Judaistik.se

Nästa vecka börjar pesach, en av de judiska högtider som de allra flesta judar – sekulära såväl som religiösa – på något sätt firar. Siffror från de senaste åren uppger att mellan 75–85 procent av världens judar tillbringar högtidens första kväll vid en seder-måltid.

Sätten att fira seder-måltiden på varierar dock. Självfallet firar många familjer den på ett mer eller mindre traditionalistiskt sätt – som »man alltid gjort» – där bordet är dukat med de symboliska rätter som förväntas finnas där och där ritualen följer den ordning som återfinns i påskhaggadan, eventuellt kompletterad med egna traditioner.

Inom den tidiga israeliska kibbutzrörelsen gjorde man dock en poäng av att fira sedermåltiden på ett sekulärt sätt och lade betoningen på teman som jordbruk och friheten att få ha ett eget land, och på JTA.org fanns för ett tag sedan en artikel om hur denna sekulära kibbutzvariant fortfarande firas på olika kibbutzer runt on i Israel.

Häromdagen snubblade jag över bilden som inleder detta inlägg, där det framför allt var hundgodiset på tallriken som fångade min uppmärksamhet. Inlägget finns i Moment och handlar om hur judiska veganer firar sedermåltiden – det de kallar för en »veder» – där alla de traditionella pesachrätterna serveras i veganutförande, det vill säga utan kött, mejeriprodukter eller ägg.  Allt är inte – som de skriver i artikeln – »appropriate for Passover», men det intressanta tycker jag är hur man understryker att detta är en sedermåltid även om man – precis som inom kibbutzrörelsen – förändrat en del av de traditionella inslagen.

Man talar ofta om religiösa gemenskaper som »föreställda gemenskaper», en term som myntades av Benedict Anderson på 1980-talet för att förklara detta hur invånarna i en stat kan känna samhörighet trots att de aldrig har en chans att träffa och knyta vänskapsband med alla som tillhör denna stat. Poängen är att man som medborgare i denna stat / gemenskap har en uppsättning symboler som man identifierar sig med och med vars hjälp man drar en gräns gentemot andra gemenskaper. Anthony Cohen talar i detta sammanhang om »gemenskapers symboliska konstruktion», där poängen är att dessa symboler inte alls behöver tolkas eller se likadana ut för alla i gemenskapen. Huvudsaken är istället att alla i gemenskapen delar en uppfattning om att symbolen är något som man har gemensamt och som något som inte andra gemenskaper har.

När sedermåltider dukas fram i ortodoxt judiska hem, hos judisk veganfamiljer och i en del sekulära israeliska kibbutzer – och i hundratusentals andra judiska sammanhang – under nästa vecka kommer de att se väldigt olika ut. Innehållet i de haggadot man läser ur kommer att skilja sig åt, de rätter som placeras på borden kommer att se olika ut – men det faktum att alla dessa måltider kallas för sedermåltider har en stark symbolisk betydelse och är starkt bidragande till att bevara och konstruera en judisk samhörighet.

Chag pesach sameach!

Vakttornet över porten till Beit Tabor har idag mosats till bitar av en caterpillar, rapporteras det från Svenska teologiska institutets ledning.

Byggnaden - som uppfördes 1882 av Conrad Schick, en av Jerusalems stora byggherrar och arkeologer under slutet av 1800-talet - är en av de äldsta utanför den gamla stadsmuren och är sedan många år tillbaka kulturskyddad. Sedan 1950-talet har byggnaden varit hemvist för Svenska teologiska institutet och jag misstänker att det är många av er som läser denna blogg som - likt mig själv - har många och varma minnen därifrån.

Om några dagar infaller Purim, den karnevalsliknande högtid då man med utgångspunkt från Esters bok högtidlighåller minnet av hur ett hot om utrotning avvärjdes. Av alla böcker i Bibeln är Esters bok den kanske mest »sekulära». Gud omnämns inte en enda gång explicit i texten, inte heller finns där några hänvisningar till templet, bön eller specifika judiska ritualer.

Många kristna bibeltolkare gör en ganska stor sak av detta, och försöker på olika sätt läsa in Gud i Esters bok för att på det sättet »försvara» bokens plats i Bibeln. Enligt judisk tradition (se till exempel Rashi) har man istället valt att se Esters bok som ett exempel på hester panim (»döljande av ansiktet»), det vill säga att Gud då och då väljer att inte låta sin närvaro vara synlig för människor och att Gud – så att säga – drar sig undan och håller en låg profil.

