Judaistik.se

The Blue Jew Yorker är en litteraturtidskrift som har den goda smaken att lägga ut en massa snygg, modern poesi på sin hemsida. I det senaste numret finner ni bland annat en söt liten kärleksdikt...till en siddur.

För ett par dagar sedan visades Ben Stiller-filmen Tro, Hopp och Kärlek på tv, och nedan finner ni ett klipp ur filmen, där Rabbi Jake spelad av Stiller introducerar gospel i gudstjänsten, och levererar en version av Ein Kelokeinu som nästan svänger mer än Carlebach...

Hymnen Ein Kelokeinu sjunges eller läses i slutet av Shacharit (morgongudstjänsten) på Shabbat, och i icke-askenasiska sammanhang även under gudtjänsten på vanliga veckodagar. Texten är en enkel och melodisk hyllningssång, och består av 20 välsignelser och 2 avslutande meningar som ibland utesluts eftersom de inte följer rytmen i den övriga texten. Ein Kelokeinu gör sig också väldigt bra på ladino, som ni kan se på translittereringen nedan.

Ein Kelokeinu på translittererad hebreiska:

Ein keloheinu, ein kadoneinu, ein kemalkeinu ein kemoshi'einu,

Mi keloheinu, mi kadoneinu, mi kemalkeinu, mi kemoshi'einu,

Nodeh leloheinu, nodeh ladoneinu, nodeh lemalkeinu, nodeh lemoshi'einu,

Barukh Eloheinu, barukh Adoneinu, barukh Malkeinu, barukh Moshi'einu.

Atah hu Eloheinu, atah hu Adoneinu, atah hu Malkeinu, atah hu Moshi'einu.

Atah hu shehiqtiru avoteinu, lefanekha et qetoreth hasamim.

Ein Kelokeinu på translittererad ladino (utan de 2 avslutande meningarna):

Non komo muestro Dyo, non komo muestro Senyor,

Non komo muestro Rey, non komo muestro Salvador.

Ken komo muestro Dyo, ken komo muestro Senyor,

Ken komo muestro Rey, kem komo muestro Salvador.

Loaremos a muestro Dyo, Loaremos a muestro Senyor,

Loaremos a muestro Rey, Loaremos a muestro Salvador.

Bendicho muestro Dyo, Bendicho muestro Senyor,

Bendicho muestro Rey, Bendicho muestro Salvador.

Tu sos muestro Dyo, Tu sos muestro Salvador.

Tu sos muestro Rey, Tu sos muestro Salvador.

Som ni ser står det "Eloheinu" i texten och inte "Elokeinu", och anledningen till att det finns två stavningar är att man ofta byter ut h:et mot ett k när man använder denna version av gudsnamnet utanför bön eller gudstjänst. Uttalet som indikeras i texten ovan är alltså det som skulle användas i gudstjänstsammanhang, emedan själva hymnen ofta benämns som "Ein Kelokeinu" när man talar om den mer allmänt. Shlomo Carlebach, som har gjort en mycket vacker inspelning av Ein Kelokeinu, sjunger dock med k istället för h. K:et anses medföra, att man inte använder det korrekta gudsnamnet i onödan.

