Judaistik.se

I judendomen finns det tre huvudgrenar: reformjudendom, konservativ judendom och ortodox judendom. Ibland brukar man tillfoga en fjärde gren – den rekonstruktionistiska – och ibland brukar man dela upp den ortodoxa grenen i två: modernt ortodoxa och ultraortodoxa (charedim).

Utifrån den här uppdelningen definierar Nationalencyklopedin (NE) ortodox judendom som »riktningar som håller fast vid traditionell judisk lära (ortodoxi), i regel även levnadssätt (ortopraxi).» NE antyder här det problem som finns, men använder en formulering som trots detta blir problematisk. I grund och botten handlar ortodox judendom nämligen inte om »ortodoxi» utan om »ortopraxi», vilket gör att NE:s definition är missvisande. I Jerusalem-kvarteret Mea Shearim, själva symbolen för judisk ortodoxi, har jag träffat ultraortodoxa judar, iklädda och omfattande hela den chassidiska »uniformen», som utan problem talat om reinkarnation och att de levt ett tidigare liv. Detta är inte »traditionell judisk lära», så skulle dessa ortodoxa judar därmed inte vara ortodoxa?

Poängen här är att judendom först och främst handlar om ett sätt att leva (dvs. ortopraxi), och att det finns möjligheter till alternativa tolkningar i det som skulle kunna benämnas troslära. En ortodox jude är helt enkelt den som lever i enlighet med halakha (den religiösa judiska lagen) eftersom den är given av Gud och därför inte kan ändras. Så varför blandar då NE in trosaspekten i sin definition och till och med sätter den först? Problemet här är just benämningen »ortodox». Första gången som ordet »ortodox» användes i Tyskland var på 1600-talet då kristna lutheraner med hjälp av beteckningen ortodox ville markera att man höll sig till den »sanna Läran», att man trosmässigt (dogmatiskt) inte avvikit från kyrkans lära, och det är detta kristna perspektiv på ordet som genomsyrar NE:s definition och gör den problematisk.

Men om ortodox judendom inte är »ortodox»; varför kallas då denna gren inom judendomen för ortodox judendom – och kanske ännu mer intressant: när dök denna term upp och varför motsatte sig ingen dess användning?

Follow up:

Detta är en fråga som judaistikforskare diskuterat, och olika förslag har lanserats om när termen för första gången dök upp. Vi vet att de första reformjudarna betecknade sina traditionalistiska motståndare som »de så kallade ortodoxa» eller »de som påstår sig vara ortodoxa», och med detta menade att dessa motsatte sig förändringar i gudstjänstfirande och religiös praxis. Under lång tid hävdades att första gången som termen användes var vid den Sanhedrin som Napoleon samlade i Paris 1806, men i mitten av 1900-talet konstaterades att termen används redan 1795 i den tyska tidskriften Berlin Monatsschrift. Det är också denna uppgift som uppges i Encyclopedia Judaica. Senare forskning visar dock att begreppet även fanns i bruk dessförinnan (bland annat i Saul Aschers Leviathan år 1792), och det senaste budet är att den förste jude som använde termen »ortodox» var Moses Mendelssohn, den man som brukar betecknas som den som banade väg för den judiska upplysningen. I ett brev år 1755 till Gotthold Ephraim Lessing skall Mendelssohn ha ställt frågan om en viss Dr. Baumgarten i Frankfurt, som han nyligen träffat, verkligen var »ortodox eller om han bara låtsades vara det». Vid den här tidpunkten fanns ingen reformjudendom, så en intressant fråga är om traditionalistiska judar kallade sig ortodoxa redan före reformjudendomens uppkomst?

I Modern Judaism, vol 27:3 (2007) finns en läsvärd artikel där Jeffrey C. Blutinger visar att beteckningen »ortodox» har haft två olika betydelser i judisk tradition, och att det är därför man kan få intrycket av att det fanns ortodoxa judar innan det fanns reformjudar. När Mendelssohn, och andra upplysningstänkare, använder begreppet så är det för att beteckna de judar som är motståndare till upplysningstänkandet, skriver Blutinger, och det är först senare som »ortodox» handlar om hur man förhåller sig till religiös praxis.

I 1600-talets kristna lutherska kristna kontext var »heterodox» ett skällsord på heretiker, medan »ortodox» var något eftersträvansvärt. I 1700-talets judiska kontext var det tvärtom. Att vara »heterodox» var för upplysningstänkarna något positivt, och signalerade att man tillhörde en växande intellektuell rörelse som stod i samklang med upplysningens ideal. Att vara »ortodox» var för samma upplysningstänkare något negativt. I denna kontext hade begreppet »ortodox» alltså inget med religiös utövning att göra. Ortodoxa judar var de som var emot upplysningstänkandet, inte de som levde ett traditionalistisk judiskt liv i enlighet med halakha.

Med tiden förändrades terminologin, och i ett dokument från 1810-talet görs en uppdelning av judarna i Berlin i fyra olika grupper.
1) Utbildade ortodoxa judar, som är de judar som är specialister på Talmud och i religiöst judiskt tänkande, men saknar kunskap i sekulära vetenskaper och språk.
2) Outbildade ortodoxa judar, som också kallas »imitatörer», är de som saknar den föregående gruppens lärdom, men försöker efterlikna dessa och därmed fastnar i en falsk religiositet.
3) Utbildade, upplysta heterodoxa, som utgör den minsta gruppen, var de som genom att studera och reflektera över de rätta texterna hade blivit sant upplysta.
4) Outbildade upplysta, även betecknade »imitatörer» och »tredagarsjudar» (eftersom de endast besökte synagogan på de stora högtiderna), var de som försökte efterlikna grupp tre, men som inte studerat något och därför varken hade »sann religion» eller »sann upplysning».
Det som är intressant med denna uppdelning, skriver Blutinger, är att två olika definitioner här blandas med varandra. Att vara »ortodox» betecknar både ett förhållningssätt till upplysningstänkandet, och ett förhållningssätt till religiös praxis.

När man sedan kommer fram till 1830-talets Tyskland, konstaterar Blutinger, har den ursprungliga förståelsen av »ortodox» helt försvunnit. Att vara »heterodox» är då synonymt med att förespråka religiös förändring, och »ortodox» är den som motarbetar samma religiösa förändring.

Med detta som bakgrund kan vi alltså konstatera att en annan av forskningens små frågor har fått ett delsvar, nämligen den om Moses Mendelssohn var ortodox eller icke-ortodox. Svaret verkar vara både-och. Det är bara en fråga om perspektiv.

Läs mer i: Blutinger, Jeffrey C.: »'So-called Orthodoxy': The History of an Unwanted Label.» Modern Judaism 27:3 (2008): 310-328. (Kan via länken ovan laddas hem av de som är knutna till Lunds universitet och som har en LUCAT- eller STiL-identitet).