Judaistik.se

Selichot är en samling böner som reciteras från början av månaden Elul fram till och med Yom Kippur i sefardiska församlingar, och från och med efter midnatt natten mellan Shabbat och söndagen före Rosh Hashanah, fram till Yom Kippur i askenasiska församlingar. Beroende på liturgisk inriktning så ser själva recitationen olika ut, men i allmänhet gäller att sefardiska församlingar reciterar samma böner varje dag under månaden Elul, medan man i askenasiska församlingar alternerar mellan texter under de dagar man reciterer Selichot. Traditionsenligt placeras Selichot antingen på kvällen efter den sista gudstjänsten, eller på morgonen före morgongudstjänsten, och detta eftersom att chansen att få sina böner om försoning hörda anses vara störst mellan solnedgången och soluppgången.

Inom flera kulturer i framför allt Mellanöstern och Asien så är hennaceremonier vanligt förekommande, i synnerhet i samband med bröllop. Även judar har ägnat sig åt hennaceremonier, och då främst judar i Nordafrika och Jemen, och traditionerna har i modern tid följt med människor som flyttat, bland annat till Israel där traditionen idag spridit sig utanför de nordafrikanska och jemenitiska gemenskaperna. Yona Sabar, professor vid UCLA (och för övrigt en av huvudpersonerna i den fantastiska boken My Father's Paradise, skriven av hans son Ariel Sabar), menar att de judiska hennaceremonierna inte har någon religiös signifikans, utan är istället en ren kulturyttring. Kanske har hennaceremonierna blivit populära, och bland många jemenitiska judar till exempel i princip obligatoriska i samband med bröllop, som ett sätt att närma sig den omgivande muslimska befolkningen. Vill man argumentera för de sefardiska/mizrachisk  judarnas uppblandning och gemensamma ursprung med andra folkgrupper i Nordafrika kan man peka på hennaceremonierna som ett exempel på en lokal sedvänja som inte är religöst betingad. Forskaren Paul Wexler är en av dem som använt sig just av bröllopstraditioner som exempel på likheterna mellan det nordafrikanska berberfolket och sefardiska judar, som han menar är en konstruerad religiös grupp.

Johan och jag har idag diskuterat huruvida judiska hennaceremonier kan anses vila på någon form av halakhisk grund, och inte funnit några direkta tecken på att så skulle vara fallet. Det verkar dock som om hennaceremonierna vilar i gränslandet mellan halakha (lag)  och minhag (sedvänja), eftersom man genom historien motiverat användandet av henneceremonier på diverse olika sätt, varav vissa är avgjort mystiska/folkloristiska. Henna på hebreiska stavas het nun hey, och dessa tre bokstäver anses i vissa judiska gemenskaper symbolisera kvinnans tre stora ansvar som gift: het står för challah, sabbatsbrödet som i förlängningen kan anses symbolisera hur den gifta kvinnan livnär och tar hand om sin familj. Nun står för niddah, underförstått att rituell renhet leder till en harmonisk familj, och hey står för hadlakat nerot, tändandet av sabbatsljusen, och således kvinnans ansvar under Shabbat. Hur man isåfall förklarar att hennaceremonier ibland använts vid bar mitzvor låter vi vara osagt. Yona Sabar menar att syftet med hennaceremonin är att "förklä" brudparet för att skydda dem mot demoner. En annan förklaring som jag har hört, är att hennan som smyckar bruden innan bröllopet ger henne ett annorlunda utseende, vilket gör det lättare för hennes familj att acceptera hennes övergång från ogift flicka till gift kvinna. Sen kan man naturligtvis se det som någonting dekorativt och festligt, eller kanske en kombination av alla ovanstående exempel.

Att bryta ner det hebreiska ordet för henna till sina beståndsdelar och låta dessa symbolisera den gifta kvinnans huvudansvar tycker jag är den mest intressanta förklaringen, och ett klassiskt exempel på en geniunt judisk förklaring på någonting som i sig inte med nödvändighet är speciellt judiskt. Från muslimska Bangladesh till hos kristna och judar i Mellanöstern så förekommer hennaceremonierna, en charmig tradition som påminner oss om ett gemensamt kulturarv som kan vara väl värt att komma ihåg. Det verkar också finnas vissa "moden" vad gäller hur hennamålningarna ser ut, och det sägs att judiska hennamålningar i regel är mer abstrakta och mindre sirliga än icke-judiska.