För drygt ett år sedan bloggade jag om Shavei Israel, organisationen som letar upp garderobsjudar världen över och ger dem möjligheten att återfå sin judiskhet, genom att hjälpa dem konvertera, göra aliyah, och lära sig de judiska sederna och bruken. Shavei Israel har gett ut ett antal böcker som framför allt syftar till att göra judisk liturgi och tradition begriplig för sydamerikanska och asiatiska "gömda" judar, men nu verkar det som att Shavei Israel allt mer börjar intressera sig för östeuropeiska judar. Bland annat har man gett ut en polsk-yiddisch ordbok, en polsk Torahkommentar, och nu lagom till chanukkah kommer en polskspråkig guide till chanukkahfirandet. Åsikterna om Shavei Israel går isär, och medan de tveklöst har gett ut ett antal intressanta böcker, exempelvis den brasilianska machzor som gavs ut förra året, så finns det en baksida, eftersom Shavei Israel enträget letar efter försvunna judar som de vill göra till "riktiga" judar igen. En del av de personer som uppvaktats av organisationen har själva gjort valet att lämna sin judiskhet bakom sig, varför man kan tycka att det kanske vore bättre att låta dem vara, medan andra som tagit hjälp av organisationen redan har haft en judisk identitet till att börja med, och blivit illa berörda av Shavei Israels påtryckningar för att få dem att formellt konvertera. Shavei Israel säger sig förespråka och arbeta för judisk mångfald, men frågan är om man inte, genom att välja ut svaga judiska grupper och erbjuda dem en väg in i "gemenskapen", på samma gång i verkligheten arbetar för en form av judisk likriktning? En machzor på portugisiska i all ära, men den judendom som Shavei Israels garderobsjudar erbjuds är utan tvekan askenasiskt präglad, och säkerligen på många sätt främmande för grupper som länge levt avskilt. Kanske har alltså Shavei Israel mer att vinna i Polen än i Amazonas?

Att förhållandevis många judar är vegetarianer eller veganer är ett välkänt faktum, huruvida det sedan har att göra med att det är enklare att hålla kosher som vegetarian eller med någon form av strävan efter att vårda Skapelsen och minska lidande må vara osagt. Jonathan Safran Foer, som inte bara brukar beskrivas som en författare som råkar vara jude utan dessutom en "judisk författare", kom nyligen ut med faktaboken Eating Animals, ett inlägg i klimat, hälso och moraldebatten. Natalie Portman lär ha blivit vegan i blotta förskräckelsen, och Alicia Silverstone är i veckan med i Haaretz med sin nya vegankokbok. Silverstone menar att hennes egen vegetarianism inte är en frivillig sådan, utan ett nödvändig steg mot ett bättre liv som dessutom, menar hon, gör henne till en bättre jude. Silverstone kommenterar i intervjun med Jewish Journal Isaac Bashevis Singers uttalande som liknar köttindustrin vid Förintelsen, och menar att det är en oundviklig parallell även i hennes ögon.

Är Foers, Portmans och Silverstones veggo-aktivism ett uttryck för ett judisk ansvarstagande, eller handlar det om osmaklig moralpropaganda? Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilket, men ogillar den aggressiva retoriken, som i mina öron grumlar den annars goda grundtanken. Safran Foer säger att han vill uppmana läsare till att ta ansvar, och att boken inte med nödvändighet uppmanar folk till att bli vegetarianer. Om man dock läser Foers argument, som har något lite nyfrälst över sig, är det dock svårt att dra en annan slutsats än att författaren vill att vi ska må dåligt och sluta äta kött, och på kuppen bli bättre människor. Och när Silverstone säger sig sakna ost och gefilte fisch, så undrar jag i alla fall om inte en riktigt bra vegetarisk kokbok hade kunnat omvända fler köttätare, än hot om att köttätare är lättjefulla tjockisar som göder influensapandemierna genom sin köttkonsumtion.  

"Rashi's Daughters" heter en uppmärksammad boktrilogi av författarinnan Maggie Anton, som beskriver livet kring Rashi genom ögonen på hans tre döttrar Joheved, Miriam och Rachel. Att jag skriver "kring Rashi" har att göra med att Rashi på samma gång är en central gestalt och en bifigur i böckerna - de mest färgrika beskrivningarna finner man i de små historiska sidospåren som kryddar böckerna, och i kvinnornas röster. Författaren låter sig inte imponeras av legenden Rashi, utan skriver om Salomon - familjefar, religiös auktoritet och vinbonde.

