Judaistik.se

I den kritikerrosade och flerfaldigt belönade TV-serien Mad Men har de judiska karaktärerna varit lätträknade under seriens första fyra säsonger. Enda notabla undantaget var varuhuschefen Rachel Menken (spelad av Maggie Siff) som fanns med i några avsnitt under första säsongen och där framställdes synnerligen positivt som en stark och självständig judisk kvinna – vilket TV-serier vanligtvis inte brukar skämma bort oss med. I den femte säsongen som precis börjat sändas verkar denna avsaknad av judar i Mad Men bli åtgärdad, men frågan är till vilket pris och i vilket syfte?

I femte säsongens tredje avsnitt, som visades i USA förra helgen och som kan ses på svensk TV nu på söndag, gör två nya judar entré. Den ene (»Michael Ginsberg», spelad av Ben Feldman) får anställning som ny copywriter på reklamfirman, den andre är hans pappa (»Morris Ginsberg», spelad av Stephen Mendel). Hur långvarig denna judiska närvaro kommer att bli återstår att se. Om jag förstått rätt syns de inte speciellt många minuter i rutan, och i väntan på att själv få se avsnittet på TV är jag för egen del just nu mer fascinerad av att se hur judiska webbsajter fångar upp och analyserar dessa båda judiska karaktärer.

I Heeb konstaterar Jonathan Poritsky inledningsvis att det nu skrivs »fictional history» när firman Sterling Cooper Draper Pryce anställer sin förste judiske copywriter, och hyser en förhoppning att karaktären ska ge en »gefilte-färgad» tyngd åt serien. Men frågan är om en liten dos skepsis hade varit på sin plats? På JTA:s sajt beklagar Ami Eden sig med ett »dubbel-oy» över de allt för stereotypa judiska karaktärerna i serien och talar om det hela som »Woody Allen på stereoider».

Utifrån olika Mad Men-relaterade webbsidor kan man utläsa att Feldmans rollfigur förefaller vara en ganska osympatisk och oborstad man. I Heeb skrivs visserligen i förbigående att han är en nudnik, vilket på ickejudiska sajter förtydligas med att karaktären framställs som talangfull men extremt excentrisk och med ett opolerat uppförande, och ett uppförande gentemot Peggy, som lämnar mycket kvar att önska. Å hinner man med detta på några få minuter i ett avsnitt kan man ju undra hur karaktären ska vidareutvecklas i senare avsnitt?

Pappa-figuren verkar på samma sätt vara överdrivet stereotypt framställd. Enligt olika sajter ska Ginsberg den äldre vara en östjude som emigrerat till USA, vilket understryks av att han lär tala med överdrivet tydlig jiddischaccent och automatisk välsignar sin son så snart han hör att denne fått jobbet som copywriter. Denna judiska stereotyp är varken ny eller sällsynt i TV-världen – och därför är det rätt befriande att ta del av DovBears blogginlägg The puzzle of Mad Men's new old Jew, där Ginsberg den äldre utsätts för en läsvärd historisk-kritisk analys.

Mad Men har rosats för sin goda research som resulterat i ett detaljrikt och tidsenligt återgivande av 1960-talets USA. Av DovBears inlägg att döma verkar man plötsligt ha slarvat med denna research – och återigen infinner sig frågan: vad är syftet med dessa judiska karaktärer i Mad Men? Utifrån de fakta som TV-avsnittet tillhandahåller konstaterar DovBaer i sitt inlägg att Ginsberg den äldre bör ha anlänt till USA någon gång mellan 1932 och 1937. Det finns bara ett problem med detta: vid den tidpunkten var USA gränser i princip hermetiskt slutna för all östeuropeisk invandring. Så frågan är: hur kom Ginsberg den äldre till USA? I princip alla andra amerikanska judar i samma ålder och med samma ursprung som Ginsberg den äldre var födda i USA av invandrande föräldrar, men av någon anledning väljer författarteamet bakom Mad Men att indikera att han är ett specialfall. Och återigen väcks en nyfiken fråga: i vilket syfte gestaltas han som en jiddischbrytande invandrare istället för att vara en första generationens amerikansk jude likt hans jämnåriga judar i USA?

