Perspektiv på Ovadia Yosef och Ariel Sharon

av Nike

På bara några månader har två av Israels förgrundsgestalter gått ur tiden, först den före detta överrabbinen Ovadia Yosef i oktober förra året och nu i januari Ariel Sharon. Två kontroversiella politiker, men också nationella ikoner, symboler för det moderna Israel om än inte för morgondagens Israel.

En politisk analys av Yosefs och Sharons bortgång hör bättre hemma någon annanstans, men vi kan knappast låta dessa händelser gå obemärkta förbi här på bloggen, för vi talar trots allt om två personer som har påverkat och format den moderna religionen, kulturen och politiken i den judiska staten. Vad har då Ovadia Yosef och Ariel Sharon gemensamt, utöver det faktum att de båda föddes på tjugotalet och kom att dominera Israels politik under årtionden? En sefardisk jude född i Irak och en moshavnik (från ordet moshav, ett kooperativt jordbrukssamhälle) född av nyinvandrade georgiska föräldrar?

Ovadia Yosef föddes Abdullah Youssef (ben Yaacov efter fadern). Hans familj tog efternamnet Ovadia när de gjorde aliyah, och Abdullah Youssef Ovadia blev Ovadia Yosef, som en del av resan från judisk pojke från Basra i Irak till ung palestisk och sedermera israelisk rabbin. Även Ariel Sharon genomgick en liknande förvandling, från Ariel Scheinermann till Ariel "Arik" Sharon. Sharon, ett sionistiskt taget efternamn för att markera hemmahörandet i landet Israel.

Yosefs och Sharons namnbyten kan ses som en symbol för den resa som hundratusentals judar gjorde under 1900-talet, på flykt från pogromer i Östeuropa, från spillrorna efter Förintelsen, från muslimska länder; av egen vilja eller till följd av en tilltagande antijudisk opinion. En svensk journalist kallade Ariel Sharon för "Mr Israel", och för många är han nog sinnebilden för det egensinniga Israel. Han må ha initierat tillbakadragandet från bosättningarna i Gaza strax innan han föll i koma 2006, men media och historieberättarna låter oss aldrig glömma militären Sharon, en bild som färgar mångas bild av själva Israel.

Rabbi Ovadia Yosef i sin tur kallades för Torahns "commander-in-chief", en form av religiös motsvarighet till den militäre befälhavaren Sharon. Två män i krig, i Sharons fall för Israels existensberättigande och i Yosefs fall för judendomens existensberättigande, mer exakt för den moderna sefardiska judendomens existens. Lehachzir atara leyoshna, som på svenska kan översättas som "att återställa kronans forna glans", kom att bli Yosef och hans politiska parti Shas slagord, men det handlade i grund och botten lika mycket om att ingjuta lite förlorat självförtroende i den sefardiska judenheten som att återuppbygga judendomen.

Två befälhavare, två makthavare, men också två personer som uppfunnit sig själva. Inte varje son till en nyanländ georgisk agronom blir Israels premiärminister, och inte heller varje son till irakiska invandrare växer upp till att bli Israels överrabbin. När de dog, vid dryga 80 respektive 90 års ålder, var de självklara nationella gestalter i Israel, och utanför landet utgjorde de sinnebilden för två olika aspekter av Israel, den politiska och den religiösa. Men det är trots allt inte så länge sedan de med nya namn skapade israeliska identiteter, identiteter som har varit med och format den moderna staten. När man tänker på det på det viset är det omöjligt att inte slås av hur ungt landet är, traditionerna till trots. Det tog en handfull årtionden för Abdullah Youssef från Basra att bli rishon le zion,  hederstiteln för Israels sefardiske överrabbin. Ungefär lika länge tog det för Arik Scheinermann att bli premiärminister Sharon.

Hur bör vi då minnas dessa två exempel på hur staten Israel tagit form under det århundrade vi nyligen lämnat bakom oss? Hade Sharon inte hamnat i koma för åtta år sedan hade han kanske lämnat efter sig ett något annorlunda politiskt arv, detta kan vi endast spekulera i och som sagt hör den politiska analysen inte riktigt hemma här. Mer eller mindre direkt efter Ovadia Yosefs bortgång började människor att försöka sammanfatta hans gärningar och arv, och intressant nog så landade många diskussioner i feminism och humanism - huruvida man kan prata om ett feministiskt arv efter rabbinen som tog ställning för soldatänkors rätt till skilsmässa, ett humanistiskt arv i form av hans syn på pikuach nefesh, "bevarandet av liv". Yosef använde konceptet för att argumentera för varför det är Israels skyldighet att arbeta för en fredslösning i syfte att rädda liv.

