Judaistik.se

"Rashi's Daughters" heter en uppmärksammad boktrilogi av författarinnan Maggie Anton, som beskriver livet kring Rashi genom ögonen på hans tre döttrar Joheved, Miriam och Rachel. Att jag skriver "kring Rashi" har att göra med att Rashi på samma gång är en central gestalt och en bifigur i böckerna - de mest färgrika beskrivningarna finner man i de små historiska sidospåren som kryddar böckerna, och i kvinnornas röster. Författaren låter sig inte imponeras av legenden Rashi, utan skriver om Salomon - familjefar, religiös auktoritet och vinbonde.

Det sägs att Rashis döttrar studerade Talmud och lade tefillin, och vissa påstår till och med att de var delaktiga i hans talmudkommentarer. De flesta av karaktärerna i Antons romaner är historiska personer, och samtliga hans döttrar finns omnämnda i texter och korrespondens som tillskrivs Rashis många barnbarn och barnbarnsbarn, varav flera kom att bli framstående rabbiner. Framför allt finns beskrivningar av Joheved och Miriam, medan Rachel endast nämns ett fåtal gånger, och det enda vi får reda på är att hon genomgick en skilsmässa och hade en son.

Den sparsamma informationen vi har om Rachel, yngsta dottern till Rashi och hans namnlösa hustru, gör i mitt tycke den tredje boken till den mest spännande. Anton har utgått ifrån de historiska källor som finns om Rachels skilsmässa, och vävt en rad historier kring detta i kombination med historiska händelser som rimligen har skett under Rachels levnad och Rashis sista årtionden i livet. I Maggie Antons Troyes är Rachel Rashis favorit, och utan att vara den mest briljanta eller framåtsträvande av de tre döttrarna så är hon i mitt tycke den tveklöst mest sympatiska.

Jag har precis läst ut den tredje och avslutande boken i Antons trilogi, Rashi's Daughters Book III: Rachel, och instämmer i den goda kritik boken har fått, även om jag inte är helt förtjust i den lite självgoda ton som präglar serien. Författaren är så frikostig med talmudreferenser, hebreiska och franska inslag och judisk diskurs att jag ibland blir en smula matt, men framför allt tacksam för att jag läser boken med en viss förförståelse, för utan den så vet jag inte riktigt hur den hade stått sig.

I centrum står Rachel och hennes man Eliezer, och det är intressant hur karaktärerna förändras i boken. I början av berättelsen om deras äktenskap upplever jag Rachel som en smula lättsinnig och ytlig, men ju längre berättelsen fortskrider desto tydligare blir det att det är Eliezer, som trots sin intelligens, är den världsliga och barnsligare av de två. Rachel och hennes man är på sätt och vis hela tiden varandras motpoler, utan att de för den sakens skull målas upp som helt svartvita, och riktigt intressant blir det när Anton placerar Eliezer i Sepharad (Spanien), och låter Rachel stanna i Ashkenaz (Frankrike). Sepharad är i Rachels ögon symbolen för det förtryckande, smutsiga och lättjefulla, emedan Eliezer där finner en frihet och kunskapstörst som han saknat i Troyes.

För någon vecka sedan så skrev jag om Jonathan Rosens bok Joy Comes in the Morning, och jag beklagade mig över att Rosen gjort det för lätt för sig i slutet av boken. Med risk för att framstå som gnällig så måste jag göra samma även med Antons bok, för slutet kommer lite som en dörr som hastigt blåser igen, utan någon direkt förklaring. I efterordet skriver Anton att hon ville skriva fram tills Rashis död, och mycket riktigt dör Rashi, och sen är det inte så mycket mer med det. Jag kan tänka mig, att Maggie Anton kanske efter alla år av efterforskningar inte hade så mycket mer att säga, utan fick låta resten vara osagt.

Vi vet inte vad som hände Rachel, utan vi vet lite grann om vad som skedde med hennes barn och syskonbarn, vilket Anton tar upp i efterordet. Där skriver hon även om århundraden efter Rashis död, som inte bjöd på några direkta munterheter för Frankrikes judenhet. 200 år efter Rashis död var den centraleuropeiska guldåldern definitivt över, och samtliga judar tvingades i exil. Upptakten till denna olyckliga utveckling behandlas redan i boken, vilket utgör en sorglig påminnelse om hur historien har upprepat sig själv de senaste 1000 åren. Kanske var med medvetet av Anton att låta resten vara osagt. Det något abrupta slutet till trots utgör Maggie Antons bok en fin hyllning till Rashi och till medeltidens starka kvinnor, och ur ett litterärt perspektiv kan jag således tycka att det är synd att Rashi inte hade fler döttrar!

Läs mer: www.rashisdaughters.com!