Judaistik.se

I stora delar av Sverige och världen (om än inte i Luleå...) högtidlighålls imorgon den 27:e januari Förintelsens minnesdag runt om i kyrkor och synagogor, på gator och torg. Förintelsens minnesdag är sedan 2005 av FN deklarerad som en internationell minnesdag, men hade även dessförinnan status som nationell minnesdag i ett flertal länder. Datumet den 27:e januari är hämtat från dagen då Auschwitz befriades, Auschwitz som för många är synonymt med nazisternas folkmord under Andra världskriget.

Det som i Sverige kallas för Förintelsens minnesdag är inte samma sak som det som i Israel kallas för Yom HaShoah, den senare är en nationell helgdag i Israel som instiftades redan i början av femtiotalet. Tanken var att Yom HaShoah skulle falla i anslutning till det datum då Warzawaupproret bröt ut, men av kalendertekniska skäl flyttades dagen fram så att Yom HaShoah nu infaller strax innan Yom Haatzmaut, självständighetsdagen. Yom HaShoah uppmärksammas sällan på nationell nivå utanför Israel, men ett undantag är Holland som högtidlighåller Yom HaShoah på våren och den mindre Auschwitz-dagen i januari. I år högtidlighölls Auschwitz memorial igår den 25:e januari, och manifestationen i Amterdam drog långt fler besökare än vad den brukar göra. För första året fanns formell muslimsk representation på plats, i form av delegater från holländsk-marrockanska organisationer. Den stora uppslutningen tillskrivs händelserna i Gaza, så märkligt nog kan samma krafter som får svenska kommuner att ställa in sina arrangemang få holländare att engagera sig över religionsgränserna...

En svår och känslig diskussion som blossar upp titt som tätt är diskussionen om vem som Förintelsen "tillhör", exempelvis ifall Förintelsen uteslutande kan anses vara en judisk erfarenhet eller även en polsk, romsk och så vidare. Ett av de vanligaste synsätten är det att nazismens massmord under Andra världskriget är en sak, Förintelsen som uttryck för tillintetgörande folkmord en annan, även om de ofta överlappar varandra. "Förintelsen" som begrepp bör enligt detta tankesätt endast användas då organiserade folkmord under Andra världskriget avses, och då handlar det framför allt om judar och romer. Detta är det synsätt som jag personligen tycker är vettigast, och således är Förintelsens minnesdag en minnesdag inte bara för judiska offer utan även för romska, vilket gör Luleås bojkott ännu snurrigare - för lika lite som miljontals mördade judar har tagit till vapen mot Gaza så har väl hundratusentals mördade romer gjort det?

Förintelsebegreppet kan vara förvirrande, och inom judaistiken är det ofta så att det är den specifikt judiska erfarenheten som avses, men för att undvika missförstånd förespråkar jag själv att man i sådana fall använder sig av uttrycket "Shoah", som är exklusivt judiskt. De flesta länder tar tyvärr liten notis om det romska folkets lidanden under Förintelsen, och fram till instiftandet av Förintelsens minnesdag som en internationell minnesdag hände det att romer besökte de judiska Yom HaShoah-aktiviteterna på våren i brist på en egen högtidsdag. Då judar använder sig av det hebreiska uttrycket Shoah använder romer "Porrajmos", som på romani betyder ungefär "uppslukande".

För att läsa mer om Förintelsens minnesdag och se vad som händer i din kommun, besök Forum för levande historia.

Jag läser i Jonathan Lemans blogg att högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag den 27:e januari har ställts in i Luleå med hänvisning till de gångna veckornas händelser i Gaza. Komminister Bo Nordin från Domkyrkoförsamlingen i staden säger till tidningen Dagen att "Det som händer i Gaza läger [sic] sordin över firandet", och därför väljer man att avstå. Sordin? Nu handlar det ju mig veterligen inte om någon skojig och efterlängtad studentbal eller liknande som Israel har förmörkat med sitt agerande i Gaza, utan högtidlighållandet och åminnelsen av ett av de verkligt nattsvarta skeendena i historien. Ett tyst fackeltåg hade varit mer smakfullt än att ställa in "firandet" helt.