Någon dag efter Ovadia Yosefs begravning (som drog hundratusentals besökare till Jerusalem) så hade jag per Facebook en diskussion med Sara Y i Jerusalem, och hon tog upp Adina Bar-Shalom, Ovadia Yosefs dotter. Född bara något år efter staten Israels grundande och uppvuxen i ett minst sagt traditionstyngt hem står Adina Bar-Shalom idag ett rejält steg till vänster om sin far, bor i Tel Aviv och arbetar för ultraortodoxa kvinnors rätt till utbildning. Detta är också ett långt steg från Basra, ett stort steg från fyrtiotalets nyfödda Israel. Kanske är det Adina Bar-Shalom som präglar morgondagens Israel?

  Inlagd 2014-01-21 | Kategorier: Israel, Identitet , | Kommentera »

En ursäkt, ett tack och en uppmaning...

av Nike

Det var ett tag sedan den här bloggen hade sina glansdagar, och jag kan ofta känna att vi som skriver här har trognare läsare än vad vi har gjort oss förtjänta av på sistone. Det har alltid varit så att en del av er har hittat hit av en slump, via någon judisk Familjelivs-tråd eller efter att ha googlat något viktigt, typ "varför kastar judar godis på varandra". Men ni är också många som har följt med sedan starten, och som med jämna mellanrum hör av er via mail. Vi har en läsare, och du vet vem du är och hur uppskattad du är, som skickar vackra italienska vykort.

Vi har våra tillkortakommanden (förutom det uppenbara - att vi skriver för sällan) - och ni som hör av er i halakhiska frågor får stå ut med att bli skickade vidare - för några halakhiska auktoriteter är vi sannerligen inte. Det vi däremot kan hjälpa till med är att svara på frågor om judiska seder och bruk, om högtider, värdelöst vetande och kuriosa. Vi kan tipsa om böcker, artiklar och raljera över Matisyahus brist på huvudbonad.

Det senaste året har jag fått en ansenlig mängd mail med frågor, varav en del har besvarats via mail medan andra tråkigt nog har blivit liggande. Detta är jag väldigt ledsen över, och jag ber er som tålmodigt har väntat om ursäkt. Beli neder ska 2014 bli ett bättre blogg- och diskussionsår. Det var ursäkten, nu till tacket - tack ni som läser, ni som hör av er och ni som kommer med gliringar om att det kanske är dags att börja blogga mer regelbundet. Det värmer lata bloggskribenter med dåligt samvete.

Nu till uppmaningen, rent av utmaningen - ni som sitter inne med dessa smarta, kluriga, intressanta frågor som vi med jämna mellanrum får ta del av - fram med dem. Jag skulle vilja be er om hjälp att skjutsa igång judaistikåret 2014. Skriv era frågor i kommentarsfältet eller via kontaktformuläret - utmana oss, och vi ska se till att leverera. Vad vill ni läsa om?

  Inlagd 2014-01-19 | Kategorier: Allmänt , | Kommentera »

Om Neshama Carlebach och de judiska etiketterna

av Nike

Dagens happening i judiska sociala medier är utan tvekan Neshama Carlebachs artikel om att göra aliyah till reformjudendomen - jag vet inte hur många gånger den senaste timmen som länken har dykt upp i min nyhetsfeed på Facebook. För er som inte är bekanta med Neshama så är hon dotter till den sjungande rabbinen Shlomo Carlebach, själv sångerska, och lite av en "it-girl" i den judiska världen. För att göra en lång historia kort: Neshama Carlebach är uppvuxen i ett traditionellt ortodoxt hem med en far som var en framstående, om än kontroversiell rabbin. I vuxen ålder har hon funnit en fristad inom den konservativa rörelsen, som namnet till trots befinner sig åt det snäppet liberalare hållet än den moderna ortodoxin. Reformjudendomen för Neshama Carlebach var "the shuls I didn't attend". Så för en knapp vecka sedan deltog hon i en stor reformjudisk sammankomst i San Diego, och drabbades så starkt av gemenskapen där att hon på scen tillkännagav att hennes själ gjort aliyah ("stigit upp") till reformjudendomen.