Att amerikanska TV-serier gestaltar judar är ingen nyhet. Att dessa judar dessutom ofta gestaltades på ett stereotypt sätt fram till 1990-talet är inte heller någon nyhet. Men att Mad Men nu på 2010-talet introducerar så pass stereotypa judiska gestalter som man förefaller göra är uppseendeväckande, och lär inte passera okommenterat om gestalterna utvecklas i ännu mer stereotyp riktning. Frågan är då inte om utan när vi på judiska sajter kommer att möta frågan: Is Mad Men good for the Jews?

Den amerikanske poeten Hal Sirowitz är sedan ett antal år tillbaka känd i vårt grannland Norge sedan författaren Erlend Loe översatt boken Mother Said till norska (Sa Mor). Loe har även läst in dikterna som talbok. Samma bok är nyutkommen på svenska med titeln Mamma sa (Bokförlaget Arkad). Mamma sa handlar om berättarjagets mamma, pappa, terapi och invecklade kärleksliv. Huvudpersonen i de flesta av dikterna är den judiska mamman, som i flera fall för en skuldpåläggande monolog riktad åt sin hopplöse son. Ta till exempel följande rader från dikten "Allt inom familjen":

Luta dig inte mot bildörren,

sa mamma. Den kan vara olåst

& du kan ramla ut. Vi har ingen nytta

av dig död, & även om vi inte har nån

större nytta av dig nu heller, så får vi det

förhoppningsvis när du blir äldre.

Den stereotypa judiska mamman jiddische mame dyker ofta upp i populärkulturella sammanhang, ofta som en permanentad, neurotisk dam med New York-dialekt. Den judiska pappan är mer bortglömd, och kanske är det därför den verklige pärlan i Mamma sa är just pappan. Han är en mildare, mer hunsad variant av sin hustru, och tillför en filosofisk och melankolisk touch till dikterna medans hans hustru mer är av ångvältstypen. Pappan levererar också några söta teologiska reflektioner, som i dikten "Söner":

Vi är judar, sa pappa.

Så vi tror inte på Kristus.

Om G-d ville att vi skulle tillbe Jesus

skulle Han ha sett till att vi blev födda

i en italiensk familj. Jag har ingenting

emot Honom. Han var förmodligen en mycket trevlig man.

Man måste ge Honom erkännande för att han försökte.

Sirowitz bok är kitchig och förutsägbar på så vis att författaren inte levererar så många poänger som inte Philip Roth och Woody Allen redan har levererat. Undantaget är att den judiske pappan för ett ögonblick får stå i rampljuset. Den stora behållningen är drivet i Sirowitz språk, som gör att enstaka dikter berättar exakt vad Roth behövde närmare 300 sidor för i Portnoys problem. Detta gäller såväl det engelska originalet som den svenska översättningen, som ligger nära originalet utan att det kompromissas med tempo och struktur. Översättare Thomas Schiöler har gjort ett jättejobb här, och en snabb genomläsning av den norska utgåvan gör mig glad över att svenska läsare slipper bekanta sig med Sirowitz genom Loes filter.

Johan klagade nyligen över att man kan bli aningen mätt på judisk humor och att det är sällan man verkligen får skratta åt något nytt. Jag tvingade honom att läsa några dikter ur boken när vi satt på flyget till Polen för några dagar sedan, och det är ett gott betyg åt Sirowitz och boken Mamma sa att vi båda skrattade ikapp. Mamma sa är uppfriskande respektlös och även om det sägs att Sirowitz inte ville ge ut boken förrän efter att hans föräldrar dött så är den en ganska fin hyllning till familjen, trots allt. Hett presenttips inför nästa mors och fars dag!

