Judaistik.se

Judaistiker löper självklart samma risk som alla andra att förälska sig i sina studieobjekt och/eller exotifiera dem. Traditionellt har ämnet studerats av och drivits fram av en blandning av judar och icke-judar, vilket jag tror är en ganska sund förutsättning för att inte exotifieringen skall gå överstyr. Jag har ofta reagerat över vissa nordeuropéers tendens till att prata om judar som om de vore enhörningar. Andaktsfullt, förbryllat och fascinerat, som en naturfilms-speaker som ställs inför något alldeles enastående ovanligt och skört. Detta gäller självfallet inte alla nordeuropéer men förvånansvärt många.

Den förbryllade fascinationen får än värre spinn när det handlar om chassider. Jag har hört kurskamrater beskriva dem som nästan lite magiska, mystiska varelser som har en extra särskild gudsrelation och som lever ett liv som på samma gång är så enkelt och så komplext. Hur ska i grund och botten ganska vanliga människor leva upp till sådana förväntningar, och hur påverkar dessa förväntningar och föreställningar judaistiken och synen på judar i samhället? Nu har vi ju inte så många chassider i Sverige, och om vi hade haft det kanske enhörningseffekten skulle dö ut lite.

Jag hittade en blogg vars författarinna nämner ultraortodoxa judar som ett "intresse". Ohoh, tänkte jag. Men när jag läste igenom bloggen hittade jag en beskrivning av chassider som var så uppfriskande respektlös och kul att jag känner att jag behöver tipsa om den. Ni hittar inlägget på Brita Zacharis blogg här. Är man tillräckligt smart så kan man skämta om allt, och Zacharis sätt att använda en fantasikonversation mellan chassidiska kvinnor för att beskriva hur de klär sig och hur halakha möter nutid är i alla fall i mitt tycke väldigt kul. Zackaris påhittade dialog på tonårsspråk och hennes "halakha for dummies" lyckas göra chassider till allt de är men så sällan beskrivs som: mänskliga. Inte en enhörning i sikte, trots att Zackari utan tvekan är fascinerad av ultraortodox judendom.

Turkiet skickar för första gången en judisk artist till Eurovision Song Contest. Situationen för Turkiets judar har på senare år blivit alltmer ansträngd på grund av landets rekorddåliga relation till Israel. Frågan är om sångaren Can Bonomos tävlan är ett led i att försöka förbättra de turkisk-judiska relationerna, eller om sångaren valdes på helt andra premisser och sedan råkar vara jude? Själv ser han sig som artist och turk framför allt, och kanske är detta inte så konstigt med tanke på att Turkiets judar alltid har levt integrerade och idag försöker göra så lite väsen av sig som möjligt?

I en intervju pressades Bonomo till att kommentera sin judiskhet efter att ha blivit anklagad för att vara både frimurare och sionistisk konspiratör, och konstaterade att hans familj flyttat från Spanien för 500 år sedan men att han själv är turk och representerar landet i egenskap av turk. Enligt en talesperson tänker inte Bonomo kommentera sitt ursprung eller sin religion ytterligare, och frågan är nu om den Izmirfödde Istanbulbon kommer att få representera Turkiet i lugn och ro eller om ytterligare diskussioner kommer blomma upp när det väl är dags. Judaistik.se önskar mazal bueno!

Det sägs ofta att iberisk-sefardisk judenhet är så utspridd och marginaliserad att dess kultur kan klassas som näst intill död. Att halva Israel består av icke-askenaser och att det finns hundratusentals utövare av en liturgisk-sefardisk judendom säger trots allt inte så mycket om hur pass vital den iberisk-sefardiska judiska kulturen är idag.

På samma sätt som jiddisch är navet i mycket av den östeuropeiska judiska kulturen så är ladino eller mer korrekt judeospanska det kitt som håller samman små sammanslutningar av sefardiska judar på olika håll i världen. Deras mål är en form av sefardisk renässans, där ”sefardisk” avser just spanskjudisk och inte bara icke-askenasisk. Inte sällan blickar man långt tillbaka när man försöker återskapa judeospanskan och den judeospanska kulturen. Det är den iberiska kulturen under vad som brukar kallas för den sefardiska judenhetens guldålder i Spanien och Portugal som man vurmar för, mer så än den sefardiska kultur som i århundraden om inte blomstrade så i alla fall fortlevde i osmanska riket, senare Turkiet och på Balkan.