När jag först läste artikeln blev jag upplyft, för Neshama Carlebach är en begåvad skribent, och under åren som jag har följt henne så har jag fått intrycket av en sökande, ifrågasättande själ. Sen blev jag full i skratt också, eftersom jag förra året (motvilligt) besökte den progressiva synagogan Kol Haneshama (i sammanhanget här är namnet extra passande), och när väl chocken över musikinstrumenten och den uppslupna stämningen väl hade lagt sig så blev jag också lite tagen och fnittrig (motvilligt).

Efter andra genomläsningen av Neshamas artikel, och kommentarerna på nätet, så blev jag mer fundersam. Hon skriver att aliyah inte handlar om att bryta med det gamla utan att ta med alla delar av sig själv in i något nytt, en utveckling. Vackert uttryckt, och en fin tanke. Det lilla smolket i bägaren är att Neshama Carlebach är ännu ett exempel på en framstående, känd judisk personlighet som öppet går ut och talar om förändring, och behovet av att applicera en ny etikett på sin judiskhet. Hon skriver själv att hon växte upp judiskt, punkt slut, men nu känner hon sig kallad av den reformerta gemenskapen. Hon har tagit steget in i en judendom med en etikett, den reformjudiska. Matisyahu lämnade Chabad, sedan ortodoxin, för något annat. Två unga judiska förebilder som öppet har gjort en resa mot en mer liberal judendom. De har säkerligen inte blivit mindre "judiska", det är en bedömning ingen annan människa kan göra, men uppenbarligen har de båda två haft behovet av att öppet göra upp med det mer traditionella, och att använda begreppet aliyah som Neshama Carlebach gör är ganska starkt, aliyah är en kraftfull andlig resa.

Precis som när Matisyahu gjorde slut med ortodoxin så undrar jag vad alla religiösa unga judar världen över tänker, när ännu en förebild bryter upp från det mer traditionella och går åt det liberalare hållet. Det är svårt för unga människor i synnerhet, att kombinera ett traditionellt judiskt liv med att leva i en modern värld. Signalerar Matisyahu och Neshama Carlebach att det är enklare att göra om man väljer den mer liberala vägen? Och de coola ortodoxa kidsen, vilka kommer  vara deras förebilder i framtiden - och kommer vi se fler öppet göra upp med traditionerna?

Både Matisyahu och Neshama Carlebach har sina rötter i den askenasiska judenheten. Jag vänder mig till Norman A. Stillman, som i sin bok Sephardi Religious Responses to Modernity konstaterar att sefardisk judendom inte har någon reformert gren. Någon sådan har traditionellt sett inte behövts. Sefardiska judar har kunnat köra bil till stranden efter att ha varit i synagogan på shabbat, utan att behöva göra avkall på sin traditionella judiska etikett. En förenklad bild av verkligheten förvisso, men i både Israel och USA så har det uppstått spänningar i sefardiska församlingar som en konsekvens av att man har anammat ett mer askenasiskt sätt att se på religiositet kontra sekularitet. Jag väntar fortfarande på att en sefardisk-judisk person skall uttrycka vad Matisyahu och Neshama Carlebach har gjort, eller rättare sagt - jag undrar när och om så kommer att ske.

Askenasisk judendom har mött den moderna världen på ett annat vis än vad den sefardiska judendomen har gjort, och därför finns fler etiketter att välja mellan inom den askenasiska judenheten. Dessa etiketter är ett sätt att uttrycka identitet, gränsdragande är något människor ägnar sig åt och den moderna människan i synnerhet. Etiketter kan erbjuda den där trygga hamnen som Neshama Carlebach fann i reformjudendomen förra veckan, men oavsett hur mycket man tar med sig på sin andliga resa så är etiketter per definition också exkluderande, och frågan är om det faktiskt inte blir svårare att hitta hem, ju fler etiketter man kan välja mellan? Och så frågan som jag alltid upplevt som närvarande i sefardiska sammanhang: varför måste vi välja?