Judaistik.se:s skribenter är lite svaga för Downton Abbey och det är vi ju långt ifrån ensamma om. Uppmärksamma Downton-fans har kanske redan noterat att Lady Cora Granthams mor gör entré i nästa säsong i form av Shirley McLaine i rollen som Martha Levinson. Levinson ja! The Jewish Week hoppas på att Mamma Levinsons intåg i serien ska bidra med någon form av liten judisk touch, och när vi ändå är inne på konspirationsteorier så måste jag få framföra två egna. Ta inte detta på för stort allvar nu men glöm inte heller var ni läste det först!

Scenario 1: Mamma Levinson försöker hindra Mary från att gifta sig med kusin Matthew - som ju inte är jude.

Scenario 2: I någon framtida säsong utbryter världskrig nummer 2 ut och invånarna på Downton tar emot judiska flyktingar.  

Allt kan uppenbarligen hända!

Judaistiker löper självklart samma risk som alla andra att förälska sig i sina studieobjekt och/eller exotifiera dem. Traditionellt har ämnet studerats av och drivits fram av en blandning av judar och icke-judar, vilket jag tror är en ganska sund förutsättning för att inte exotifieringen skall gå överstyr. Jag har ofta reagerat över vissa nordeuropéers tendens till att prata om judar som om de vore enhörningar. Andaktsfullt, förbryllat och fascinerat, som en naturfilms-speaker som ställs inför något alldeles enastående ovanligt och skört. Detta gäller självfallet inte alla nordeuropéer men förvånansvärt många.

Den förbryllade fascinationen får än värre spinn när det handlar om chassider. Jag har hört kurskamrater beskriva dem som nästan lite magiska, mystiska varelser som har en extra särskild gudsrelation och som lever ett liv som på samma gång är så enkelt och så komplext. Hur ska i grund och botten ganska vanliga människor leva upp till sådana förväntningar, och hur påverkar dessa förväntningar och föreställningar judaistiken och synen på judar i samhället? Nu har vi ju inte så många chassider i Sverige, och om vi hade haft det kanske enhörningseffekten skulle dö ut lite.

Jag hittade en blogg vars författarinna nämner ultraortodoxa judar som ett "intresse". Ohoh, tänkte jag. Men när jag läste igenom bloggen hittade jag en beskrivning av chassider som var så uppfriskande respektlös och kul att jag känner att jag behöver tipsa om den. Ni hittar inlägget på Brita Zacharis blogg här. Är man tillräckligt smart så kan man skämta om allt, och Zacharis sätt att använda en fantasikonversation mellan chassidiska kvinnor för att beskriva hur de klär sig och hur halakha möter nutid är i alla fall i mitt tycke väldigt kul. Zackaris påhittade dialog på tonårsspråk och hennes "halakha for dummies" lyckas göra chassider till allt de är men så sällan beskrivs som: mänskliga. Inte en enhörning i sikte, trots att Zackari utan tvekan är fascinerad av ultraortodox judendom.

Turkiet skickar för första gången en judisk artist till Eurovision Song Contest. Situationen för Turkiets judar har på senare år blivit alltmer ansträngd på grund av landets rekorddåliga relation till Israel. Frågan är om sångaren Can Bonomos tävlan är ett led i att försöka förbättra de turkisk-judiska relationerna, eller om sångaren valdes på helt andra premisser och sedan råkar vara jude? Själv ser han sig som artist och turk framför allt, och kanske är detta inte så konstigt med tanke på att Turkiets judar alltid har levt integrerade och idag försöker göra så lite väsen av sig som möjligt?

I en intervju pressades Bonomo till att kommentera sin judiskhet efter att ha blivit anklagad för att vara både frimurare och sionistisk konspiratör, och konstaterade att hans familj flyttat från Spanien för 500 år sedan men att han själv är turk och representerar landet i egenskap av turk. Enligt en talesperson tänker inte Bonomo kommentera sitt ursprung eller sin religion ytterligare, och frågan är nu om den Izmirfödde Istanbulbon kommer att få representera Turkiet i lugn och ro eller om ytterligare diskussioner kommer blomma upp när det väl är dags. Judaistik.se önskar mazal bueno!