Det sägs att Rashis döttrar studerade Talmud och lade tefillin, och vissa påstår till och med att de var delaktiga i hans talmudkommentarer. De flesta av karaktärerna i Antons romaner är historiska personer, och samtliga hans döttrar finns omnämnda i texter och korrespondens som tillskrivs Rashis många barnbarn och barnbarnsbarn, varav flera kom att bli framstående rabbiner. Framför allt finns beskrivningar av Joheved och Miriam, medan Rachel endast nämns ett fåtal gånger, och det enda vi får reda på är att hon genomgick en skilsmässa och hade en son.

Den sparsamma informationen vi har om Rachel, yngsta dottern till Rashi och hans namnlösa hustru, gör i mitt tycke den tredje boken till den mest spännande. Anton har utgått ifrån de historiska källor som finns om Rachels skilsmässa, och vävt en rad historier kring detta i kombination med historiska händelser som rimligen har skett under Rachels levnad och Rashis sista årtionden i livet. I Maggie Antons Troyes är Rachel Rashis favorit, och utan att vara den mest briljanta eller framåtsträvande av de tre döttrarna så är hon i mitt tycke den tveklöst mest sympatiska.

Jag har precis läst ut den tredje och avslutande boken i Antons trilogi, Rashi's Daughters Book III: Rachel, och instämmer i den goda kritik boken har fått, även om jag inte är helt förtjust i den lite självgoda ton som präglar serien. Författaren är så frikostig med talmudreferenser, hebreiska och franska inslag och judisk diskurs att jag ibland blir en smula matt, men framför allt tacksam för att jag läser boken med en viss förförståelse, för utan den så vet jag inte riktigt hur den hade stått sig.

I centrum står Rachel och hennes man Eliezer, och det är intressant hur karaktärerna förändras i boken. I början av berättelsen om deras äktenskap upplever jag Rachel som en smula lättsinnig och ytlig, men ju längre berättelsen fortskrider desto tydligare blir det att det är Eliezer, som trots sin intelligens, är den världsliga och barnsligare av de två. Rachel och hennes man är på sätt och vis hela tiden varandras motpoler, utan att de för den sakens skull målas upp som helt svartvita, och riktigt intressant blir det när Anton placerar Eliezer i Sepharad (Spanien), och låter Rachel stanna i Ashkenaz (Frankrike). Sepharad är i Rachels ögon symbolen för det förtryckande, smutsiga och lättjefulla, emedan Eliezer där finner en frihet och kunskapstörst som han saknat i Troyes.

För någon vecka sedan så skrev jag om Jonathan Rosens bok Joy Comes in the Morning, och jag beklagade mig över att Rosen gjort det för lätt för sig i slutet av boken. Med risk för att framstå som gnällig så måste jag göra samma även med Antons bok, för slutet kommer lite som en dörr som hastigt blåser igen, utan någon direkt förklaring. I efterordet skriver Anton att hon ville skriva fram tills Rashis död, och mycket riktigt dör Rashi, och sen är det inte så mycket mer med det. Jag kan tänka mig, att Maggie Anton kanske efter alla år av efterforskningar inte hade så mycket mer att säga, utan fick låta resten vara osagt.

Vi vet inte vad som hände Rachel, utan vi vet lite grann om vad som skedde med hennes barn och syskonbarn, vilket Anton tar upp i efterordet. Där skriver hon även om århundraden efter Rashis död, som inte bjöd på några direkta munterheter för Frankrikes judenhet. 200 år efter Rashis död var den centraleuropeiska guldåldern definitivt över, och samtliga judar tvingades i exil. Upptakten till denna olyckliga utveckling behandlas redan i boken, vilket utgör en sorglig påminnelse om hur historien har upprepat sig själv de senaste 1000 åren. Kanske var med medvetet av Anton att låta resten vara osagt. Det något abrupta slutet till trots utgör Maggie Antons bok en fin hyllning till Rashi och till medeltidens starka kvinnor, och ur ett litterärt perspektiv kan jag således tycka att det är synd att Rashi inte hade fler döttrar!

Läs mer: www.rashisdaughters.com!