På tal om ovanstående och ingenting: i sociala medier ser jag i år, precis som tidigare år, att mina sefardiska vänner går loss på julpyntet och glöggen medan mina askenasiska vänner på sin höjd planerar att äta den traditionsenliga kinamaten på julafton. Hade vi frågat Jews for Jesus (vilket vi sannerligen inte skall göra) så hade de sagt att de sefardiska judarna är mottagliga för det kristna budskapet på ett helt annat vis, och hade vi frågat Norman A. Stillman så tror jag att han hade sagt att sefardisk judenhet känner sig mindre "hotad" av ickejudiska sedvänjor. Jag drar, som varje år, slutsatsen att sefardisk judendom är något mer laissez faire än askenasisk judendom, och att man varken blir reformert eller kristen av att tugga i sig en pepparkaka eller två.

Och med det sagt: ha en fin julvecka oavsett vad ni ägnar er åt och vilken etikett ni sätter på er själva och era förehavanden!

Slutligen: ett något sent men stort grattis till Martin Lund här i Lund, som numera kan titulera sig fil. dr. i judaistik! Lilla Sverige kan inte skryta med så många disputerade i ämnet, men nu har vi alltså fått ytterligare en. Kol haKavod Martin!

Glad Thanksnukkah!

av Johan

Chanukka står för dörren. På onsdag kväll inleds de åtta dagar då man i judiska hem minns mackabéernas återerövrande av templet och det under med oljelampan som skedde i samband med tempelinvigningen.

För amerikanska judar bjuder årets chanukkafirande på en unik »högtidskrock». Första dagen i chanukka sammanfaller i år med Thanksgiving. Senast det skedde var 1861 – och då hade man ännu inte börjat fira Thanksgiving. Och nästa gång som denna »krock» inträffar är år 79811! Det gäller alltså att passa på – och surfar du runt lite grann på nätet kommer du att hitta många kreativa förslag på hur man ska fira årets »Thanksnukkah-» alternativt »Thanksgivnukkah»-högtid. Bland de saker du bland annat kan hitta är den utläggning som visar att chanukka och Thanksgiving i princip är samma högtid, eftersom både Thanksgiving och chanukka är en kopia av sukkot-högtiden. Ett annat sätt är att istället förstärka skillnaderna, vilket bland annat kan ses i denna underbart stereotyp-fyllda parodi som finns på Youtube.

Chag sameach!

  Inlagd 2013-11-26 | Kategorier: Humor, Högtider , | Kommentera »

Novemberpogromen – att minnas eller inte minnas?

av Johan
Novemberpogromen – att minnas eller inte minnas?

Nu i helgen är det sjuttiofem år sedan Novemberpogromen (a k a Kristallnatten) genomfördes, då beväpnade människor från såväl det nazistiska SA som bland »vanliga» tyskar ökade trycket mot landets judar genom att dels utföra riktade attacker mot judiska synagogor och affärer, dels arrestera runt 30000 judar och föra dem till koncentrationsläger.

Nyligen publicerades dokument som visar att von Rath – den tysk som dödades av en ung jude den 7 november 1938 och vars död användes som förevändning för att starta pogromen – hade kunnat överleva attacken tack vare de tyska toppläkare som flögs in till Paris, men att Hitler beordrade att den skottskadade von Rath skulle dö eftersom nazismen var i akut behov av en martyr. Med detta dokument läggs ytterligare en pusselbit till vårt kollektiva minne – om vi väljer att placera det där.

Sjuttiofem år. Det motsvarar ungefär ett människoliv. Enligt forskarna och tillika makarna Jan och Aleida Assman är detta också den tidsrymd som ett kommunikativt minne sträcker sig innan det eventuellt övergår till att bli ett kulturellt minne – och just när det gäller synen på Novemberpogromen är det uppenbart att vi i Sverige befinner oss i den brytpunkt då en historisk händelse står och väger mellan att sakta börja falla i glömska eller bli en del av ett större kollektivt minne. I Tyskland uppmärksammas minnet av Novemberpogromen genom en rad olika ceremonier nu i helgen. I Sverige var detta ganska vanligt förr om åren, men i år verkar det bara vara på en handfull platser där man explicit uppmärksammar minnet av Novemberpogromen. Runt om i landet förekommer visserligen olika manifestationer nu under helgen – men allt oftare talas det nu om »antirasistiska dagar» och »manifestation mot rasism» och liknande. Och inget ont i detta. De senaste åren har sett allt för många händelser med rasistiska förtecken, och det är både bra och viktigt att dessa uppmärksammas och diskuteras. Men varför just nu i helgen? Vad är det som föranlett Novemberpogromen att börja bli denna universella symbol för all slags rasism?