De stora högtiderna Rosh Hashanah (nyår) och Yom Kippur närmar sig, och säsongen till ära så har The Jewish Forward satt ihop en liten guide för rådvilla, nämligen Holy Days: A Guide For the Perplexed. Titeln är en en vink mot Maimonides berömda verk vars engelska titel är just The Guide For the Perplexed. Extra roligt är att en av de intervjuade är Jeremy Gerber, bror till Benjamin som skriver bloggen Torahblogga.

Det berömda Anne Frankboom, alltså Anne Franks träd, blåste ner imorse. Kastanjen som nämns flera gånger i Anne Franks dagbok har på senare år hotats av nedsågning med hänsyn till säkerhetsskäl, eftersom trädet varit i mycket dåligt skick. Amsterdams kommun har till dags dato spenderat flera miljoner på att byta jorden kring trädet och att hålla trädets stam upprätt. Kampen om trädets överlevnad har för många blivit en viktig fråga för att hedra Anne Frank, som bland annat skrev att synen av trädet ingav henne hopp. För några år sedan konstaterade holländska trädexperter att trädet förvisso sjöng på sista versen, men mycket väl skulle kunna stå 5-10 år till. Imorse vann dock det dåliga vädret över det 200 år gamla trädet och Europas samlade trädexpertis. Frågan kvarstår huruvida kampen för Anne Frankboom är en söt och rörande historia eller ett slöseri med pengar som till exempel hade kunnat användas för att på ett mer aktivt sätt hedra minnet av Anne Frank.

För cirka ett år sedan bloggade vi om den nya engelsk-hebreiska Korensidduren, som många trodde skulle kunna utmana Artscroll ordentligt. Mycket riktigt har många lovordat Korens siddur, bland annat för den tilltalande engelska översättningen och det faktum att man har inkluderat böner som har med Israel att göra i själva bönboken, och inte placerat dem längst bak. När Korens siddur lanserades för drygt ett år sedan verkade det som att den skulle kunna fylla ett tomrum på marknaden, eftersom det fattades en uppdaterad, modernt ortodox siddur med en korrekt engelsk översättning, som inte heller kompromissar med den estetiska aspekten av översättningen. Inatt fick jag ett mail från Artscroll, som annonserade "En ny siddur för en ny generation", nämligen The Wasserman Edition Expanded Artscroll Siddur. Deras gamla siddur har fått en makeover, med ett nytt och läsarvänligt typsnitt, böner för besök på heliga platser i Israel, samt en översikt över seder och bruk samt böner som gäller i Israel. Utöver den nya sionistiska prägeln har man även lagt till Perek Shirah, samt texterna till bland annat Ruths bok och Esthers bok. På Artscrolls hemsida (där den nya sidduren finns till nedsatt pris...) finns nu ett youtube-klipp där Rabbi Nosson Sherman berättar mer om den nya bönboken, som beskrivs som en siddur "för nästa generation". Underförstått, Artscroll har satt samman en ny siddur för en ny generation, för att försäkra sig om att nästa generation inte använder Koren...

1804 föddes Benjamin Disraeli som äldsta sonen i en sefardisk familj i London. Disraelis far lät döpa honom som tonåring, efter en dispyt med den lokala judiska församlingen. Disraeli uppfostrades icke-religiöst, men detta och dopet till trots så utvecklade och bibehöll han vad som ändå måste kallas för en förhållandevis stark judisk identitet. Judiskhet var för Disraeli framför allt en fråga om etnicitet och historia, där den judiska historien skapade ett arv likt det som den brittiska aristokratin förvaltade.

Disraeli utbildade sig till jurist och gav sig in i politiken, men närde även en litterär ambition som resulterade i en rad skönlitterära verk. Disraelis far hade varit verksam som litteraturkritiker, men uppmanade sin son att välja en annan bana. Politiskt tillhörde Disraeli det konservativa partiet, han hade en god relation till drottning Victoria, och var premiärminister under två mandatperioder. Disraeli är till dagens datum Storbritanniens enda judiska premiärminister.