Somliga menar att vurmen är ahistorisk och att dagens sefardiska judenhet har ytterst svaga kopplingar till den judiska diaspora som utvandrade från Spanien och Portugal i skiftet mellan 1400- och 1500-talet. Personligen är jag av åsikten att återskapandet av den sefardiska kulturen i mångt och mycket är identisk med skapandet av en sefardisk kultur, på så vis att kulturen byggs upp som ett lapptäcke av minnen, traditioner och kulturyttringar kring ett centralt tema: längtan efter det förlorade Sefarad (”Spanien”) där Sefarad på många viss liknar idealbilden av Sion.

Generationer av diasporajudar har närt en bild av ett Hemland, och för somliga sefardiska judar har längtan fått två mål: Sion/Israel som det fysiska målet och Sefarad som det spirituella. Det finns förvisso de iberiskättade judar som vill och har återvänt till det moderna Spanien, men för det flesta rör det sig om en längtan till en icke-fysisk plats. Kanske är det inte så konstigt att icke-askenaser på jakt efter en identitet att kalla sin egen i kontrast till den ”allmänjudiska” har dragits till drömmen om ett förlorat Sefarad. En fysisk återvändo till platsen är omöjlig och i de flesta fall inte ens önskvärd, och således behöver de egna banden (eller bristen på dem) till det medeltida Spanien inte vara så starka eller tillskrivas så stor betydelse.

Är modern judeospanska ett rekonstruerat eller konstruerat språk? Fram till Förintelsen och Israels grundande fanns stora dialektala skillnader mellan den judeospanska som talades av olika diasporagrupper. Konsekvenserna avFörintelsen och Israels grundande blev av de sefardiska diasporagrupperna dels reducerades och dels flyttade på sig geografiskt. För flera hundra år sedan var det fullt möjligt för en algerisk jude att kommunicera med en trosfrände i södra Europa eller på Balkan – idag bor de grannar i en förort till Tel Aviv. Det har lett till att judeospanska idag kan vara en salig blandning av dialekter, och inte sällan har man lånat in element från den moderna spanskan där det gamla språket har varit otillräckligt.

Den moderna ”renässansjiddischen” skrivs med hebreiska bokstäver, och man skulle kunna tro att samma gäller för judeospanskan, som traditionellt har skrivits antingen med Rashiskrift eller med den kursiva solitreostilen. Jag skulle dock vilja påstå att det blir allt vanligare att judeospanska skrivs med latinska bokstäver, som för den oinvigde får språket att se ut som en naivt stavad spanska (och som de flesta spansktalande kan stava sig igenom).

Den världsomspännande nätorganisationen Ladinokomunita har som mål att främja användandet av judeospanska (de väljer att kalla språket för ladino) och att sprida användandet av en standardiserad stavningsform av ladino skriven med latinska bokstäver. Inom gruppen, som beskrivs som en virtuell diskussionsklubb, får man endast använda sig av ladino för att kommunicera. Diskussionerna kretsar kring allt mellan himmel och jord – från gamla familjerecept och sånger till modern politik och kultur. Ladinokomunita är med andra ord som vilket brett internetforum som helst, fast på en standardiserad form av ett i det närmaste utdött språk.

Det brukar heta att ett visst antal tusen personer talar eller behärskar judeospanska i världen, men som utvecklingen ser ut idag kanske det är mer relevant att tala om hur många tusen människor som skriver språket. Att det skrivs moderna låttexter på judeospanska brukar tas upp som ett exempel på hur vitalt språket är, och onekligen är det så att det finns ett betydande antal unga personer som behärskar en variant av språket. Judeospanska talas fortfarande i liten utsträckning, men skrivs i desto större.

Håller judeospanska på att bli ett chattspråk, kan man fråga sig? Skulle det kunna vara så att en ”riksladino” skriven med latinska bokstäver är önskvärd som kommunikationsmedel mellan virtuella grupper och personer som på ett eller annat sätt använder skriftlig judeospanska i någon form av kulturutövande? Det finns ett avancerat verktyg tillgängligt på nätet för omvandling av latiniserad judeospanska till Rashiskrift eller solitreo – utgångspunkten är dock den av Ladinokomunita marknadsförda ”riksladinon”. Och visst är det enklast så, rent teknisk. Autenticitet har fått ge vika för funktion, och Sefarad har fått flytta in i cybervärlden.