Det sägs ofta att iberisk-sefardisk judenhet är så utspridd och marginaliserad att dess kultur kan klassas som näst intill död. Att halva Israel består av icke-askenaser och att det finns hundratusentals utövare av en liturgisk-sefardisk judendom säger trots allt inte så mycket om hur pass vital den iberisk-sefardiska judiska kulturen är idag.

På samma sätt som jiddisch är navet i mycket av den östeuropeiska judiska kulturen så är ladino eller mer korrekt judeospanska det kitt som håller samman små sammanslutningar av sefardiska judar på olika håll i världen. Deras mål är en form av sefardisk renässans, där ”sefardisk” avser just spanskjudisk och inte bara icke-askenasisk. Inte sällan blickar man långt tillbaka när man försöker återskapa judeospanskan och den judeospanska kulturen. Det är den iberiska kulturen under vad som brukar kallas för den sefardiska judenhetens guldålder i Spanien och Portugal som man vurmar för, mer så än den sefardiska kultur som i århundraden om inte blomstrade så i alla fall fortlevde i osmanska riket, senare Turkiet och på Balkan.

Somliga menar att vurmen är ahistorisk och att dagens sefardiska judenhet har ytterst svaga kopplingar till den judiska diaspora som utvandrade från Spanien och Portugal i skiftet mellan 1400- och 1500-talet. Personligen är jag av åsikten att återskapandet av den sefardiska kulturen i mångt och mycket är identisk med skapandet av en sefardisk kultur, på så vis att kulturen byggs upp som ett lapptäcke av minnen, traditioner och kulturyttringar kring ett centralt tema: längtan efter det förlorade Sefarad (”Spanien”) där Sefarad på många viss liknar idealbilden av Sion.

Generationer av diasporajudar har närt en bild av ett Hemland, och för somliga sefardiska judar har längtan fått två mål: Sion/Israel som det fysiska målet och Sefarad som det spirituella. Det finns förvisso de iberiskättade judar som vill och har återvänt till det moderna Spanien, men för det flesta rör det sig om en längtan till en icke-fysisk plats. Kanske är det inte så konstigt att icke-askenaser på jakt efter en identitet att kalla sin egen i kontrast till den ”allmänjudiska” har dragits till drömmen om ett förlorat Sefarad. En fysisk återvändo till platsen är omöjlig och i de flesta fall inte ens önskvärd, och således behöver de egna banden (eller bristen på dem) till det medeltida Spanien inte vara så starka eller tillskrivas så stor betydelse.

Är modern judeospanska ett rekonstruerat eller konstruerat språk? Fram till Förintelsen och Israels grundande fanns stora dialektala skillnader mellan den judeospanska som talades av olika diasporagrupper. Konsekvenserna avFörintelsen och Israels grundande blev av de sefardiska diasporagrupperna dels reducerades och dels flyttade på sig geografiskt. För flera hundra år sedan var det fullt möjligt för en algerisk jude att kommunicera med en trosfrände i södra Europa eller på Balkan – idag bor de grannar i en förort till Tel Aviv. Det har lett till att judeospanska idag kan vara en salig blandning av dialekter, och inte sällan har man lånat in element från den moderna spanskan där det gamla språket har varit otillräckligt.

Den moderna ”renässansjiddischen” skrivs med hebreiska bokstäver, och man skulle kunna tro att samma gäller för judeospanskan, som traditionellt har skrivits antingen med Rashiskrift eller med den kursiva solitreostilen. Jag skulle dock vilja påstå att det blir allt vanligare att judeospanska skrivs med latinska bokstäver, som för den oinvigde får språket att se ut som en naivt stavad spanska (och som de flesta spansktalande kan stava sig igenom).