Judiska tänkare har genom historiens gång relaterat till konceptet hester panim för att förstå hur Gud kan tillåta att hans utvalda folk lider. När Richard Rubinstein i boken After Auschwitz (1966) till exempel hävdade att Förintelsen var ett bevis på att Gud är död valde många judiska teologer och filosofer att bemöta detta påstående med att hänvisa till hester panim, att Gud till synes oförståeligt väljer att dra sig undan. Eliezer Berkovits skrev till exempel i sin bok Faith After the Holocaust (1973) att Gud mer eller mindre tvingades dra sig undan under Förintelsen för att inte inkräkta på människans fria vilja, trots att denna fria vilja användes på det horribla sätt som kom till uttryck under Förintelsen. Först sedan människor kom till bättre vetande och började använda sin fria vilja på ett kreativt och positivt sätt kunde Gud återigen »träda fram» och börja verka i historien igen. 

I rabbinsk tradition har man sett en tydlig koppling mellan namnet »Ester» och »hester panim», och utifrån detta inte haft några problem med att Esters bok saknar tydliga referenser till Gud. Utgången av berättelsen räcker som bevis på Guds närvaro, menar man, och enligt vissa traditioner är Esters bok snarare en berättelse om hur Gud verkar i det fördolda.

Andra traditioner, som bland annat återspeglas i Talmud, tolkar en vers i Esters bok (9:27) som en bekräftelse på att judarna då bekräftade förbundet med Gud, och att denna bekräftelse av förbundet på sätt och vis är mer betydelsefull än vid Sinai berg. De judar som tillsammans med Mose var närvarande när förbundet bekräftades vid Sinai hade upplevt en rad gudomliga mirakler som de tio plågorna och vatten som delat sig. När de svarade »vi vill göra och vi vill höra» var det som en respons på en synlig Gud, en Gud som uppenbarat sig med »blixt och dunder». Judarna på drottning Esters tid var däremot assimilerade, berättar judisk tradition. Att de bekräftade förbundet under en period av hester panim, och utan att Gud behövde ta till extraordinära åtgärder som under Mose tid, menar rabbinsk tradition är större. Purim, säger man, är en lektion om »hur man ska förhålla sig till Gud under perioder när hav inte delas, när buskar inte brinner och när plågor inte drabbar fienden».

Som en lite uppladdning inför Purim kommer här en spagettivästern-version av Esters bok, komplett med en avslutande utläggning.

Chag sameach!

Att ord med tiden kan anta en ny betydelse är ingen nyhet, se bara på vårt svenska uttryck "fett" som gått från att beteckna något flottigt till att även kunna betyda att något är coolt och bra. I Holland har kidsen börjat använda det holländska ordet för jude, "jood", för att beteckna något som är just coolt eller toppen, skriver lingvisten Marc van Oostendorp på språkbloggen Neder-L. Ordet har länge använts i fotbollskretsar i Holland, både som ett nedsättande uttryck men även som självvald etikett bland Ajax-fans, ett lag som historiskt sett har (om än något luddiga) judiska kopplingar. Van Oostendorp använder exemplet att en ledig dag kallades "jood" bland några ungdomar i Leiden. Här hemma närmar vi oss sportlovet, vilket ju är härligt. Jood, helt enkelt.

Är det en positiv utveckling att holländska ungdomar  har adopterat det holländska ordet för "jude"? Kan det föra med sig något positivt för landets judiska befolkning, som tampas med en ökad trend av antisemitism? Eller kan det rent av vara negativt, att ordet används utanför sitt egentliga sammanhang?

För lite mer än 45 år sedan, under det så kallade sexdagarskriget i juni 1967, nådde de första israeliska soldaterna fram till Västra muren. För första gången på nästan tjugo år hade judar återigen tillträde till denna heliga plats, vilket många israeler idag ser som den viktig hållpunkt i landets historia.

Imorgon, den 1 Adar enligt judisk kalender, kommer några av de fallskärmshoppare som då ingick i denna bataljon att återigen bege sig till muren för att »befria» den, rapporterar The Jewish Press. Syftet med denna nya »räddningsaktion» är att sluta upp bakom Women of the Wall som i över 24 år kämpat för kvinnors rätt att be vid muren. Den första dagen i varje månad, elva gånger om året, samlas denna grupp med kvinnor – som för varje år blir allt fler till antalet – för att markera kvinnors rätt att fira gudstjänst, läsa ur Toran och bära tallit vid muren. Nästan varje gång har det slutat med att polisen ryckt in och arresterat någon eller några av kvinnorna med hänvisning till olika lagar och bestämmelser. Imorgon kommer alltså dessa kvinnor att få en intressant symbolisk förstärkning då deras »räddningsaktion» för religiösa och kvinnliga rättigheter på detta sätt kopplas samman med det politiska återtagandet 1967.