De två senaste åren så har jag i slutet av december sammanfattat året som gått på bloggen. I år när jag funderade över hur man bör sammanfatta ett i ärlighetens namn ganska händelselöst blogg-år så fick jag frågan (skämtsamt) om inte Judaistik.se borde publicera sin nyårskrönika i anslutning till det judiska nyåret istället för det västerländska.

Frågan rör på sätt och vis bloggens identitet, om man nu kan använda ordet identitet om ett dött ting som en hemsida. Är Judaistik.se en judisk blogg? Den brukar, intressant nog, kategoriseras så. Detta är inte helt okomplicerat. Frågan ”vad är judiskt?” dyker upp i många diskussioner inom judaistikens område. Ämnet judaistik i sig är tvärvetenskapligt, brett och brokigt just eftersom man använder sig av en generös definition av vad som är judiskt. Ämnet judaistik använder inte bara halakhiska definitioner när man väljer vad man skall studera.

Med risk för att låta pretentiös så kan man dra en parallell till den judiska litteraturen – vad gör en litterär text judisk? Handlar det om språk, författarens religion, författarens och läsarens religiösa kännedom eller om att texten skall visa tecken på att vara en del av en litterär tradition? I ett tidigare blogginlägg har jag konstaterat att jag själv använder mig av definitionen att en judisk text är en text som behandlar judiska teman och/eller är skriven med en medvetenhet om det judiska. Författaren behöver inte med nödvändighet vara jude och inte heller läsaren för att en text skall anses vara judisk.

Betraktar vi Judaistik.se som litteratur och använder oss av försöket till definition ovan så måste vi nog dra slutsatsen att Judaistik.se innehåller judiska texter. Men, spontat känner jag att definitionen framför allt gäller judisk skönlitteratur i antingen prosaisk eller poetisk form. Kan facklitteratur vara judisk, eller handlar den per definition OM det judiska? Charmen men också nackdelen med bloggformatet är att man lätt hamnar mitt emellan det facklitterära och det skönlitterära. Judaistik.se har genom åren önskat glad chanukka, shabbat shalom och chag sameach. Idag är det svårare att avgöra men länge sjönk läsarstatistiken ganska dramatiskt under shabbat. Ingen av skribenterna på bloggen har publicerat nya inlägg en lördag. Är detta en fördel eller nackdel när vi försöker förmedla nyheter och information om det judiska, och hur påverkar det vår trovärdighet?

Judaistik.se strävar inte efter att vara en judisk blogg, utan efter att vara en blogg om judaistik och judendom. Ett av syftena är att nyansera den bild av judendomen som förmedlar genom diverse media, och att väcka nyfikenhet kring ett ämne som i all sin spretighet är fantastiskt spännande.  Som jag skrev i början av detta inlägg så har 2011 varit ett relativt händelselöst blogg-år. Glädjande nog har dock läsare i större utsträckning än tidigare hört av sig med frågor och feedback, som inte sällan har rört äldre inlägg som av olika anledningar blivit aktuella igen. Det har varit ett nöje att under året som gått få mail från en del av de studenter, högstadieungdomar, pensionärer, judar och icke-judar som läser bloggen. Därför vill vi passa på att önska er allihop ett riktigt gott nytt år! På återseende 2012.

För snart 100 år sedan (1917) publicerades det första numret av jiddischtidskriften Jiddische Folkschtime i Stockholm . Man skulle kunna säga att en cirkel sluts nu när en ny jiddischtidskrift har sett dagens ljus här i Lund: Dos Bletele som precis har kommit ut med sitt första nummer. I USA finns klassiska Forverts, idag kanske mer känd under sitt engelska namn The Jewish Daily Forward, och i Frankrike finner vi Der Yidischer Tam-Tam (båda går att läsa på nätet).