Den världsomspännande nätorganisationen Ladinokomunita har som mål att främja användandet av judeospanska (de väljer att kalla språket för ladino) och att sprida användandet av en standardiserad stavningsform av ladino skriven med latinska bokstäver. Inom gruppen, som beskrivs som en virtuell diskussionsklubb, får man endast använda sig av ladino för att kommunicera. Diskussionerna kretsar kring allt mellan himmel och jord – från gamla familjerecept och sånger till modern politik och kultur. Ladinokomunita är med andra ord som vilket brett internetforum som helst, fast på en standardiserad form av ett i det närmaste utdött språk.

Det brukar heta att ett visst antal tusen personer talar eller behärskar judeospanska i världen, men som utvecklingen ser ut idag kanske det är mer relevant att tala om hur många tusen människor som skriver språket. Att det skrivs moderna låttexter på judeospanska brukar tas upp som ett exempel på hur vitalt språket är, och onekligen är det så att det finns ett betydande antal unga personer som behärskar en variant av språket. Judeospanska talas fortfarande i liten utsträckning, men skrivs i desto större.

Håller judeospanska på att bli ett chattspråk, kan man fråga sig? Skulle det kunna vara så att en ”riksladino” skriven med latinska bokstäver är önskvärd som kommunikationsmedel mellan virtuella grupper och personer som på ett eller annat sätt använder skriftlig judeospanska i någon form av kulturutövande? Det finns ett avancerat verktyg tillgängligt på nätet för omvandling av latiniserad judeospanska till Rashiskrift eller solitreo – utgångspunkten är dock den av Ladinokomunita marknadsförda ”riksladinon”. Och visst är det enklast så, rent teknisk. Autenticitet har fått ge vika för funktion, och Sefarad har fått flytta in i cybervärlden.

De två senaste åren så har jag i slutet av december sammanfattat året som gått på bloggen. I år när jag funderade över hur man bör sammanfatta ett i ärlighetens namn ganska händelselöst blogg-år så fick jag frågan (skämtsamt) om inte Judaistik.se borde publicera sin nyårskrönika i anslutning till det judiska nyåret istället för det västerländska.

Frågan rör på sätt och vis bloggens identitet, om man nu kan använda ordet identitet om ett dött ting som en hemsida. Är Judaistik.se en judisk blogg? Den brukar, intressant nog, kategoriseras så. Detta är inte helt okomplicerat. Frågan ”vad är judiskt?” dyker upp i många diskussioner inom judaistikens område. Ämnet judaistik i sig är tvärvetenskapligt, brett och brokigt just eftersom man använder sig av en generös definition av vad som är judiskt. Ämnet judaistik använder inte bara halakhiska definitioner när man väljer vad man skall studera.

Med risk för att låta pretentiös så kan man dra en parallell till den judiska litteraturen – vad gör en litterär text judisk? Handlar det om språk, författarens religion, författarens och läsarens religiösa kännedom eller om att texten skall visa tecken på att vara en del av en litterär tradition? I ett tidigare blogginlägg har jag konstaterat att jag själv använder mig av definitionen att en judisk text är en text som behandlar judiska teman och/eller är skriven med en medvetenhet om det judiska. Författaren behöver inte med nödvändighet vara jude och inte heller läsaren för att en text skall anses vara judisk.

Betraktar vi Judaistik.se som litteratur och använder oss av försöket till definition ovan så måste vi nog dra slutsatsen att Judaistik.se innehåller judiska texter. Men, spontat känner jag att definitionen framför allt gäller judisk skönlitteratur i antingen prosaisk eller poetisk form. Kan facklitteratur vara judisk, eller handlar den per definition OM det judiska? Charmen men också nackdelen med bloggformatet är att man lätt hamnar mitt emellan det facklitterära och det skönlitterära. Judaistik.se har genom åren önskat glad chanukka, shabbat shalom och chag sameach. Idag är det svårare att avgöra men länge sjönk läsarstatistiken ganska dramatiskt under shabbat. Ingen av skribenterna på bloggen har publicerat nya inlägg en lördag. Är detta en fördel eller nackdel när vi försöker förmedla nyheter och information om det judiska, och hur påverkar det vår trovärdighet?