Att denna symboliska handling sker just nu är knappast någon slump. Nyligen fick Natan Sharansky i uppdrag av Benjamin Netanyahu att se över de olika regler som reglerar gudstjänstfirandet vid västra muren så att till exempel kvinnor och icke-ortodoxa grupper ska känna sig mindre diskriminerade. Detta i sin tur fick medlemmar i den israeliska extremortodoxin att gå i taket och att anklaga staten för att ha gjort västra muren till ett nöjespalats och en plats för »prostituerade». Inga beslut är ännu tagna, men uppenbarligen känner Kvinnorna vid muren nu en öppning i sin kamp om Västra muren som de påpassligt försöker utnyttja genom att på symbolisk väg visa att deras »befrielsekamp» har samma mål som soldaternas 1967: att alla judar återigen ska ha tillträde till Västra muren.

Fortsättning lär följa…

På söndag inleds Rosh hashana, det judiska nyåret, och Judaistik.se vill därför såhär innan sabbaten passa på att önska alla som firar Shana tova! Nedan två gamla favoriter i repris - vad vore judiskt nyår nuförtiden utan småtöntiga musikcovers?

Den som saknar litterärt tuggmotstånd i hängmattan kan med fördel fördjupa sig i någon av följande två Jerusalemskildringar, eller varför inte båda två? På Ben Gurion-flygplatsen köpte jag boken Yasmine av Eli Amir i början av sommaren, och för någon månad sedan råkade jag få syn på The Rabbi's Daughter av Reva Mann i museishoppen på Manchesters judiska museum. I fallet man var det inte så mycket titeln som undertiteln som fick mig att haja till: "A true story of sex, drugs and orthodoxy"...

Först några ord om författarna. Eli Amir är författare till en serie mer eller mindre självbiografiska böcker som ofta berör irakisk judenhet i Bagdad och Jerusalem, han är politisk aktivist, har en karriär som politisk tjänsteman bakom sig och var föreslagen att efterträda Moshe Katsav som Israels president efter att Katsavs rykte svärtades ned i en sexskandal för några år sedan. Amir förespråkar ett utökat litterärt utbyte mellan israeler och araber i de omkringliggande länderna, och sade vid lanseringen av den arabiska utgåvan av Yasmine i Egypten "Hur skall det kunna bli fred om vi inte känner varandra?"

Reva Mann, eller Reva Unterman som hon egentligen heter, är dotter till en framstående rabbin i London och barnbarn till en av Israels första askenasiska överrabbiner. Hennes självbiografiska bok har skakat om såväl Jerusalems som Londons judenhet då boken är en nyckelroman där verkliga personer och sammanhang tillåts skymta fram.

Yasmine är en historia om ett dubbelt uppvaknande. Berättarjaget Nuri Imari beskriver hur staten Israel går till sängs som en stat och vaknar som ett imperium efter sexdagarskriget, och på samma vis - liknelsen är slående - vaknar Imari som ett imperium då kärleken mellan honom och den unga palestinskan Yasmine tillåts gro. Boken illustrerar på ett smärtsamt och poetiskt sätt hur arabiska judar och palestinier på många sätt delar ett öde, men att det inte är självklart att man förstår varandra bara för att man talar samma språk.

Den unge Imari beskriver sig själv så här: "Jag är en arabisk jude. Jag lyssnar på klassisk musik på morgonen och arabisk musik på kvällen". Sällan har den själsliga hemlösheten hos den arabiske juden skildrats på ett så välformulerat sätt som i Yasmine, och på samma gång visar Amir på den nyckelroll som de arabiska judarna har spelat i Israels historia, och påminner oss om vikten av kulturell förståelse än idag. Amir är en fredsivrare som brinner för palestiniernas sak utan att kompromissa med den judiska rätten till säkerhet och existensberättigande i Mellanöstern. Han är en mycket diplomatisk och lågmäld författare på samma gång som sidorna i Yasmine är fyllda med politiskt sprängstoff. Landet hade nog mått bra av en president som honom, så låt oss hoppas att han lever länge nog för att komma på tal igen.

