Judaistik.se

Rabbi Saul J. Berman, judaistikprofessor och The Forward-skribent, har skrivit en intressant artikel om gudsrelationer och nervöst betingat bönbokssamlande...

Jag har tidigare vid ett par tillfällen skrivit här på bloggen om olika sätt att lämna böner vid Västra Muren för de som själva inte kan ta sig dit, bland annat genom bönekurirer och e-post. Sedan några veckor tillbaka finns ytterligare ett sätt - det finns nu möjlighet att twittra sina böner till Jerusalem! Det faktiska behovet av en sådan tjänst kan kanske diskuteras, och baserat på grundarens uttalanden i Haaretz känns det lite som att det mer är Twitter som fenomen han vill marknadsföra, snarare än Västra Muren. Alon Nir ser inte sitt projekt som ett religiöst sådant, utan mer som ett kulturellt experiment, med fokus på Internet och på Israel, varför det kanske inte är så konstigt att många som twittrar via denna tjänst skickar böner och förhoppningar som rör staten Israel, såsom den kidnappade soldaten Gilad Shalit, och kanske inte i lika stor utsträckning de ytterst privata tankar som annars brukar hamna mellan stenarna i Västra Muren.

För dem som känner att inte ens den upphaussade Koren-sidduren kan uppfylla alla önskemål man kan tänkas ha på en bönbok finns snart möjligheten att själv klippa och klistra ihop sin egen siddur på nätet, via hemsidan www.opensiddur.net (sidan är under konstruktion), vilket Haaretz skriver om här. Spännande, i synnerhet om användare letar upp rariteter i gömmorna och gör dem tillgängliga. Tanken är att man skall kunna redigera och anpassa texterna för sina egna behov, kanske lägga till en viss översättning eller translitterering, och sedan skriva ut sidorna. Frågan är, hur stor efterfrågan som finns - vill folk pyssla ihop en bönbok, lägga till en egen framsida och skriva ut, och kommer den isåfall att användas? Eller, är det fullt tillräckligt med den mängd olika siddurer som har blivit tillgängliga för människor världen över i och med internetbokhandlar? Vidare så skulle man kunna ställa sig tveksam till lämpligheten i att lägga ut religiöst material på nätet där vem som helst kan handskas med det, för vad gör den som halvvägs genom att skriva ut sin egen, unika siddur inser att bläcket håller på att ta slut i skrivaren - lämnar hon/han in de suddiga kopiorna till en geniza, eller slänger man dem i papperskorgen?

Myjewishlearning.com lade igår ut ett blogginlägg och en video som handlar om hur judar världen över ber, den tredje videon i serien om "hur judar gör". Videon om bön innehåller inga pekpinnar eller instruktioner, utan låter helt enkelt individer komma till tals om hur de ber och vad bönen betyder för dem i deras liv. Kort men sevärd!

I församlingen Shira Hadasha i Jerusalem nöjer man sig inte med en minjan, alltså de 10 vuxna (i regel män) som krävs för att hålla gudstjänst, utan man väntar in 2 minjanim innan man börjar: 10 vuxna män som är brukligt bland ortodoxa judar, men även 10 kvinnor, vilket gör Shira Hadasha till ett unikt exempel på hur man tillåter att kvinnor räknas in i en minjan, utan att man blandar de båda könen. Gudstjänstlokalen delas av en mechitza, som dras bort under exempelvis Torahläsningen, så att såväl kvinnor som män är delaktiga under dessa delar av gudstjänsten. Allt sker i enlighet med halakha, som tillåter visst kvinnligt deltagande i gudstjänsten, men med en fingertoppskänsla som gör att även ortodoxa känner sig bekväma, församlingens något oortodoxa traditioner till trots. "Separate but equal", skriver Haaretz, och onekligen har Shira Hadasha lyckats kombinera en ortodox gudstjänstordning med en respektfull modernisering. Man kan kanske tycka att Shira Hadasha är fega som har en kvinnlig minjan men delar av synagogan i två delar med en mechitza, men som anges i Haaretz artikel så är de flesta som besöker Shira Hadasha personer med en ortodox bakgrund, för vilka en egalitärt inspirerad gudstjänst kan vara en välkommen modernisering. Om man å andra sidan som man eller kvinna är obekväm med att fira gudstjänst bakom en mechitza, så finns ju reformerta och liberala alternativ - kort sagt så tror jag att Shira Hadasha vänder sig till en lite annan målgrupp än vad reformsynagogorna gör, och i sitt sammanhang så tror jag att deras dubbla minjan fyller en väsentlig funktion.