Disraeli avled 1881, och trots att det skulle vara anakronistiskt att kalla honom för sionist i ordets nuvarande bemärkelse, så tycks det ändå som om han hade närmat sig tanken på sitt eget vis. Utöver att idag anses som en hyfsad författare så har Disraeli också lämnat efter sig en imponerande citatskatt. Han citeras ofta i olika sammanhang, även om den som återger hans ord kanske inte ens vet att upphovsmannen var Storbritanniens första och hittills enda judiska premiärminister.

I sitt författarskap vävde Disraeli samman skönlitteratur och legend, då han bland annat skrev om den albanska nationalhjälten Skënderbeu och om den kurdisk-judiske messiaskandidaten David Alroy.

Karaitiska judar är en grupp judar som särpräglas av sin syn på den skriftliga Torahn som den enda religiösa texten som har någon auktoritet, och således förkastar de hela den muntliga Torahn, och i synnerhet den rabbinsk-judiska synen på Talmud som i många avseenden viktigare än den hebreiska bibeln. Frågar man karaiterna själva så menar de att deras judendom är den ursprungliga, och ofta hänvisar man till de anti-rabbiska sadducéerna som ett exempel på karaitisk judendom. Den ”moderna” karaitiska rörelsen organiserades dock först i Mellanöstern under Islams tidiga utbredning, där en grupp karaitiska judar lyckades få tillstånd att fortsätta praktisera judendom eftersom de lovade att göra sig av med alla ”mänskliga lagar” i religionen. Talmud skalades alltså bort och en bibeltrogen judendom renodlades. Under historien har det funnits karaiter i stora delar av den judiska världen, men grupperingarna har sällan varit stora. Idag lever en karaitisk minoritet i Israel, en i USA, och det finns fortfarande små karaitiska församlingar i Turkiet (Istanbul) och Egypten.

Överrabbinatet i Israel har periodvis motsatt sig att karaitiska judar skall kunna göra aaliyah, emedan andra rabbinat har accepterat de karaitiska judarnas rätt att få kalla sig judar, eller åtminstone slagit vakt om deras rätt att söka sig tillbaka till moderreligionen. Ur rabbinsk-judisk synvinkel är karaitiska judar problematiska av en rad olika anledningar, men den kanske främsta anledningen till varför de betraktas med skepsis är att karaitisk judendom ärvs på fädernet och inte på mödernet, vilket går stick i stäv med den traditionella judendomen. Eftersom den karaitiska ”judiskheten” har ärvts från far till son eller från far till dotter, så kan man anta att det förekommit fall då icke-judiska mödrar fött judiska barn, i de fall då fadern varit karaitisk jude, vilket gör de karaitiska judarnas halakhiska status ytterst oklar. Bakgrunden till att karaitiska judar anser att judiskhet ärvs på fädernet finner vi i den hebreiska bibeln, där så gott som allt ärvdes just på fädernet. Ur Torahn drar således karaiterna den enklaste av slutsatser: om saker ärvdes på fädernet då, skall samma regler gälla idag, utan vidare tolkningar.

En annan spännande princip som de karaitiska judarna har än idag, och som kommer från ett direkt applicerande av ett bibliskt exempel, är deras syn på konvertering. I enlighet med bland annat Ruths bok, så är den som accepterar Israels G-d, Torahn och det judiska folket som sitt folk principiellt att betrakta som jude, med karaitiska mått, sålänge en manlig konvertit även accepterar omskärelse. Officiella konverteringar har dock endast nyligen börjat genomföras igen, efter ett flerhundraårigt uppehåll. För ett par år sedan konverterade ett antal människor som studerat vid det amerikanska Karaitiska Judiska Universitetet i Kalifornien, genom att avlägga samma ed som Ruth gjorde.

Trots fundamentala skillnader finns också många likheter mellan karaitisk judendom och traditionell judendom. Karaitiska judar högtidlighåller Shabbat, med den skillnaden att de inte tänder några sabbatstljus. Anledningen till att de inte tänder några ljus är att de tolkar det bibliska påbudet att inte tända eld på Shabbat som att man inte får hålla eld brinnande heller, varför ett redan tänt ljus vid sabbatens ingång skulle bryta sabbaten. Man håller även en alternativ form av kosher, där kött inte får kokas i mjölk, men där kött och mjölkprodukter kan ätas tillsammans sålänge de inte tillagats tillsammans. Karaitiska judar bär tzitzit med blåa trådar i, och anser till skillnad från andra judiska inriktningar att den blå färgen (techelet) kan framställas hur som helst, och inte enbart utvinnas från det lilla kräftdjur som nämns i Talmud. Karaitiska män binder inte tefillin likt andra religiösa judiska män, eftersom man anser att budet om tefillin skall tolkas symboliskt och inte bokstavligt.