Den historieintresserade kan läsa Yasmine som en skildring av en dramatisk period i Israels historia och av interaktionen mellan israeler och palestinier under statens ungdom, och den som är intresserad av judisk kultur kan läsa boken som en skildring av irakisk judenhet och av sextiotalets Jerusalem. Yasmine är dessutom en ganska spektakulär kärlekshistoria - inte enbart för att kärleken är mellan en israel och en palestinska - och den lämnar en bitterljuv eftersmak. Eli Amir visar hur vansinnigt svårt det är att vara människa, och att det trots kunskap och god vilja kan vara nära nog omöjligt att förstå den andre.

Reva Manns bok är en bildningsroman där läsaren får följa Mann från tjugoårsåldern och nyinflyttad till Israel tills dess att författarinnan är i fyrtioårsåldern och drabbad av en allvarlig sjukdom. Mann slåss som tonåring under återblickarna till livet i London mot sina föräldrars krav och det judiska minisamhällets normer, och dras i Jerusalem in i en dragkamp mellan viljan av att leva ut sexuella fantasier och ge sig hän allehanda njutningar (i regel narkotikaklassade) och viljan att leva ett fromt liv och bygga upp en "helig" judisk familj. Om Yasmine skildrar arabisk judenhet så skildrar The Rabbi's Daughter klassisk askenasisk ortodoxi, med mikvehdamer, matchmakers som bryter på jiddisch och en rejäl lektion i halakha (judisk lag).

Det är svårt att inte bli illa berörd av Manns bok. Hon är en skicklig berättare men ingen lysande författare, och hennes språk blir ofta lite grovhugget vilket förstärker misären i hennes berättelse. Hennes resa från övre medelklassens bekvämt liberala ortodoxi i England till Israels chassidism, via ett drogtöcken och in i någon form av österländskt influerad balans är svindlande. Jag kan inte ungå att tänka på Matisyahus resa när jag läser hennes bok. Det är något av en förbannelse att känna flera världar, och försök balans mellan dem har en tendens att uppfattas som något icke-autentiskt av omvärlden. Även Mann har en vision om fred i Mellanöstern, och hennes recept bygger på att kvinnor måste få ta plats - för henne är kvinnan en nyckel till freden.

The Rabbi's Daughter utmanar på gränsen till obehag, och som läsare bör man ha en del förkunskaper om judisk kultur och ultraortodoxt liv. Läser man boken utan förkunskaper är jag rädd att den skulle kunna te sig parodisk, och det vore synd eftersom spänningen mellan modernitet och fromhet sällan har skildrats så naket. Berättarjaget är en antihjältinna av typen som man kan hitta hos Allegra Goodman, och jag kom på mig själv med att googla henne efteråt för att kolla att hon faktiskt är ok, efter alla sina prövningar.

Matisyahu fick för en tid sedan judiska sociala medier att koka då han lade ut en bild på sitt numera renrakade ansikte. Genom åren har Matisyahu haft varierande skägglängder och frisyrer som reflekterat olika stadier i hans religiösa resa, men i vintras försvann alltså skägget helt. När bilder på den ”nye” Matisyahu började spridas läste många utan tvivel in mycket i hans beslut att göra något för en ortodox man så pass radikalt som att raka av sig skägget, men även de något kryptiska texterna som lades upp på Matisyahus officiella hemsida indikerade att något var på gång. För en dryg månad sedan kom nästa chock då artisten publicerade bilder på sig själv utan kippa och jämte en annan artist med en marijuanajoint i handen. Återigen kom vilda reaktioner från olika håll – många var självfallet chockade men det höjdes också röster för Matisyahus rätt att utforska sin judiska identitet, och för att man kanske inte skall vara så snabb att koppla en persons religiösa övertygelse till de yttre attributen.

Bloggaren Elad Nehorai sammanfattade turbulensen kring Matisyahu på ett träffsäkert vis i denna artikel. Nehorai beskriver hur Matisyahu för många religiösa judar blev både som en bror och en förebild, då han skapade musik som förenade det bästa av två världar och visade unga religiösa judar att det går att ta del av det moderna samhällets fördelar utan att kompromissa med sin judiskhet. Matisyahus utagerande sätt och bristfälliga förklaringar av vad som försiggår har gjort många av hans judiska fans besvikna menar Nehorai, eftersom många av dessa fans har känt en stark personlig koppling till både artisten och personen Matisyahu. Matisyahu var indirekt en mentor för många unga judar, och i egenskap av förebild har man ett visst ansvar, menar Rabbi Ben Greenberg som också kommenterat och analyserat Matisyahus resa under våren i en artikel på Huffingtons Posts hemsida.