Västra muren, eller Kotel (hebreiska för mur) som den oftast kallas i den judiska världen, beskrivs ofta missvisande som en kvarvarande del av det ödelagda Templet i Jerusalem. Västra muren utgör inte en rest av Templet, utan är en del av den västra delen av en stor yttermur som omgärdade Templet. Detta gör den dock inte mindre viktig för världens judar, som i århundraden har kommit till muren för att be. Uttrycket "Klagomuren" eller "Wailing wall" på engelska, började användas under det brittiska mandatet i dåvarande Palestina, och periodvis har muren även kallats så på arabiska. Idag är det framför allt kristna som använder sig av uttryck såsom "Klagomuren", medan judar i regel antingen kallar platsen för Västra muren eller Kotel, eftersom "Klagomuren" som term kanske inte är direkt missvisande, men misslyckas med att beskriva murens betydelse.

Västra murens mystik har mycket att göra med sorgen efter det förstörda Templet, och det sägs att gudsnärvaron, Shechina, tog sin tillflykt i murens stenar efter Templets förstörelse. Alltsedan Templets förstörelse så har judar kommit till platsen för Västra muren, då detta var varit möjligt, för att be och sörja det förlorade Jerusalem. Under perioder så har tillträdet till platsen varit begränsat, beroende på vilka som haft den styrande makten över Jerusalem. Mellan 1948 och 1967, då Jordanien kontrollerade området, var det närapå omöjligt för judar att få tillstånd att besöka muren, och i sionistiska sammanhang beskrivs ofta den dag (7:e juni) då de första israeliska soldaterna nådde fram till muren som en avgörande tidpunkt i landets historia, och som den kanske största segern vunnen under Sexdagarskriget.

Många associerar Västra muren med traditionen att lämna små papperslappar med böner och önskningar mellan stenarna, och såväl judar som icke-judar brukar göra detta åtminstone då de besöker platsen för första gången. Ett par gånger per år, bland annat inför Pesach, rensas muren från dessa lappar som sedan begravs på samma vis som trasiga bönböcker och andra religiösa objekt som inte längre kan användas. Många tuden människor besöker Västra muren dagligen, i synnerhet på Shabbat och andra högtider, då gudstjänster med tusentals, ibland tiotusentals deltagare hålls. Ett exempel är högtiden Shavuot, som i år firas i slutet av maj, som på Templets tid var en fallfärdshögtid, och som idag får många att resa till Jerusalem och samlas vid Västra muren vid soluppgången.

Västra muren är både en glädjens och sorgens plats, och medan somliga menar att staten Israels existens är nog, så hoppas många andra judar på att Templet, Beit HaMikdash, en dag skall återuppbyggas. Frågan är då vad som skulle hända med Västra muren, idag centrum för den judiska religiösa världen. För även om en gammal mur kanske kan tyckas vara ett torftigt substitut för ett storslaget Tempel, så skulle ett existerande Tempel i Jerusalem förändra judendomen, eftersom man skulle vara tvungen att ta ställning till vilken funktion det nya Templet skulle ha, hur det skulle administreras, och hur man skulle kunna anpassa dagens judiska litugi till de nya förutsättningarna. Judisk liturgi idag är i mångt och mycket en längtans liturgi, och symboliken kring Västra muren som en seglivad, till synes oförstörbar rest av en svunnen tid är intims förknippad med det judiska folket.

Kuriosa: för den som inte har möjlighet att själv ta sig till Jerusalem och Västra muren erbjuder en rad hemsidor möjligheten att lämna "virtuella" lappar som sedan skrivs ut och lämnas på plats. Man kan även använda sig av en typ av "bönekurir" som ber åt en vid muren. Dessutom finns möjligheten att dygnet runt följa vad som händer vid muren på nätet, via Kotel Camera.

För någon vecka sedan hade utländska medier, inklusive de svenska, roligt åt Knessetledamoten som ville döpa om Svininfluensan till "Mexikanska influensan" i Israel, och nu har Rishon LeZion Shlomo Amar gett sig in i debatten och vill göra influensahotet till en religiös angelägenhet. Rabbi Amar säger sig följa ett Talmudiskt exempel då han föreslår torsdag i denna vecka som en fastedag, som man bör ägna åt studier och kontemplation - för att så att säga mota Olle i grind och hjälpa till att förebygga spridandet av influensan, på ett andligt vis. Arutz Sheva skrev om detta igår, men artikeln förtäljer inte om Amar benämnde sjukdomshotet som Svininfluensa eller Mexikanska influensan... i Talmudfallet är det dock ingen tvekan om att grisar var inblandade...

Artscrolls siddurmonopol lär får sig en liten törn om någon månad, då Koren Publishers i Jerusalem, kända framför allt för sina vackra utgåvor av Tanakh, ger ut en hebreisk/engelsk siddur med en modernt ortodox/sionistisk prägel, med översättning och kommentarer av Sir Jonathan Sacks, överrabbin i Storbritannien. Enligt en artikel i JTA är Artscroll inte så lite nervösa, inför utgivningen av vad som förväntas kunna bli ett nytt standardverk i församlingar över hela världen men i synnerhet i USA. Min entusiasm är än så länge inte total, även om Koren-sidduren är ett välkommet tillskott till utbudet av dubbelspråkiga siddurim. Sir Jonathan Sacks ligger bakom Singer/Sackssidduren, som är väldigt komplett och på många sätt utmärkt, och jag undrar lite vad Korens siddur kan ha att tillägga. Drömscenariot hade ju dock varit, om Koren kunde göra en hebreisk/engelsk utgåva av sin sefardiska siddur...