Jag hittade videon nedan via Facebook (tack Ammi för tipset!), den visar en smått fantastisk samling torahrullar från en synagoga i Alexandria. I videon finner ni allt från typiska sefardiska rullar i träskåp, till flådiga sammetsklädda rullar och till och med ett par miniatyrrullar! Melodin i bakgrunden är Avinu Malkeinu tolkad av Barbra Streisand.

Uppdatering: Om ni inte fick nog av torahrullar i videon ovan, så kan ni här nedan kika på vad som påstås vara världens minsta kompletta torahrulle...

Hur kommer det sig att så många judar är ateister? Den frågan ställer R. Levi Brackman i sin återkommande spalt i Ynet.com, och svaret han ger känns delvis förutsägbart. De flesta judar, skriver han, får en religiös utbildning före sin bar/bat mitsva. När de väl är klara med den slutar de att studera vad judisk tro innebär. De flesta sekulära judar, menar Brackman, har därmed en trettonårings gudsbild, och då är det inte konstigt att sekulära judar tenderar att bli ateister. »No one can expect naturally skeptical adults to continue believing in a sophomoric concept of God.» Underförstått: studera mer.

Mer spännande är att Brackman i sin text kallar Christopher Hitchens – som i något sammanhang hävdat att judar har en ateistisk gen – för rasist, och att han ser en samhörighet mellan judiska mystiker och ateister. Den här senare tråden tycker jag är värd att fundera över. Judiska mystiker, skriver Brackman, söker svaret på vad det innebär att Gud är en (som det ju bland annat heter i Shma Israel), hur denne enade Gud kunde skapa det fragmenterade universum som vi lever i och varför Gud överhuvudtaget bryr sig om vad människor gör och inte gör. Detta, fortsätter Brackman, är också de frågor som ateister ställer. Både judiska mystiker och ateister är i grund och botten skeptiker på jakt efter sanningen, men de använder sina frågor på diametralt olika sätt. Mystikern ställer frågor för att nå en djupare förståelse av det som gömmer sig i Guds ord, medan ateisten ställer sina frågor för att motbevisa. Och därmed säger Brackman ungefär samma sak som jag också brukar hävda: ateister har också en religion och sin egen teologi.

Jag har nyligen läst ut Jonathan Rosens bok Joy Comes in the Morning, en sprudlande intelligent bok om reformrabbinen Deborah och några av de människor hon möter genom sitt arbete, som bland annat involverar att besöka sjuka människor på sjukhus och vårdboenden, och förrätta begravningar. Rosens bok hanterar den religiösa aspekten av judendomen varsamt och respektfullt, men på samma gång är han brutalt ärlig, hans karaktärer är riktiga människor som låter tankarna vandra när de ber, som glömmer bort fastedagar och som har ett humör som gör att man uppfattar dem som i allra högsta grad mänskliga. Rosen har lyckats skriva en alltigenom judisk bok, som inte känns krystad som ibland kan bli fallet när en författare försöker sig på att skildra en ganska sluten gemenskap.

Deborah möter en självmordsbenägen överlevare, en grubblande konvertit, en svårmodig vetenskapsjournalist och en rad andra karaktärer vars liv vävs samman under ett år från Rosh Hashanah och Yom Kippur till nästa Rosh Hashanah. Handlingen är finstämd och stundtals smärtsam, men det är slutet som gör mig fundersam. Ett par av huvudkaraktärerna flyttar till Israel, och så var det med den saken. End of story, som om ingen förklaring eller analys krävs, som om det var det enda tänkbara slutet på en bok om moderna judar i USA. Jag ska inte avslöja för mycket, men jag tycker att Rosen gör det lite för lätt för sig, när han väljer att låta Israel bli lösningen på ett par av huvudpersonernas dilemman. När jag såg filmen La Petit Jérusalem för några år sedan, tyckte jag det var lite för enkelt, men ändå lite poetiskt, att låta huvudpersonens familj ge sig av till Israel i slutet av filmen. Skillnaden är, att filmen La Petit Jérusalem skildrar ett uppbrott på flera plan, medan Rosens bok inte drar åt det hållet, förrän på de allra sista sidorna. Medan familjen i Karin Albous film präglas av en längtan "hem", så verkar karaktärerna i Rosens bok mest längta efter närhet, icke-kosher grillad kyckling, och efter varandra.