Lika tokigt och oroväckande är regissör Björn Melins beslut att hoppa av pjäsen "Om detta är en människa" på Helsingborgs stadsteater, i elfte timmen bara några veckor före premiären. Pjäsen "Om detta är en människa" är en bearbetning av Primo Levis verk med samma namn, gjord av Lars Norén, och Molin försvarar sitt beslut med att säga att han inte "klarar av att odla 60 år gamla oförrätter". Molin mår alltså lite dåligt av att sätta upp en pjäs av den store humanisten Levi, som även i sin poesi som till största delen bearbetar hans upplevelser under Förintelsen, är noga med att även belysa andras lidande. Raderna nedan är hämtade från dikten "Shema", och talar för all världens lidande, oberoende av religioner och länder. Just därför borde Helsingborgs stadsteater vara stolta över att sätta upp en pjäs baserad på Levis material.

Consider whether this is a man,
Who labors in the mud
Who knows no peace
Who fights for a crust of bread
Who dies at a yes or no.
Consider whether this is a woman,
Without hair or name
With no more strength to remember
Eyes empty and womb cold
As a frog in winter.

Sverige är ett litet land på den judiska världskartan, och följaktligen är det sällan man läser om svensk judenhet och svensk-judisk kultur utanför just Sverige, möjligen med undantag av de tillfällen då de skandinaviska ländernas stöd eller brist på stöd av judar under Förinelsen nämns. Så finns ju så klart Paideia i Stockholm, som samlar intresserade studenter och gäster från hela världen, men ändock, det är sällan Sverige står i blickfånget på den punkten. I skuggan av den nyligen upptrappade konflikten i Mellanöstern har Sverige och dess judenhet fått osedvanligt mycket fokus i media utanför Sveriges gränser - på grund av de antisemitiska dåden som har skakat flera svenska städer (jag skriver här antisemitiska och inte antiisraeliska; målade hakkors och brandbomber mot synagogor är antisemitism, inte Israelkritik). Innan helgen publicerade Haaretz en artikel av Anders Carlborg från församlingen i Göteborg, där han beskriver situationen för svenska judar i ljuset av den senaste tidens händelser. Akivas länk till inlägget finner ni här. Benjamin från Torahblogga har också kommenterat situationen för judar i Sverige just nu, och ni finner hans text här.

Jag tycker det är oerhört sorgligt att Sverige skall behöva göra sig känt som ett land där folk kastar brandbomber mot synagogor. Utomlands eller i kontakt med icke-svenskar, har jag ibland upplevt att folk har utbrustit "Oj, finns det judar i Sverige?" då jag har berättar om mina studier (Judaistik har ju det en smula tvetydiga namnet "jewish studies" på engelska. Inte för att judaistik handlar om studiet av svenska judar, men ändå). Risken är, att läsare av Haaretz kanske får upp ögonen för den svenska antijudiskheten innan de inser att det överhuvudtaget finns en svensk judiskhet. Låt oss hoppas att vi svenskar, oavsett religiös och kulturell tillhörighet, kan ge Haaretz något mer glädjande att rapportera om nästa gång. Vi har ju faktiskt, förutom Paideia och judaistiken i Lund, även den svenska Limmudkonferensen, en massa kletzmer och otaliga andra kulturföreteelser att skryta med!

Läs en annan (om än inte helt pinfärsk) artikel om svensk judenhet här, från Presentense.org

Var går gränsen mellan acceptabel och oacceptabel humor? Får man lov att säga vad som helst så länge man kallar det satir?

Det här är en fråga som dyker upp med jämna mellanrum. Nu senast för två veckor sedan, då den norske komikern Otto Jespersen blev anmäld för judehets sedan han i en TV-sänd monolog om kampen för att rädda en nyfödd giraffunges liv i Kristiansands djurpark sade att man borde »minnes alle de milliarder av lopper og flatlus som mistet livet i tyske gasskamre, uten å ha gjort noe annet galt enn å slå seg ned på personer av jødisk opphav».

Att det finns en gräns mellan acceptabla och mindre acceptabla skämt råder det inget tvivel om. Då det gäller Förintelserelaterad humor tyder mycket på att denna gränslinje håller på att tänjas ut, men syftet med detta skämt var knappast att tänja några gränser. Monologen som sådan handlade om förbisedda djur, och Förintelseskämtet fyllde ingen egentlig funktion – mer än att just såra människor.