Bland karaitiska judar anser man generellt att män och kvinnor har samma status inom religionen och även samma ansvar att studera Torah, och kvinnor kan åtminstone i teorin vara delaktiga i gudstjänsten på liknande sätt som män. Lagen om omskärelse är ett exempel på ett religiöst påpud som bara gäller män, och likaså är lagen om kvinnors renlighet efter menstruation av naturliga skäl endast applicerbar på kvinnor. Den karaitiska bönboken består i huvudsak av bibelstycken, och man har även en form av trosbekännelse som består av en rad sammanfogade bibelcitat. Karaitiska motsvarigheter till synagogor liknar vanliga sefardiska synagogor (med biman i mitten) men har golv som är nedsänkta under marknivån. Detta efter Psaltarversen ”Ut djupen ropar jag till dig, Herre”. En karaitisk bönelokal kallas i regel inte heller synagoga, utan går oftast under något av namnet ka’al eller kenessa.

Leonard Cohens konsert i Malmö fick ett gott betyg av Dagens Nyheters recensent, och visst är det lite mysigt att den snart 76-årige legenden valde att avsluta huvuddelen av konserten med fina "Take This Waltz", en sång dedikerad till hans gode vän Göran Tunström. Antagligen infann sig dock inte riktigt samma stämning i Malmö som i Tel Aviv förra året, då Cohen åstadkom en storslagen final på sin konsert genom att recitera Birkat Kohanim, den prästerliga välsignelsen.

Bill och Hillary Clintons dotter Chelsea gifte sig för en knapp vecka sedan med Marc Mezvinsky, i en cermoni förrättad av en rabbin och en pastor (familjen Clinton är metodister, familjen Mezvinsky judar). Brudgummen bar tallit och kippa, och enligt uppgift så läste vänner och familj gemensamt de sju judiska välsignelserna över brudparet. Mezvinsky-Clintonbröllopet är ett exempel på hur det går att kombinera två olika religiösa traditioner i en meningsfull ceremoni, men på samma gång är denna typ av vigselakter problematiska eftersom de varken är det ena eller det andra. Blandäktenskap ses fortfarande som ett problem för många, i synnerhet då en judisk man gifter sig med en icke-judisk kvinna, eftersom religiös tillhörighet inom judendomen ärvs på mödernet, och eventuella barn inom äktenskapet av halakhiska auktioriteter i regel räknas som icke-judar. Studier visar dock att familjen Mezvinsky kanske inte behöver oroa sig över sina barnbarns eventuella judiska identitet, eftersom amerikanska par som ingått blandäktenskap i större utsträckning tycks behålla kontakten med det judiska ifall en rabbin finns närvarande vid vigseln, och således "godkänner" äktenskapet. Johan har tidigare bloggat om fenomenet här. Framtiden får väl utvisa hur paret Mezvinsky-Clinton väljer att leva sina liv, men än så länge kan vi ju glädjas åt att de flesta tycks finna det relativt okontroversiellt att den f.d. presidentens dotter gifte sig under en chuppah.

Kuriosa: Jag har ingen aning om vilken typ av mat som serverades på Chelsea Clinton och Marc Mezvinskys bröllop, men man kan anta att någon typ av anpassning gjordes gentemot gäster som håller kosher. Maten är en aspekt av interreligösa bröllop som kan tyckas perifer, men som troligtvis är ganska viktig för många att reda ut. Det finns faktiskt en guide på nätet, som ger förslag på hur man komponerar en festsmeny som i princip alla kan njuta av, oavsett religiösa krav på kosthållning. Ni finner den här: Catering for multi faith events.

I dagens Expressen skriver Johan Wirfält om judiska seriehjältar och judisk humor. Inte mycket nytt under solen, men roligt ändå att Expressen uppmärksammar en ny bok i ämnet. Ni finner artikeln här: Superjudar.