Sjuttiofem år. Det är vid den tidpunkten som många kommunikativa minnen övergår till glömska. Och detta i sin tur resulterar i mer eller mindre horribla historier. Vi talar ibland om en tilltagande historielöshet – och visst drar man efter andan och tar sig för pannan när man läser att ett tyskt hälsospa nyligen via en annonskampanj hälsade potentiella kunder välkomna till en »lång romantisk kristallnatt» nu i helgen. Om det var mängder med spaltmeter i media som eftersträvades var det en framgångsrik kampanj, själv tycker jag det bara är aningslöst och dumt. Men som man bäddar får man ligga, brukar det heta.

Nu i samband med sjuttiofemårsminnet av Novemberpogromen är det hög tid för oss i Sverige att ta ställning till minnet av Novemberpogromen 1938. Ska detta minne sakta glida in i glömskans domäner eller ska det föras vidare – och i så fall hur?

  Inlagd 2013-11-07 | Kategorier: Historia , | Kommentera »

Jews for Jesus på korståg mot sefarder?

av Nike

En sju år gammal artikel publicerad på Jews for Jesus hemsida har på sistone cirkulerat på sefardiska nätforum, och även om artikeln inte är nyskriven så finns det all anledning att reagera. Skribenten Joshua Sofaer är en amerikansk messiansk jude av irakiskt ursprung, och hans syfte med artikeln är att underlätta för messianska judar att "nå" sefarder, och med "nå" avses utan tvekan mission.

Det finns en rad punkter i artikeln som är problematiska. Sofaers första påstående är att sefardiska judar är mindre avogt inställda till Jesus och evangelierna. Han hämtar ett exempel från sin egen familj, då äldre släktingar gått i kristna skolor. Sofaer hänvisar också till det faktum att sefardiska judar av tradition levt i multikulturella miljöer där utbyte av idéer och kulturellt material skett mellan judar och icke-judar.

Sofaer har inte helt fel i sitt påstående: sefardisk judenhet har historiskt sett på många platser levt i symbios med sina icke-judiska grannar. Även om den sefardiska medeltida guldåldern troligtvis är något överdriven så vet vi till exempel att sefarder i Nordafrika hade så pass goda relationer med sina muslimska grannar att de senare bland annat gav sina judiska bekanta gåvor efter Pesach. Att gå i kristna skolor har ibland varit enda möjligheten till en "sekulär" utbildning, men detta har inte med skolan "kristenhet" som sådan att göra - judiska ungdomar i muslimska länder har studerat vid muslimska läroverk.

Att ha en öppenhet gentemot omvärlden är inte samma sak som att vilja att omvärlden tränger sig på, och det faktum att sefardisk judenhet inte ser kristendomen som hotfull är inte detsamma som att sefardisk judenhet är mottaglig för mission, eller att mission är önskvärd. Modern rabbinsk judendom är inte en missionerande religion, och mission ses traditionellt inte med blida ögon av judar oavsett geografiskt och kulturellt ursprung. Judiska gemenskaper är inte intresserade av att göra icke-judar till judar, och vill följaktligen inte heller utsättas för påtryckningar att själva bli något annat än judar. De missionsliknande inslagen vi finner hos bland andra Chabad är här irrelevanta, då dessa handlar om att få halakhiska judar att leva ett mer aktivt religiöst liv, och inte om att få någon att byta religion.

Sofaers andra påstående är att sefardiska judar lägger större vikt vid familjevärderingar än vid privat "judiskhet", och att det som kan hindra en sefardisk jude från att motta evangeliet snarare handlar om familjeheder än om att vederbörandes judiska religiösa övertygelse sätter stopp. Det han tycks säga är att den sefardiska judiska identiteten har med familjeband snarare än religiositet att göra. Familjeband och heder kan mycket väl vara viktiga komponenter i en individs eller grupps upplevelse av vad det innebär att vara sefardisk jude, men att implicit säga att sefardiska judars koppling till judendomen är underordnad sociala strukturer är inget annat än stötande och felaktigt. Sefardisk familjestruktur och hederstänk är ett geografiskt arv som vissa sefardiska grupperingar delar med muslimer och kristna från samma områden, och har lite med religiositet att göra.