Att Rosen låter några i grund och botter välförankrade, välmående amerikaner fly hals över huvud till Israel efter 300 sidor känns inte särskilt poetiskt, snarare aningens fegt eller ogenomtänkt, givet att författaren lämnar en del snygga bibliska referenser i boken orörda. Exodus i Joy Comes in the Morning, känns nyckfullt och slumpartat, vilket kanske är författarens avsikt, men mitt intryck är att det är synd att låta en så egensinnig och charmig bok få ett så "enkelt" slut. Leder alla judiska litterära vägar oundvikligen till Jerusalem, kan man fråga sig...

Sammanräknat har New York och New Jersey cirka 75.000 judiska invånare med syriskt ursprung, varav många är så kallade halebi-judar, vars traditioner är rotade i Aleppo. Idag finns halebigemenskaper spridda över den judiska världen, med tonvikt på USA samt Syd- och Mellanamerika. Ofta beskrivs grupperna som relativt små och väl avgränsade, men med stort ekonomiskt och religiöst inflytande. Den lilla kuststaden Deal i New Jersey, anses ha 80% syrisk-judisk befolkning, och om sommaren semestrar många syriska judar där, vilket gör att befolkningen ökar ytterligare. De första syriska judarna slog sig ner i New York/New Jersey-området i början av 1900-talet, och sedan dess har invandringen fortsatt, vilket har gjort att man hållit kontakt med den arabisktalande världen, och i många fall hållit språket vid liv. Den sefardiska gemenskapen kring New York/New Jersey är inte enbart syrisk, men har en klar syrisk prägel, vilket märks hos Image Magazine, som finns på nätet, har en egen facebook-grupp (!) och en funktion på hemsidan - "sefardisk radio", där man kan lyssna på traditionell syrisk-judisk musik.

Läs mer:

Sephardic Jews Developed Haven on the Jersey Shore

Image Magazine

Are We Arab Jews or Jews From Arab Lands?  (artikel hämtad ur tidningen)

Igår firade Israels etiopiska judar Sigd, och för andra året firades högtiden som en officiell högtid i landet. En snabb sökning på svenska Google resulterade först inte i några färska bilder att visa upp här på bloggen, men jag hamnade hos en svensk Jerusalem-baserad bloggare som skriver att hon i år sett fler icke-etiopier än vanligt delta i firandet. Glädjande, med tanke på att Israel inte riktigt visat sin trevligaste sida gentemot sin etiopiskättade befolkning under det gångna året. Jag hittade lite nytagna bilder till slut, som ni kan njuta av här. Fotografen tar i sin text upp en intressant poäng - Sigd är en högtid som präglas av Jerusalemlängtan, liksom de etiopiska judarna drevs av en stark längtan som drev vissa till att bege sig med flyg till Israel medan andra gav sig av till fots. Idag lever de flesta av dem med Jerusalem inom räckhåll, ett Jerusalem i vid bemärkelse som garanterat både har gjort dem besvikna och lyckliga. En fråga inför framtiden är med andra ord - vad händer med högtiden när förmålet för längtan helt plötsligt bara är en bussresa bort? Frågan är knappast ny, man kan ställa samma fråga gällande alla judar i relation till Israel, men, det intressanta är att de etiopiska judarna som grupp på sätt och vis kan ses som symboler för hela judenheten, en mikroversion av den judiska världen, som nu ställs inför dilemmat hur man pusslar ihop historia och framtid.

Uppdatering: läs med hos Israelity.