Det finns inte så många jiddischtalande personer kvar i Sverige, men landet håller ändå på att profilera sig som något av ett "jiddischland". Det bedrivs undervisning i språket vid Lunds universitet och språket är officiellt klassat som ett minoritetsspråk. Likt flertalet andra judiska språk (hebreiskan undantagen) så behövs inte längre jiddisch vare sig som ett religiöst eller socialt språk eftersom judar idag lever fullt integrerade. Som ett kulturellt kitt har jiddischen dock blivit allt viktigare i Sverige men även i andra länder, och man skulle kunna se det som att judar och även icke-judar idag har konstruerat ett nytt behov av jiddisch. Språket har fått en nygammal position som det som binder samman gemenskaper och som något som utvecklar den europeisk-judiska kulturen.

Ni kan kika på Dos Bletele här, och även köpa lösnummer.

BBC har publicerat en artikel om Abdol-Hossein Sardari som brukar kallas f?r "Irans Oskar Schindler". Sardari tillh?rde den kungliga familj som styrde Iran fram till 1925 och arbetade som diplomat i Paris under fyrtiotalet. Han hj?lpte m?nga persiska judar att l?mna Frankrike och ?terv?nta till Iran, men f?rhandlade ?ven fram undantag fr?n de nazityska raslagarna ?t en del av de persiska judar som bodde i Frankrike och som inte kunde eller ville l?mna landet. Sardaris v?lg?rningar uppm?rksammades inte s?rskilt mycket under hans egen levnadstid, men han l?r ha uttalat sig om att hans agerande bottnade i ett ansvar gentemot det iranska folket som helhet och inte uteslutande iranska judar.

I likhet med Schindler levde Sardari ett anspr?ksl?st liv efter kriget, och han dog fattig i utkanten av London. BBC:s artikel drar paralleller mellan Sardari och Schindler men v?ljer att illustrera artikeln med en bild ur Steven Spielbergs film Schindlers list d?r Liam Neeson spelar huvudrollen som Oskar Schindler. Det finns f?rh?llandevis gott om bilder p? den verkliga Oskar Schindler, s? varf?r man v?ljer att anv?nda en bild av en fiktiv Schindler ?r n?got av ett mysterium. Jag har ?ven tidigare lagt m?rke till att referenser till personen Schindler tenderar att blandas ihop med referenser till filmen Schindlers list, vilket ?r m?rklig givet att verklighetens Oskar Schindler levde tillr?ckligt l?nge f?r att uppm?rksammas f?r sina v?lg?rningar och att komma till tals.

Fr?gan ?r om ett f?rflyttat fokus fr?n verklighetens Schindler till filmens Schindler riskerar att i v?rsta fall skapa en illusion av att Schindler "skapades" av Spielberg, eller att den verklige Schindler p? n?got vis skulle vara annorlunda ?n den bild som m?las upp i den ber?mda filmen. ?ven Sardaris liv har inspirerat filmskapare visar det sig; en iransk tv-serie vid namn Madare sefr darajeh ?r l?st baserad p? Sardaris agerande under andra v?rldskriget. Tv-serien blev mycket popul?r men har ocks? kritiserats f?r sitt s?tt att portr?ttera judar och sionister p? s? vis att man uttrycker sympatier f?r det judiska folkets lidande p? samma g?ng som man passar p? att kritisera judisk nationalism. Irans kvarvarande judenhet l?r dock ha st?llt sig positiva till den statligt finansierade serien.

Bilderna ovan ?r av Abdol-Hossein Sardari och den verklige Oskar Schindler, l?nade fr?n RaoulWallenberg.net?respektive Wikipedia.

Matisyahu har drabbats av någon form av identitetskris och rakat av sig skägget. Bilden som twittrades igår har cirkulerat i media och spekulationerna kring vad som har hänt är i full gång. På sin hemsida skriver Matisyahu "No more Chassidic reggae superstar", och att han har gjort sig av med sitt alias. Fans oroade över hans musikkarriär borde kunna andas ut eftersom han skriver att han ser fram emot ett år fyllt av musik. Å andra sidan kan man än så länge bara spekulera i vad han egentligen menar med "music of rebirth".