Att skämtet är smaklöst tror jag de flesta är ganska överens om, men jag misstänker att åsikterna skiljer sig åt om det insatt i sin kontext verkligen motiverar en anmälan om hets mot folkgrupp. Veckan därpå tog Jespersen tillfället i akt att kommentera anmälningen. Han framhåller då att det aldrig var hans mening att såra Norges judar – men det jag tycker är anmärkningsvärt är att han väver in det i en längre monolog som nästan uteslutande bygger på plumpa uttalanden och anti-judiska stereotyper kryddade med anspelningar på situationen i Mellanöstern, varefter han avslutar det hela med: »Helt til slutt vil jeg bare ønske alle norske jøder god jul … nei hva er det jeg sier! Dere feirer jo ikke jul dere!? Det var jo til og med dere som hang opp Jesus på korset. Takk for meg.»

Hur ska man tolka detta? Fångar Jespersen upp och sätter ord på det människor i Norge tänker och tycker? Eller saknar han den självinsikt som talar om när man gått över gränsen och ska hålla tyst – eller ignorerar han den medvetet? Förväntar han sig verkligen att norrmän ska skratta åt detta? Eller vad är syftet? Den omedelbara konsekvensen är i alla fall att en mindre smickrande bild av vårt västra grannland nu börjar spridas över den judiska världen, där budskapet är att Norge är ett antisemitiskt paradigm.

Här kan du se den monolog som satte igång det hela:

Läs mer:
Anmelder Otto Jespersen for jødehets
- Forståelig at dere får fantomsmerter i forhuden
Norway - a paradigm for anti-Semitism
Israeliska akademiker gör upp med Skandinavien

Terrorattacken mot Chabad House i Bombay har gjort gränsen mellan "judar" och "israeler" suddig, skriver Matthew Wagner i i en artikel på Jerusalem Posts hemsida, och citerar då en israelisk politiker. Må så vara, men oavsett orsaken är det oroväckande ifall så är fallet, då judar och israeler är och förblir olika, trots att de inte sällan sammanfaller. Att sudda ut gränsen, om så bara i fantasin, är fel av en rad olika anledningar. För det första, är inte alla judar israeler, och inte heller är alla israeler judar. Vidare är en israel per definition en medborgare i den moderna Staten Israel, ett land som trots sin historia bara kan räkna 60 år till sin verkliga ålder. Judendomen, att vara jude, är mycket äldre än så. Judar och Israel är sammanlänkade - att vara jude har historiskt sett inneburit att ha en koppling till landplätten där det moderna Israel idag ligger, som ofta varit i form av en längtan, idag kan det vara en längtan men även förvirring, nyfikenhet, kärlek, irritation, förakt, ja listan kan göras lång. Att vara israel innebär likaledes att ha en relation till judendomen - att vara jude eller kanske inte vara tillräckligt mycket jude i vissas ögon, kanske att inte vara jude alls.

Att sammanblanda judar och israeler är dessutom fel i mitt tycke eftersom det i regel görs och har gjorts i negativa sammanhang, och risken är att det i mångas ögon ligger en värdering i att låta "israeler" och "judar" bli synonymartade. Israeler och judar blandas ihop för att ge den brinnande israelkritikern bränsle då han målar upp en hotbild av ett förtryckande jätte-Israel med förgreningar över hela världen (observera att jag här inte avser en sund kritik utan en som har passerat rimm och reson), för att ge antisemiten något att försvänga för att göda sitt ogrundade hat. För att kunna behandla och utvärdera Israel som en modern stat måste vi kunna skilja på dess medborgare och majoritetens religion; för att kunna ge en rättvis bild av de olika aspekterna av modern judisk identitet måste vi ha en medvetenhet om Israel, men inte förse världens judar med ett påtvingat, av fantasin skapat pseudomedborgarskap. Därför bör vi akta oss för att börja tänka i de banor som Wagner tangerar i sin artikel, och för att kunna hantera Bombaydådet på ett konstruktivt sätt tror jag vi måste skilja på den judiska och den israeliska erfarenheten, hur många gånger de än må överlappa varandra.

Läs artikeln från J-Post här.

Ett tidigare blogginlägg på samma tema finner ni här.

De anhöriga till offren i Chabads lokaler i Nariman House, Bombay, identifierade under fredagen de dödade och israeliska medier bekräftar nu att rabbi Gavriel Holtzberg och hans hustru Rivka fanns bland offren, tillsammans med en handfull i huvudsak israeliska medborgare. I svenska medier har gisslan och senare offren från Nariman House kallats omväxlande "israeler" och "judar". Chabadcentret har av vissa tidningar kallats för "judiskt centrum" och av andra för lokaler för en "israelisk organisation". De ansvariga för tidningarnas notiser under gisslandramat är med största sannorlikhet inte särskilt bekanta med Chabad, men det är intressant hur benämningen på de mördade ur gisslan påverkar nyheten - attacken mot Nariman House var planerad och målet valt med omsorg - men, israeliska respektive judiska offer signalerar olika saker. "Israeliska" offer ger intryck av politiska motiv, "judiska" av antisemitiska sådana.