Vidare beskriver Sofaer det han kallar för sefardisk kulturell stolthet, något som jag själv brukar benämna som en "sefardisk renässans", det vill säga en medveten rörelse som lyfter fram sefardisk judendom som något unikt och positivt, och som utvecklar kulturella yttringar och annat som är utpräglat sefardiskt. Att ladinomusik och sefardisk matlagning har fått ett uppsving de senaste 15-20 åren är ingen slump, det har lokalt och globalt skett en förändring där fler sefardiska judar börjat se på sin särart med stolthet, vilket också har genererat intresse från såväl andra judar som icke-judar. Sofaer menar att en nyckel till lyckad mission bland sefarder är att man skall förstå och smickra den sefardiska kulturen, vilket i mina öron låter som ett tämligen billigt säljknep.

Sofaers fjärde påstående som rör sefardiska judars koppling till Israel är problematiskt dels för att han menar att medvetenhet om sefardisk sionism skall kunna underlätta mission, och dels för att han inte alls förstår nyanserna i den sefardiska sionismen. Judar från arabiska länder har många gånger en starkare geografisk och kulturell koppling till Israel jämfört med låt oss säga centraleuropeiska judar, men denna behöver inte ta sig religiösa uttryck och den är dessutom oerhört komplex. Mainstreamsionismen är starkt knuten till central- och östeuropeisk judenhet, och även om du finner persiska och arabiska judar som ser Israel som sin religiösa och etniska hemvist så finner du även judar från samma områden som inte alls ser Israel som sitt hemland, varken fysiskt eller spirituellt.

Personligen reagerar jag på hur Sofaer skriver att vissa sefardiska ungdomar tagit intryck av amerikanska judar och därigenom blivit mer skeptiska gentemot kristendomen. Här uttrycker han allt annat än sefardisk stolthet, då han verkar mena att askenasiska judar i USA är amerikaner, medan sefardiska judar fortfarande är sefardiska judar. Exotifieringen av sefardisk judenhet är farlig, oavsett om avsändaren är en sefardisk jude själv, askenas eller icke-jude. Min enda tröst när jag läser Sofaers missionstips till sina messianska trosfränder är att han i alla fall inte drar in de sefardiska kryptojudarna i sitt resonemang. De kryptojudar eller conversos ("marranos" är ett nedsättande begrepp  och bör ej användas) som tvångsdöptes eller lät döpa sig för att undkomma eller lindra förtryck från den kristna omgivningen lever fortfarande i en svår sits - i bland annat Italien just nu har kryptojudiska gemenskaper svårt att hävda sig gentemot halakhiskt judiska gemenskaper. Ett klassiskt anti-sefardiskt argument är att sefarder egentligen är smygkristna eller inte tillräckligt judiska, och mitt i alla Sofaers dumheter kan jag i alla fall konstatera att han ser sefardisk judendom som genuint  judisk, om än i en lite annan förpackning.

Jag hoppas att Sofaers artikel läses med kritiska ögon och att Jews for Jesus representanter inte medvetet riktar in sig på att konvertera sefarder för att detta på något vis skulle anses lättare. Personligen är jag av åsikten att man ska akta sig för att tala om för andra vad de får eller inte får kalla sig- Jews for Jesus är en mycket ojudisk organisation men jag har inga principiella invändningar mot att de kallar sig judar om de nu vill det, även om "messiansk  judendom" i mitt huvud är något distinkt annorlunda religiöst sett jämfört med judendom i övrigt. Religiöst sett är de utan tvekan kristna - etniskt och kulturellt, rent av halakhiskt kan de mycket väl vara judar. Mission är dock återigen något väldigt ojudiskt, och ett olustigt inslag hos den messianska judendomen som utan tvekan bara kommer driva dem längre bort från allt vad rabbinsk judendom heter.