Matisyahus privata Facebooksida har idag fyllts av kommentarer från vänner och fans, och även om en del påpekar att jorden fortsätter att snurra även utan Matisyahus skägg och att ansiktebehåring inte är mer än just det, så är det uppenbart att många känner sig berörda. Hade han bara rakat sig så hade det kanske kunnat passera, men blogginlägg om pånyttfödelse och avlagda alias gör onekligen det hela lite mer mystiskt. Många drar slutsatsen att Matisyahu har blivit mindre religiös, och frågan är hur mycket av en judisk religiös mans identitet egentligen sitter i skägget, och vilken värdering man som åskådare lägger vid detta skägg? Att beröva en chassidisk man hans skägg har historiskt använts i förnedrande syfte, och även om det går moden också i chassidiska skägg så utgör skägget mer än bara en estetisk detalj för den religiöse judiske mannen. Det är uppenbart att han har gjort ett medvetet val när han har rakat av sig sitt skägg, och det är uppenbart att han har velat att folk skall få veta det.

Måhända är det en förhastad slutsats att anta att Matisyahu är på väg att bli mindre religiös, för det kan också vara så att hans religiositet är på väg åt ett annat håll och att han är på väg att lämna chassidismen. Hans rakade ansikte kan vara ett tecken på att han flirtar med Litvisherrörelsen, och om så är fallet så har han på bara ett par år tagit steget från Chabad via Karlinerchassidismen till att bli Litvak. Litvisherrörelsen har fått sitt namn från Litauen, och syftade från början på de icke-chassidiska religiösa judar som stod i opposition mot den mystika chassidiska rörelsen. Litvisherjudendom är intellektuellt orienterad, askenasisk och dess anhängare kallas ofta för mitnagdim, vilket är det namn som användes för ett beteckna den motståndrörelse som växte fram mot chassidismen under sjutton- och artonhundratalet.

Matisyahu själv skriver att de som oroar sig över hans ansiktsbehåring inte behöver göra det, och skall vi vara nogräknade så har han faktiskt ändrat sitt utseende tidigare - för ett par år sedan gick han från att se ut som en rätt prydlig chabadnik till att bära långa peyot (tinningslockar). Chabadrepresentanter uppges vara förfärade, och det är kanske inte så konstigt givet att rörelsen förlorat sin främste omslagspojke. På senare tid har Matisyahu låtit sig fotograferas tillsammans med kvinnliga fans, något som inte skedde i början av hans karriär. Den uppmärksamme kan också notera att man inte kan se någon kippa på den senaste bilden av den renrakade Matisyahu, så vi får hoppas att han snarast twittrar nya bilder så att världens judar mellan 15 och 35 kan sova lugnt om nätterna igen...

Ni som tycker att Matisyahu var sötare förr kan nostalgitrippa lite med videon nedan:

Det brukar sägas att de iberiska judar som lämnade Spanien och Portugal i slutet av fjortonhundratalet och början av femtonhundratalet kom att få en dominant roll i de judiska miljöer där de valde att slå sig ner. I regel gick de sefardiska judarna från att vara en religiös minoritet på den iberiska halvön till att vara en religiös minoritet någon annanstans, men det verkar som om man nästan uteslutande kom att slå sig ner på platser där det redan fanns någon form av judisk närvaro.

Somliga menar att de sefardiska judarnas utvisning från den iberiska halvön innebar slutet för deras kultur, medan andra är av åsikten att de sefardiska judarnas guldålder förvisso tog slut, men att en flerhundraårig silverålder tog vid och att den sefardiska världen fortlevde fram tills Förintelsen och staten Israels grundande i modern tid fick den att splittras. Sefardisk judendom är svårdefinierbar, och ofta appliceras beteckningen "sefardisk judendom" på all judendom som inte är askenasisk. Idag präglas den sefardiska identiteten ofta av en känsla av att vara en "minoritet i en minoritet", samtidigt som man försöker hålla liv i idealet att judar skall vara en aktiv del av det större samhället. I modern tid har Frankrike och Israel blivit "Sefardiland", och man tampas å ena sidan med en framväxande orientalisk prägel på kulturen (de flesta tongivande och framstående sefardiska rabbinerna av idag är av arabiskt ursprung) och å andra sidan med den "askenasifiering" som har påverkat de senaste generationernas religiösa och kulturella fostran.