Svenska medier tycks ha vissa problem att skilja på israeler och judar, ett fenomen som även återfinns hos gemene man, inte bara i Sverige utan också i många andra länder. Terrororganisationen som låg bakom Bombay-dåden lider möjligen av samma oförmåga att skilja på judar och israeler, detta må vara osagt, men det obehagliga med attacken mot Chabad House är att den givet invånarnas nationalitet lika gärna kan ses som en attack mot ett israeliskt mål som en attack mot ett judiskt sådant. Först och främst utgör naturligtvis händelsen en tragedi för de inblandades familjer och för den judiska närvaron i Bombay, men beroende på motiven bakom dådet kan vi tolka attacken på olika vis. För ett par år sedan lyssnade jag på en debatt i Jerusalem där en av debattörerna kom med det absurda påståendet att staten Israels grundande skapade antisemitismen. Alla som inte sov sig igenom grundskolans historielektioner vet att så inte är fallet, men antisemitism och Israel-kritik av det våldsammare slaget är idag sammanlänkade på ett obehagligt vis, och tyvärr kan nog attacken mot Chabad House i Bombay ses som ett exempel på detta.

Läs mer:

Haaretz

Att vara jude

Expressen

Dagen

Svd

Jewlicious

Gårdagens Haaretz innehöll en kortare artikel om ett symposium som skall ha hållits i Jerusalem igår, på temat antisemitism i Skandinavien, med titeln: "Behind the Humanitarian Mask: The Nordic Countries, Israel and the Jews". På talarlistan stod bland annat ett namn som torde vara bekant för många svenskar, nämligen Zvi Mazel, f.d. israelisk ambassadör i Sverige, mest känd för sitt utbrott vid en konstutställning på Moderna Museet i Stockholm för några år sedan. Informationen inför mötet var i Haaretz väldigt knapphändig, men förhoppningsvis dyker det väl upp någon typ av uppföljning i veckan. Så som ofta är fallet är kommentarerna till artikeln mer spännande än artikeln i sig, bland annat dyker en Malmöjude upp och ger sin syn på hur det är att vara jude i Sverige idag. Kommentarerna ger även en spännande men en smula nedslående bild av hur Sverige uppfattas och missuppfattas bland israeler och amerikaner idag. Mötet i Jerusalem är sprunget ur en nyligen publicerad bok i ämnet, där Danmark inte helt oväntat får ett bättre betyg än övriga nordiska länder. Danmarks ambassadör är också den enda av de 4 tillfrågade som har valt att kommentera mötet; de finska, norska och svenska ambassaderna avstod.  

Uppdatering: Johan hittade en artikel från Jerusalem Post som på ett utmärkt sätt sammanfattar bakgrunden till mötet och innehållet i den ovan nämnda boken.

Eftersom vi förhoppningsvis lär av historien kan det idag, 70 år efter Kristallnatten, vara läge att ställa frågan: hur ser vår bild av judar ut idag? Något heltäckande svar tänker jag inte ge mig på, utan nöjer mig med ett fallexempel.

Rockmusikalen Jesus Christ Superstar har sedan premiären i början av 1970-talet framförts i ett flertal olika uppsättningar. Den senaste i raden spelas nu i Malmö, och har väl främst blivit omtalad för att Ola Salo spelar rollen som Jesus och översatt texterna till svenska. Hur väl han lyckas med detta får ni söka information om på andra ställen, för någon recension av föreställningen ges inte här. Det som står i blickfånget i det följande är snarare hur »judarna» framställs i föreställningen.

Musikalen tillhör den genre som brukar kallas passionsspel, det vill säga en föreställning som gestaltar det som enligt evangelierna hände i Jerusalem dagarna före Jesu död. I denna passionsberättelse finns en hjälte och några skurkar – främst Judas som förrådde Jesus men också judarnas högsta råd som beslutade döda Jesus – och det är bara att konstatera att i snart två tusen år har denna berättelse ställt till stort elände för judar, och då framför allt i medeltidens kristna länder. Generation efter generation av mer eller mindre fromma kristna har fått höra att »judarna» var skyldiga till Jesu död, och att alla judar i alla generationer som en konsekvens av detta har kollektiv skuld till Jesu död – och att detta i sin tur legitimerade att man förtryckte, förföljde och misshandlade landets judiska befolkning.