  Inlagd 2013-06-06 | Kategorier: Sefarder , | Kommentera »

Sedermåltiden som symbol

av Johan

Nästa vecka börjar pesach, en av de judiska högtider som de allra flesta judar – sekulära såväl som religiösa – på något sätt firar. Siffror från de senaste åren uppger att mellan 75–85 procent av världens judar tillbringar högtidens första kväll vid en seder-måltid.

Sätten att fira seder-måltiden på varierar dock. Självfallet firar många familjer den på ett mer eller mindre traditionalistiskt sätt – som »man alltid gjort» – där bordet är dukat med de symboliska rätter som förväntas finnas där och där ritualen följer den ordning som återfinns i påskhaggadan, eventuellt kompletterad med egna traditioner.

Inom den tidiga israeliska kibbutzrörelsen gjorde man dock en poäng av att fira sedermåltiden på ett sekulärt sätt och lade betoningen på teman som jordbruk och friheten att få ha ett eget land, och på JTA.org fanns för ett tag sedan en artikel om hur denna sekulära kibbutzvariant fortfarande firas på olika kibbutzer runt on i Israel.

Häromdagen snubblade jag över bilden som inleder detta inlägg, där det framför allt var hundgodiset på tallriken som fångade min uppmärksamhet. Inlägget finns i Moment och handlar om hur judiska veganer firar sedermåltiden – det de kallar för en »veder» – där alla de traditionella pesachrätterna serveras i veganutförande, det vill säga utan kött, mejeriprodukter eller ägg.  Allt är inte – som de skriver i artikeln – »appropriate for Passover», men det intressanta tycker jag är hur man understryker att detta är en sedermåltid även om man – precis som inom kibbutzrörelsen – förändrat en del av de traditionella inslagen.

Man talar ofta om religiösa gemenskaper som »föreställda gemenskaper», en term som myntades av Benedict Anderson på 1980-talet för att förklara detta hur invånarna i en stat kan känna samhörighet trots att de aldrig har en chans att träffa och knyta vänskapsband med alla som tillhör denna stat. Poängen är att man som medborgare i denna stat / gemenskap har en uppsättning symboler som man identifierar sig med och med vars hjälp man drar en gräns gentemot andra gemenskaper. Anthony Cohen talar i detta sammanhang om »gemenskapers symboliska konstruktion», där poängen är att dessa symboler inte alls behöver tolkas eller se likadana ut för alla i gemenskapen. Huvudsaken är istället att alla i gemenskapen delar en uppfattning om att symbolen är något som man har gemensamt och som något som inte andra gemenskaper har.

När sedermåltider dukas fram i ortodoxt judiska hem, hos judisk veganfamiljer och i en del sekulära israeliska kibbutzer – och i hundratusentals andra judiska sammanhang – under nästa vecka kommer de att se väldigt olika ut. Innehållet i de haggadot man läser ur kommer att skilja sig åt, de rätter som placeras på borden kommer att se olika ut – men det faktum att alla dessa måltider kallas för sedermåltider har en stark symbolisk betydelse och är starkt bidragande till att bevara och konstruera en judisk samhörighet.

Chag pesach sameach!

  Inlagd 2013-03-22 | Kategorier: Högtider, Identitet , | Kommentera »

Beit Tabor-porten förstörd

av Johan

Vakttornet över porten till Beit Tabor har idag mosats till bitar av en caterpillar, rapporteras det från Svenska teologiska institutets ledning.

Byggnaden - som uppfördes 1882 av Conrad Schick, en av Jerusalems stora byggherrar och arkeologer under slutet av 1800-talet - är en av de äldsta utanför den gamla stadsmuren och är sedan många år tillbaka kulturskyddad. Sedan 1950-talet har byggnaden varit hemvist för Svenska teologiska institutet och jag misstänker att det är många av er som läser denna blogg som - likt mig själv - har många och varma minnen därifrån.

  Inlagd 2013-03-06 | Kategorier: Allmänt, Israel , | Kommentera »

Purim och den dolde guden

av Johan

Om några dagar infaller Purim, den karnevalsliknande högtid då man med utgångspunkt från Esters bok högtidlighåller minnet av hur ett hot om utrotning avvärjdes. Av alla böcker i Bibeln är Esters bok den kanske mest »sekulära». Gud omnämns inte en enda gång explicit i texten, inte heller finns där några hänvisningar till templet, bön eller specifika judiska ritualer.

