Beshts födelse, hävdar Idel, bör snarare tolkas som att han föddes i dagens Moldavien, i en stad som heter Bukovina. Vad som är intressant med denna teori är att Bukovina låg i gränsområdet mellan Polen och det osmanska riket, det vill säga i gränsen mellan såväl ashkenazisk och sefardisk judendom som kristendom och islam. Där, menar Idel, växte Besht upp. När han blev äldre flyttade familjen till Okopy – men, fortsätter Idel, med jämna mellanrum återvände Besht ”hem” till sina födelsetrakter. I dessa trakter hade islam aldrig fått något fast fotfäste, men där fanns en folklig kultur med inspiration från islam. Här berättades älskade legender om hjälten Nasr al-din Hodja till exempel, här bad man enligt sefardisk tradition och här fanns en grupp – Cangos – som kännetecknades av att man hade en del shamanska särdrag.

Har Idel rätt i sin tes innebär det att vi måste omvärdera chassidismens ursprung, och inse att chassidismen har betydligt mer gemensamt med islam än (rysk-ortodox) kristendom.

Moshe Idels artikel finns att ladda hem och läsa här.

För över sextio år sedan höll den judiska mystikforskningens »fader» Gershom Scholem åtta mystik-föreläsningar. Vid en av dessa föreläsningar lanserade han den då banbrytande tesen att Zohar, kabbalans allra viktigaste verk, var av betydligt senare datum än man tidigare sagt. Den traditionella synen var att Zohar hade tillkommit vid vår tideräknings början, men med övertygande argumentation och språkliga bevis visade Scholem att Zohar med stor sannolikhet skrivits av en spansk kabbalist, Moshe de Leon, någon gång på 1280-talet.

Detta är idag den dominerande åsikten inom forskarvärlden, men det finns en grupp forskare som är av annan mening. De menar att Zohar inte är en enskild författares verk, utan har en betydligt längre och krokigare tillkomsthistoria. Denna alternativa tolkning presenterades första gången 1989 av Yehuda Liebes, som hävdade att Zohar består av olika mystika traditioner som vid en viss tidpunkt redigerats samman av en grupp redaktörer.

Då och då publiceras resultat som stödjer denna alternativa tolkning, nu senast i European Journal of Jewish Studies nr 2/2007 där Ronit Meroz analyserar en Zohar-text som bara finns bevarad i ett enda Zohar-manuskript (ms. Vatican 206). Berättelsen finns alltså inte med i den slutliga tryckta Zohar-utgåvan, vilket Meroz menar är ett bevis på att det en gång i tiden fanns betydligt fler Zohar-texter än de vi idag känner till, och att en del av dessa av olika anledningar valdes bort när den slutliga Zohar-utgåvan redigerades samman.

I den aktuella texten befinner sig en viss rabbi Yose på vandring tillsammans med en annan rabbin, rabbi Abba. Rabbi Yose kritiserar rabbi Abba för att denne går tyst och inte »mumlande» repeterar Tora och Talmudverser. »Vi har ju lärt», säger han, »att den som vandrar med Guds ord på sina läppar har Gud på sin sida.» På detta svarar rabbi Yose – indirekt och med referenser till bland annat Ruts och Jobs bok – att han har en helt annan sorts dialog med Gud som inbegriper hjärta och intention. När rabbi Yose hör detta instämmer han, och – som det verkar – börjar tillämpa samma sorts tysta kavvana.

I sin analys av denna text menar Meroz de två rabbinerna representerar två olika mystika traditioner. Rabbi Yose står som representant för den grupp vars åsikter idag dominerar i den tryckta Zoharutgåvan, medan rabbi Abba företräder en annan mer introvert typ av mystik med inspiration hämtad från samtida spirituella grupper. Av detta drar Meroz slutsatsen att texten återspeglar en period då kretsen kring Zohar befann sig vid ett »andligt vägskäl», där man kan få uppfattningen att den dominerande mystika tolkningen håller på att undermineras av en mer introvert tolkning.

Det faktum att denna berättelse inte finns med i dagens tryckta Zohar visar, enligt Meroz, att den mer introverta mystiken aldrig fick det genomslag som berättelsen ger sken av. Ur den interna maktkamp som texten återspeglar gick den grupp som representerades av rabbi Yose segrande, och när Zohar slutligen redigerades samman ströks denna text – liksom förmodligen andra texter som inte stämde in i den segrande gruppens självbild.

Stämmer denna tolkning är Zohar alltså ytterligare ett bevis på att det är segraren som skriver historien, i detta fall den judiska mystikens historia.