Är då Matisyahu fortfarande jude? Ja vi har inte sett några tecken på någonting annat. Är han religiös i ordets traditionella bemärkelse? Tveksamt. Personligen tror jag att många känner sig svikna av Matisyahu inte så mycket för att han på ett abrupt och nästan lite respektlöst sätt utforskar sin judiskhet och leker med olika identiteter, utan för att hans tillbakagång till någon form av sekuläritet (Matisyahu växte upp i ett sekulärt hem) tycks tala om för dem som befinner sig i gränslandet mellan ett religiöst och ett modernt liv att det i slutändan är omöjligt att inte välja. Matisyahu gav upp inför det moderna samhällets frestelser, och i och med att han nu ser ut som vilken trettioårig ung man som helst så tror jag att många religiösa undrar ”kan det där hända mig?”. Det faktum att Matisyahu, utan tvivel en verbal, stark och kreativ person, inte lyckades förena ett religiöst liv med ett modernt, säger oss andra att det kanske inte går. Den tanken tror jag gnager i hjärtat på både unga religiösa judar och deras föräldrar, som sett en förebild tappa både fotfästet och den krona han burit i egenskap av ortodoxins coolaste kille.

I den kritikerrosade och flerfaldigt belönade TV-serien Mad Men har de judiska karaktärerna varit lätträknade under seriens första fyra säsonger. Enda notabla undantaget var varuhuschefen Rachel Menken (spelad av Maggie Siff) som fanns med i några avsnitt under första säsongen och där framställdes synnerligen positivt som en stark och självständig judisk kvinna – vilket TV-serier vanligtvis inte brukar skämma bort oss med. I den femte säsongen som precis börjat sändas verkar denna avsaknad av judar i Mad Men bli åtgärdad, men frågan är till vilket pris och i vilket syfte?

I femte säsongens tredje avsnitt, som visades i USA förra helgen och som kan ses på svensk TV nu på söndag, gör två nya judar entré. Den ene (»Michael Ginsberg», spelad av Ben Feldman) får anställning som ny copywriter på reklamfirman, den andre är hans pappa (»Morris Ginsberg», spelad av Stephen Mendel). Hur långvarig denna judiska närvaro kommer att bli återstår att se. Om jag förstått rätt syns de inte speciellt många minuter i rutan, och i väntan på att själv få se avsnittet på TV är jag för egen del just nu mer fascinerad av att se hur judiska webbsajter fångar upp och analyserar dessa båda judiska karaktärer.

I Heeb konstaterar Jonathan Poritsky inledningsvis att det nu skrivs »fictional history» när firman Sterling Cooper Draper Pryce anställer sin förste judiske copywriter, och hyser en förhoppning att karaktären ska ge en »gefilte-färgad» tyngd åt serien. Men frågan är om en liten dos skepsis hade varit på sin plats? På JTA:s sajt beklagar Ami Eden sig med ett »dubbel-oy» över de allt för stereotypa judiska karaktärerna i serien och talar om det hela som »Woody Allen på stereoider».

Utifrån olika Mad Men-relaterade webbsidor kan man utläsa att Feldmans rollfigur förefaller vara en ganska osympatisk och oborstad man. I Heeb skrivs visserligen i förbigående att han är en nudnik, vilket på ickejudiska sajter förtydligas med att karaktären framställs som talangfull men extremt excentrisk och med ett opolerat uppförande, och ett uppförande gentemot Peggy, som lämnar mycket kvar att önska. Å hinner man med detta på några få minuter i ett avsnitt kan man ju undra hur karaktären ska vidareutvecklas i senare avsnitt?

Pappa-figuren verkar på samma sätt vara överdrivet stereotypt framställd. Enligt olika sajter ska Ginsberg den äldre vara en östjude som emigrerat till USA, vilket understryks av att han lär tala med överdrivet tydlig jiddischaccent och automatisk välsignar sin son så snart han hör att denne fått jobbet som copywriter. Denna judiska stereotyp är varken ny eller sällsynt i TV-världen – och därför är det rätt befriande att ta del av DovBears blogginlägg The puzzle of Mad Men's new old Jew, där Ginsberg den äldre utsätts för en läsvärd historisk-kritisk analys.