Många kristna bibeltolkare gör en ganska stor sak av detta, och försöker på olika sätt läsa in Gud i Esters bok för att på det sättet »försvara» bokens plats i Bibeln. Enligt judisk tradition (se till exempel Rashi) har man istället valt att se Esters bok som ett exempel på hester panim (»döljande av ansiktet»), det vill säga att Gud då och då väljer att inte låta sin närvaro vara synlig för människor och att Gud – så att säga – drar sig undan och håller en låg profil.

Judiska tänkare har genom historiens gång relaterat till konceptet hester panim för att förstå hur Gud kan tillåta att hans utvalda folk lider. När Richard Rubinstein i boken After Auschwitz (1966) till exempel hävdade att Förintelsen var ett bevis på att Gud är död valde många judiska teologer och filosofer att bemöta detta påstående med att hänvisa till hester panim, att Gud till synes oförståeligt väljer att dra sig undan. Eliezer Berkovits skrev till exempel i sin bok Faith After the Holocaust (1973) att Gud mer eller mindre tvingades dra sig undan under Förintelsen för att inte inkräkta på människans fria vilja, trots att denna fria vilja användes på det horribla sätt som kom till uttryck under Förintelsen. Först sedan människor kom till bättre vetande och började använda sin fria vilja på ett kreativt och positivt sätt kunde Gud återigen »träda fram» och börja verka i historien igen. 

I rabbinsk tradition har man sett en tydlig koppling mellan namnet »Ester» och »hester panim», och utifrån detta inte haft några problem med att Esters bok saknar tydliga referenser till Gud. Utgången av berättelsen räcker som bevis på Guds närvaro, menar man, och enligt vissa traditioner är Esters bok snarare en berättelse om hur Gud verkar i det fördolda.

Andra traditioner, som bland annat återspeglas i Talmud, tolkar en vers i Esters bok (9:27) som en bekräftelse på att judarna då bekräftade förbundet med Gud, och att denna bekräftelse av förbundet på sätt och vis är mer betydelsefull än vid Sinai berg. De judar som tillsammans med Mose var närvarande när förbundet bekräftades vid Sinai hade upplevt en rad gudomliga mirakler som de tio plågorna och vatten som delat sig. När de svarade »vi vill göra och vi vill höra» var det som en respons på en synlig Gud, en Gud som uppenbarat sig med »blixt och dunder». Judarna på drottning Esters tid var däremot assimilerade, berättar judisk tradition. Att de bekräftade förbundet under en period av hester panim, och utan att Gud behövde ta till extraordinära åtgärder som under Mose tid, menar rabbinsk tradition är större. Purim, säger man, är en lektion om »hur man ska förhålla sig till Gud under perioder när hav inte delas, när buskar inte brinner och när plågor inte drabbar fienden».

Som en lite uppladdning inför Purim kommer här en spagettivästern-version av Esters bok, komplett med en avslutande utläggning.

Chag sameach!

  Inlagd 2013-02-17 | Kategorier: Högtider , | Kommentera »

Bringing cool from shul?

av Nike

Att ord med tiden kan anta en ny betydelse är ingen nyhet, se bara på vårt svenska uttryck "fett" som gått från att beteckna något flottigt till att även kunna betyda att något är coolt och bra. I Holland har kidsen börjat använda det holländska ordet för jude, "jood", för att beteckna något som är just coolt eller toppen, skriver lingvisten Marc van Oostendorp på språkbloggen Neder-L. Ordet har länge använts i fotbollskretsar i Holland, både som ett nedsättande uttryck men även som självvald etikett bland Ajax-fans, ett lag som historiskt sett har (om än något luddiga) judiska kopplingar. Van Oostendorp använder exemplet att en ledig dag kallades "jood" bland några ungdomar i Leiden. Här hemma närmar vi oss sportlovet, vilket ju är härligt. Jood, helt enkelt.

Är det en positiv utveckling att holländska ungdomar  har adopterat det holländska ordet för "jude"? Kan det föra med sig något positivt för landets judiska befolkning, som tampas med en ökad trend av antisemitism? Eller kan det rent av vara negativt, att ordet används utanför sitt egentliga sammanhang?

  Inlagd 2013-02-12 | Kategorier: Språk , | Kommentera »

1 3 4 5 6 7 8 9 10 11 ... 56