Kanske kan vi hitta några ledtrådar till vilka sefarderna av idag är, om vi studerar vad som hände när deras förfäder lämnade Spanien och Portugal. De iberiska judarna spred sig över stora geografiska områden, vissa så långt som till det nyupptäckta Amerika. De allra flesta av de iberiska judarna följde dock med någon av de fem främsta flyktingströmmarna, som tog dem till antingen  Balkan/Osmanska riket, Nordafrika, Italien, det som idag är Israel eller till västra Europa. Deras integrering i respektive miljö tog olika lång tid, formade deras kultur och lämnade också olika avtryck på deras nya värdsamhällen.

Den stora grupp sefardiska judar som slog sig ner i det som idag är Balkan, Grekland och Turkiet kom att dominera det judiska livet på dessa platser, och det är således ingen tillfällighet att Ladinokulturen i mångt och mycket har bevarats just på dessa platser och att de judeospanska dialekter som talats och talas i dessa trakter fortfarande påminner om den judeospanska som lämnade den iberiska halvön för femhundra år sedan. De judar som redan bodde i områdena kring Medelhavet införlivades i den exiliberiska kulturen och anammade det språk och den liturgi som de sefardiska judarna tagit med sig. Liturgiskt fanns det ofta likheter mellan den gamla och nya judiska befolkningen, men mycket tyder på att det även fanns gemenskaper med en mer askenasiskt influerad karaktär i de områden som togs över av den sefardiska invandringsvågen.

De sefarder som lämnade Spanien och Portugal för Nordafrika möttes av ett helt annat kulturellt klimat. Procentuellt kom man att utgöra en mycket mindre andel av den lokala judiska befolkningen, och det fanns också en motsättning från arabiskt-judisk håll mot att påverkas av den iberiska kulturen. Iberiska sefarder och arabiska judar, så kallade musta'aravim levde sida vid sida i århundraden i de nordafrikanska länderna för att i modern tid blandas upp i mötet med antijudiska tankegångar och då man kollektivt utvandrade till Israel i stora antal.

Den judiska kulturen i Nordafrika påverkades av den iberiska invandringen på så vis att de iberiska judarna antog rollen som en form av religiös och kulturell elit, en elit som dock inte var immun mot influenser från de sedan länge bofasta arabiska judarna. Gemene man drog en tydlig gräns mellan arabisk judenhet och sefardisk judenhet, och inte sällan höll man sig till separata synagogor. Rabbinaten kom dock ofta att ledas av iberiskättade personer, och det förekom att arabiska judar anammade en sefardisk liturgi utan att man för den sakens skull blandades genom giftemål eller affärskontakter. Detta berodde mycket på att de sefardiska judarna genom sina kontakter med ättlingar i Europa fick tillgång till tryckta böcker. I valet mellan en sefardisk bönbok och en askenasisk bönbok eller ingen bönbok alls - valde många arabisk-judiska församlingar att anpassa sin gudstjänstordning efter den iberiska strukturen, medan man å andra sidan höll fast vid sitt eget språk och sin egen kultur inom den sociala gemenskapen.

I de italienska provinser där judar tilläts att bosätta sig möttes sefardisk och italiensk kultur på ett fruktbart vis, och den iberiska liturgins och kulturens spridning över den icke-askenasiska delen av den judiska världen kan delvis tillskrivas de högtstående sefardiska judarna i Italien. I delar av det som idag är Italien blev de sefardiska judarna en integrerad och respekterad judisk enhet jämte askenasiska trosfränder och den för Italien unika judiska gruppen italkim, som liturgiskt är distinkt från såväl askenasisk som sefardiska judendom.

Delar av den sefardiska diasporan slog sig ner i det som idag är Israel, och liksom i övriga Mellanöstern smälte man delvis samman med lokala judiska grupper. Sefardiska judar levde länge i Galiléen med omnejd, och tog under artonhundratalet emot sionistiska immigranter från Europa. I och med de invandringsvågor som i modern tid gick från arabiska länder till Israel så har de osmansk-palestinska judarna i det som idag är Israel blandats med judiska gemenskaper från angränsande länder, med vilka man helt eller delvis delat liturgi. Den sefardiska judenheten i dagens Israel utgör ungefär 50% av den judiska befolkningen i landet, och man har en stark ställning kulturellt på samma gång som det senaste århundradet har inneburit en lång rad kompromisser gentemot askenasisk judenhet. Exempelvis delades det som förr varit det exklusivt sefardiska överrabbinatet i Jerusalem upp så att man idag har en sefardisk överrabbin som behåller titeln "rishon lezion", plus en askenasisk överrabbin.