Ur ett judisk-kristet dialogperspektiv tillhör Jesus Christ Superstar därför en problematisk genre. Vilken bild av judarna förmedlas? Vilket intryck av skurkarna – det vill säga »judarna» – får besökaren av att se och höra föreställningen? Förstärker eller nyanserar den generationers demonisering?

Jag såg Malmöföreställningen häromkvällen, och låt mig med en gång understryka att det inte finns något i föreställningen som medvetet eller uttryckligen demoniserar judar – vilket är helt i linje med musikalen som sådan. I grund och botten handlar Jesus Christ Superstar lika mycket om Judas som om Jesus, och det händelseförlopp som presenteras ligger närmare den gnostiska versionen a la Judasevangeliet än det vi hittar hos evangelisterna. I Malmöuppsättningen gör Patrik Martinsson en strålande Judas-presentation, och får oss åhörare att känna den frustration och svartsjuka som driver honom att förråda sin bäste vän och slutligen ta sitt eget liv – och skapar därmed mer sympati än avståndstagande hos mig som åhörare. Ett första delsvar på min inledande fråga blir alltså: Jesus Christ Superstar är först och främst en
musikal där Judas Iskariot Superstar regerar – och därmed också
medverkar till att nyansera bilden av den klassiska förrädaren.

Men det finns två problematiska scener i Malmöuppsättningen som jag intuitivt reagerade mot. Den ena är scenen när Jesus rensar templet, som är en smått bisarr scen där offerslaktare i plastförkläden och med stor frenesi går loss på röda »köttstycken» medan Jesus räddar ett mjukdjurslamm. Om detta är den bild av judisk rituell slakt som svenskar har – vilket jag definitivt inte hoppas – skulle det kunna vara en förklaring till varför kosherslakt fortfarande är förbjuden enligt svensk lagstiftning, men det handlar väl snarare om att jag är överkänslig.

Den andra scenen som jag upplever problematisk är när stora rådets ledare Kaifas (spelad av Bengt Krantz) och Hannas (spelad av Håkan Mohede) övertalar Judas att överlämna Jesus i deras händer. I Malmöuppsättningen har medlemmarna i stora rådet fått en klädsel som drastiskt skiljer dem från övriga ensemblen. Jesus och hans lärjungar är klädda i moderna kläder, medan medlemmarna i högsta rådet är klädda och uppträder som präster och prelater som hämtade från en bergmansk nidbild av förtryckande 1800-talskristendom, eller som Göteborgsposten uttryckte det: »Herrarna i Kajafas högsta råd framstår som gamla farbröder i någon frimurarloge.» Med denna kontrast blir budskapet mycket tydligt: de som beslutar att döda Jesus är det religiösa etablissemanget i generella termer. Om det handlar om ett kristet eller judiskt eller något annat religiöst eller ickereligiöst etablissemang lämnas därmed öppet för åhörarens egen tolkning.

Men vid ett tillfälle sker något. Just i den scen då Kaifas och Hannas övertalar Judas att förråda Jesus görs en medveten eller omedveten gestaltning som undergräver denna tolkningsfrihet och som i värsta fall påverkar publikens tolkning. Samtidigt som Kaifas bröstar upp sig som den värsta ärkebiskopskandidat och på olika sätt understryker etablissemangets pondus så kryper Hannas-gestalten ihop och påminner under någon minut skrämmande mycket om Shakespeares antisemitiska karaktär Shylock (jämför till exempel med bilden här), då han med sirliga och giriga handrörelser och ordalag plockar fram penningpåsen och kastar den på marken framför Judas med orden: »Du borde nog ta dem, nåt ska du väl ha?»

Kanske berodde det på min plats i salongen, men från det perspektivet kändes det som man låtit denna karaktär i just denna scen hämta lite för mycket inspiration från generationers antisemitiska bakgård. Kanske är jag lite överkänslig i detta avseende. Förhoppningsvis var detta något som jag – och bara jag – läste in och reagerade på, men jag vågar ändå påstå: helt befriade är vi inte från karikatyrbilden av »juden». Någonstans djupt där inne ligger den och lurar. Trots att det gått 70 år sedan Kristallnatten har vi fortfarande inte helt gjort upp med nidbilden »juden». Än finns mycket kvar att göra...