Mad Men har rosats för sin goda research som resulterat i ett detaljrikt och tidsenligt återgivande av 1960-talets USA. Av DovBears inlägg att döma verkar man plötsligt ha slarvat med denna research – och återigen infinner sig frågan: vad är syftet med dessa judiska karaktärer i Mad Men? Utifrån de fakta som TV-avsnittet tillhandahåller konstaterar DovBaer i sitt inlägg att Ginsberg den äldre bör ha anlänt till USA någon gång mellan 1932 och 1937. Det finns bara ett problem med detta: vid den tidpunkten var USA gränser i princip hermetiskt slutna för all östeuropeisk invandring. Så frågan är: hur kom Ginsberg den äldre till USA? I princip alla andra amerikanska judar i samma ålder och med samma ursprung som Ginsberg den äldre var födda i USA av invandrande föräldrar, men av någon anledning väljer författarteamet bakom Mad Men att indikera att han är ett specialfall. Och återigen väcks en nyfiken fråga: i vilket syfte gestaltas han som en jiddischbrytande invandrare istället för att vara en första generationens amerikansk jude likt hans jämnåriga judar i USA?

Att amerikanska TV-serier gestaltar judar är ingen nyhet. Att dessa judar dessutom ofta gestaltades på ett stereotypt sätt fram till 1990-talet är inte heller någon nyhet. Men att Mad Men nu på 2010-talet introducerar så pass stereotypa judiska gestalter som man förefaller göra är uppseendeväckande, och lär inte passera okommenterat om gestalterna utvecklas i ännu mer stereotyp riktning. Frågan är då inte om utan när vi på judiska sajter kommer att möta frågan: Is Mad Men good for the Jews?

Den amerikanske poeten Hal Sirowitz är sedan ett antal år tillbaka känd i vårt grannland Norge sedan författaren Erlend Loe översatt boken Mother Said till norska (Sa Mor). Loe har även läst in dikterna som talbok. Samma bok är nyutkommen på svenska med titeln Mamma sa (Bokförlaget Arkad). Mamma sa handlar om berättarjagets mamma, pappa, terapi och invecklade kärleksliv. Huvudpersonen i de flesta av dikterna är den judiska mamman, som i flera fall för en skuldpåläggande monolog riktad åt sin hopplöse son. Ta till exempel följande rader från dikten "Allt inom familjen":

Luta dig inte mot bildörren,

sa mamma. Den kan vara olåst

& du kan ramla ut. Vi har ingen nytta

av dig död, & även om vi inte har nån

större nytta av dig nu heller, så får vi det

förhoppningsvis när du blir äldre.

Den stereotypa judiska mamman jiddische mame dyker ofta upp i populärkulturella sammanhang, ofta som en permanentad, neurotisk dam med New York-dialekt. Den judiska pappan är mer bortglömd, och kanske är det därför den verklige pärlan i Mamma sa är just pappan. Han är en mildare, mer hunsad variant av sin hustru, och tillför en filosofisk och melankolisk touch till dikterna medans hans hustru mer är av ångvältstypen. Pappan levererar också några söta teologiska reflektioner, som i dikten "Söner":

Vi är judar, sa pappa.

Så vi tror inte på Kristus.

Om G-d ville att vi skulle tillbe Jesus

skulle Han ha sett till att vi blev födda

i en italiensk familj. Jag har ingenting

emot Honom. Han var förmodligen en mycket trevlig man.

Man måste ge Honom erkännande för att han försökte.

Sirowitz bok är kitchig och förutsägbar på så vis att författaren inte levererar så många poänger som inte Philip Roth och Woody Allen redan har levererat. Undantaget är att den judiske pappan för ett ögonblick får stå i rampljuset. Den stora behållningen är drivet i Sirowitz språk, som gör att enstaka dikter berättar exakt vad Roth behövde närmare 300 sidor för i Portnoys problem. Detta gäller såväl det engelska originalet som den svenska översättningen, som ligger nära originalet utan att det kompromissas med tempo och struktur. Översättare Thomas Schiöler har gjort ett jättejobb här, och en snabb genomläsning av den norska utgåvan gör mig glad över att svenska läsare slipper bekanta sig med Sirowitz genom Loes filter.

Johan klagade nyligen över att man kan bli aningen mätt på judisk humor och att det är sällan man verkligen får skratta åt något nytt. Jag tvingade honom att läsa några dikter ur boken när vi satt på flyget till Polen för några dagar sedan, och det är ett gott betyg åt Sirowitz och boken Mamma sa att vi båda skrattade ikapp. Mamma sa är uppfriskande respektlös och även om det sägs att Sirowitz inte ville ge ut boken förrän efter att hans föräldrar dött så är den en ganska fin hyllning till familjen, trots allt. Hett presenttips inför nästa mors och fars dag!