Förutom att Pesach börjar nu på onsdag så är det dessutom dags för Birkat haChamah, den välsignelse över solen som enligt judisk tradition läses en gång var 28:e år. Den välsignelse man läser är i sig inte unik för detta tillfälle, utan är den välsignelse man använder för naturfenomen, men i regel brukar man samlas i stora grupper och även recitera passande tehillim, psalmer. Detta år har Birkat haChamah fått stor uppmärksamhet, vilket kanske inte är så konstigt eftersom denna dag infaller så sällan och de flesta inte får uppleva det mer än kanske två gånger i sitt liv. Denna Birkat haChamah är dock annorlunda är andra, och det beror på att den sammanfaller med Pesach. På grund av sin placering i kalendern är det naturligt att Birkat haChamah faller i närheten av Pesach, men det är som sagt ovanligt att dessa två högtider delar dag. Varför är då detta så speciellt? Jo, att Birkat haChamah sammanfaller med Pesach sätter igång messianska tankar i delar av den judiska världen, eftersom traditionen säger att flera betydelsefulla händelser i historien har ägt rum just då Birkat haChamah har sammanfallit med Pesach. De främsta exemplena är den första Pesach, alltså under själva uttåget ur Egypten, och det året då drottning Esther räddade sitt folk, som har gett upphov till högtiden Purim. En framstående chassidisk rabbin, Rabbi Meir Yechiel HaLevi av Ostrovtza, menade att den messianska tiden skulle inträda snart efter en Birkat haChamah på erev Pesach, och då denna Birkat haChamah är den andra efter Ostrovtza-rebbens uttalande så är naturligtvis förhoppningarna höga bland hans anhängare. Nedan finner ni välsignelsen i engelsk översättning:

"Blessed are You, LORD our G-d, King of the Universe, who reenacts the works of Creation."

Idag är den tjugonde dagen i månaden adar enligt den hebreiska kalendern, en dag som förr var en mindre fastedag men som idag i mångt och mycket har fallit i glömska. Förklaringen till varför den tjugonde adar är speciell över huvud taget finner vi i Talmud, i berättelsen om Cirkelmakaren Honi. Honi var en from man som levde under århundradet före vår tideräknings början, och en av de personer som på den tiden gjorde anspråk på att kunna framkalla under, eller rättare sagt, kunna tala med G-d.

Enligt berättelsen i Talmud var det svår torka ett år, till den grad att det inte hade regnat under hela vintern, och även månaden adar var torr. Annars brukade och brukar fortfarande regnet falla ganska ymnigt i Israel under vintern, som övergår i vår just under månaden adar. Honi bad om regn, men då regnet uteblev ritade han en cirkel på marken och ställde sig i den, och kallade till G-d att han inte tänkte flytta sig från cirkeln förrän regn började falla. Strax började regn att strila ner, varpå Honi återigen tillkallade G-d och bad om häftigare regn, så att cisternerna skulle fyllas och folk skulle kunna få någon nytta av det. Då började det ösregna så att vattencisternerna svämmade över, och folk flydde undan vad de var rädda var en andra syndaflod. De krävde att Honi skulle ställa allt till rätta igen, varpå han ännu en gång talade till G-d och bad om vad vi idag nog skulle kalla för "lagom mycket" regn! G-d gjorde då Honi till viljes lät ett lättare regn falla. Detta "under" gav Honi problem hos Sanhedrin, vars ledare hotade att exkommunicera Honi med hänvisning till att han hädat då han tjatat på G-d om regn och inte låtit sig nöjas med det han fått från början. Shimon ben Shetakh hade dock inte hjärta att göra detta, och menade att likt ett litet barn kan få sin far att göra vad som helst så kunde Honi få G-d att göra vad som helst. Detta skall ha skett den tjugonde adar, varför denna dag sägs vara en bra dag att ventilera sina förhoppningar och böner.

Cirkelmakaren Honi är inte bara känd för sitt framkallande av regn utan även för sin specialla gudsrelation, som märks tydligt i berättelsen om Honis död, även denna hämtad ur Talmud. Honi dog först inte utan somnade och sov i 70 år, och då han vaknade så trodde ingen honom då han sade sig vara Cirkelmakaren Honi. Då bad Honi G-d om att få avsluta sitt liv istället för att leva under så märkliga omständigheter, varpå G-d enligt legenden gjorde honom till viljes. Den judiske historieskrivaren Josephus nämner Honi, men tillskriver honom en om än dramatisk så aningens mindre häpnadsväckande död, nämligen genom stening.