Tips 1: Du som bor i närheten av Lund kan på tisdag 11 november bland annat höra Ola Salo berätta om sitt arbete med musikalen. Läs mer på CTR:s hemsida.

Tips 2: Skulle du vara intresserad av att lära mer om det gnostiska Judasevangeliet rekommenderar jag den nyligen utkomna: Judasevangeliet. Text, budskap och historisk bakgrund.
Mer information och utdrag från boken finns på förlagets hemsida.

Gränsen mellan acceptabla och icke acceptabla skämt är inte alltid lätt att dra. En distinktion som ibland görs handlar om vem som är avsändare och vem som är mottagare. Bernard Saper skriver i en artikel i antologin Semites and Stereotypes: Characteristics of Jewish Humor: »Man kan hävda att ett judiskt skämt inte är antisemitiskt om det berättas av judar till judar, och varken explicit eller implicit innebär en kränkning av judar som kollektiv.» På samma sätt, fortsätter han, kan man hävda att ett skämt är antisemitiskt om det sägs av en ickejude och innehåller förenklade och degraderande omdömen och diffusa generaliseringar om judar, och direkt eller indirekt förstärker illvilliga stereotyper och/eller leder till förödmjukande, diskriminerande eller aggressiva handlingar. I verkligheten, avslutar Saper, är distinktionen betydligt svårare att göra, och kräver en noggrann och kritisk värdering av skämtets intention, avsikt och avsiktliga och oavsiktliga konsekvenser.

Ett bra exempel på denna svårighet är en av de filmer som nu ligger upplagd på Youtube. Huvudpersonen kallas »Mischievous Mitchell» och klippet är hämtad från TV Funhouse, en animerad serie med korta provocerade och satiriska inslag som visades ett tag på Comedy Central och i Saturday Night Live i början av 2000-talet. Figuren har stora yttre likheter med en av 1960-talets stora serieikoner, Dennis the Menace, men där originalets ofta oskyldiga bus ersatts med ett till synes rasistiskt anslag. Mannen bakom denna serie heter Robert Smigel, under senare tid mer uppmärksammad som en av upphovsmännen bakom Don't Mess with the Zohan, som i olika sammanhang gjort sig känd för sin ofta vassa satir i Lenny Bruce anda,

Det här klippet är definitivt inte politiskt korrekt – men är intressant just eftersom det aktualisarar frågan om var gränsen går mellan acceptabel och icke acceptabel humor. Är detta roligt? Är detta okej, eftersom det är en jude som är upphovsman till det, eller är detta en icke acceptabel form av humor eftersom man inte vet hur mottagaren uppfattar det? Vad säger du?

Läs mer om Robert Smigel: Robert Smigel: The Heeb Interview

För några dagar sedan skrev jag om judenheten i Frankrike, och i samma veva skakades Paris av ännu ett förmodat antisemitiskt dåd - en brutal misshandel av en ung judisk kille i ett sefardiskt/muslimskt område i förorten. Våld i Paris förorter är långt ifrån ovanligt, men denna gång ekar dödsmisshandeln och tortyren av en annan judisk yngling för några år sedan. Förortens samtliga majoriteter, som utgör minoriteter i det franska samhället - är ense om en sak: "c'est pas normal". Att inte kunna vandra trygg på gatorna är inte normalt, och att ropa antisemitism så fort en judisk person råkar illa ut är inte heller normalt. Jag tror fortfarande inte att de incidenter som sker räcker för att klassa klimatet i Paris med omnejd som antijudiskt, men utvecklingen är oroande. En önskan inför framtiden kanske vore att den avgående överrabbinen Sitruk kunde använda såväl sitt kulturella och språkliga kapital som sitt inflytande över Frankrikes sefarder för att anta en medlarroll nu när han inte längre är bunden vid sitt ämbete. Dialog med Katolska kyrkan är populär bland Frankrikes sefarder - men kanske behöver de inte leta längre än hos grannen efter dialogutmaningar?

Haaretz skriver om misshandeln av Rudi Haddad här.

En blogg som bland annat berör judenhet i Frankrike är http://jewrope.blogspot.com/

Själv hade jag stora problem att hitta judiska museet i Paris för några år sedan (hur ska en stackars turist kunna lista ut att en franska gata tydligen kan vara sin egen parallellgata?), men fick hjälp av en förtjusande skolvaktmästare i palestinasjal. Han hade mycket roligt åt att jag in i det längsta vidhöll att jag egentligen letade efter diverse andra byggnader i närheten. C'est pas normal.