De judar som lämnade den iberiska halvön för att slå sig ner i Nordafrika,  Mellanöstern, på Balkan och i södra Europa bibehöll ofta sina judiska traditioner utan längre avbrott. De sefardiska flyktingar som bosatte sig i västra Europa å andra sidan var i regel mer eller mindre tvångskonverterade till kristendomen, och således kom de små sefardiska gemenskaperna i dagens Nederländerna och Belgien att präglas av erfarenheten av att leva ett judiskt liv i lönndom. I regel hade man stannat kvar på den iberiska halvön och antingen levt som praktiserande kristna eller dolda judar fram till mitten eller slutet av femtonhundratalet. I storstäder som Amsterdam och Antverpen  byggde man upp en unik västsefardisk kultur som likt den sefardiska judenheten i de italienska provinserna existerade som en väl integrerad minoritet i en minoritet. I och runtom Amsterdam spelade sefardiska judar en viktig roll inom medicinvetenskapen och diverse hantverk, men även inom vissa grenar av handeln. Restriktioner gjorde att judar inte kunde praktisera alla typer av affärsverksamhet, men handel med medicin, mat och böcker var tillåten, liksom tryckeriverksamhet.

Ironiskt nog är det dessa restriktioner som har gjort att det västsefardiska arvet är så pass rikt i form av böcker och religiösa föremål, och den stora sefardiska synagogan som byggdes i Amsterdam i slutat av sextonhundratalet var länge det religiösa livets centrum för judar så långt bort som i Karibien. Värt att notera är att de sefardiska judarna i Nederländerna genom historien har kallat sig för "portugisiska judar" medan sefarder i andra delar av världen snarare har belyst sin koppling till det gamla Spanien. Detta beror faktiskt inte på att de sefardiska judarna i Nederländerna har portugisiskt ursprung i större utsträckning än vad de har spanskt, utan på det faktum att den dåvarande nederländska republiken befann sig i krig mot Spanien under sextonhundratalet, och man ville därför inte dra uppmärksamhet till sitt spanska ursprung.

På samma vis som många människor kan beställa en öl på spanska och komma med oanständiga förslag på franska utan att egentligen kunna tala språken så finns det vissa hebreiska uttryck som har blivit "allmängods". Hälsningsfrasen shalom och uttrycket kosher används titt som tätt utanför hebreisktalande gemenskaper, och frasen l'chaim har blivit berömd genom musiktexter och filmer.

Man skålar för livet på många språk så det är i sig ingenting märkvärdigt, men faktum är att det bakom det populära och välkända hebreiska uttrycket möjligen lurar ett simpelt grammatiskt fel! Det är tidningen The Forward som skriver om detta, och jag ska inte sammanfatta hela artikeln av den enkla anledningen att jag tycker att ni bör läsa den i sin helhet.

L'chaim fick sin koppling till drycker under medeltiden, då det yttrades av åhörare som en respons vid läsandet av kiddush över vin. Det var således inte den som läste välsignelsen över vinet som yttrade det som kom att bli den traditionella judiska skålen, utan övriga närvarande. Så är det fortfarande i vissa sefardiska gemenskaper, där l'chaim har bibehållit sin plats i liturgin. Utanför Mellanöstern uppkom det frikostigare användandet av l'chaim som vi är mest vana vid att höra det - när det utbringas en skål vid ett festligt tillfälle.

The Forwards skribent påpekar att båda bruken av l'chaim är korrekta och lämpliga, men visst är det lite spännande att samma fras i två snarlika situationer kan ha olika innebörd? Det liturgiska bruket av l'chaim syftar på den som läser kiddush och inte på någon allmän uppmaning till livsglädje, ett användningsområde som alltså kommit senare under påverkan från det törstiga och högtidliga Europa... Den som vill ta tillvara på båda innebörderna och särskilja dem kan briljera med grammatisk korrekthet och säga la'chaim för att skåla i allmänhet, och spara l'chaimet till kiddushen.

Läs artikeln L'Chaim a Bad Grammatical Error? här.