Judaistik.se strävar inte efter att vara en judisk blogg, utan efter att vara en blogg om judaistik och judendom. Ett av syftena är att nyansera den bild av judendomen som förmedlar genom diverse media, och att väcka nyfikenhet kring ett ämne som i all sin spretighet är fantastiskt spännande.  Som jag skrev i början av detta inlägg så har 2011 varit ett relativt händelselöst blogg-år. Glädjande nog har dock läsare i större utsträckning än tidigare hört av sig med frågor och feedback, som inte sällan har rört äldre inlägg som av olika anledningar blivit aktuella igen. Det har varit ett nöje att under året som gått få mail från en del av de studenter, högstadieungdomar, pensionärer, judar och icke-judar som läser bloggen. Därför vill vi passa på att önska er allihop ett riktigt gott nytt år! På återseende 2012.

För snart 100 år sedan (1917) publicerades det första numret av jiddischtidskriften Jiddische Folkschtime i Stockholm . Man skulle kunna säga att en cirkel sluts nu när en ny jiddischtidskrift har sett dagens ljus här i Lund: Dos Bletele som precis har kommit ut med sitt första nummer. I USA finns klassiska Forverts, idag kanske mer känd under sitt engelska namn The Jewish Daily Forward, och i Frankrike finner vi Der Yidischer Tam-Tam (båda går att läsa på nätet).

Det finns inte så många jiddischtalande personer kvar i Sverige, men landet håller ändå på att profilera sig som något av ett "jiddischland". Det bedrivs undervisning i språket vid Lunds universitet och språket är officiellt klassat som ett minoritetsspråk. Likt flertalet andra judiska språk (hebreiskan undantagen) så behövs inte längre jiddisch vare sig som ett religiöst eller socialt språk eftersom judar idag lever fullt integrerade. Som ett kulturellt kitt har jiddischen dock blivit allt viktigare i Sverige men även i andra länder, och man skulle kunna se det som att judar och även icke-judar idag har konstruerat ett nytt behov av jiddisch. Språket har fått en nygammal position som det som binder samman gemenskaper och som något som utvecklar den europeisk-judiska kulturen.

Ni kan kika på Dos Bletele här, och även köpa lösnummer.

BBC har publicerat en artikel om Abdol-Hossein Sardari som brukar kallas för "Irans Oskar Schindler". Sardari tillhörde den kungliga familj som styrde Iran fram till 1925 och arbetade som diplomat i Paris under fyrtiotalet. Han hjälpte många persiska judar att lämna Frankrike och återvänta till Iran, men förhandlade även fram undantag från de nazityska raslagarna åt en del av de persiska judar som bodde i Frankrike och som inte kunde eller ville lämna landet. Sardaris välgärningar uppmärksammades inte särskilt mycket under hans egen levnadstid, men han lär ha uttalat sig om att hans agerande bottnade i ett ansvar gentemot det iranska folket som helhet och inte uteslutande iranska judar.

I likhet med Schindler levde Sardari ett anspråkslöst liv efter kriget, och han dog fattig i utkanten av London. BBC:s artikel drar paralleller mellan Sardari och Schindler men väljer att illustrera artikeln med en bild ur Steven Spielbergs film Schindlers list där Liam Neeson spelar huvudrollen som Oskar Schindler. Det finns förhållandevis gott om bilder på den verkliga Oskar Schindler, så varför man väljer att använda en bild av en fiktiv Schindler är något av ett mysterium. Jag har även tidigare lagt märke till att referenser till personen Schindler tenderar att blandas ihop med referenser till filmen Schindlers list, vilket är märklig givet att verklighetens Oskar Schindler levde tillräckligt länge för att uppmärksammas för sina välgärningar och att komma till tals.

Frågan är om ett förflyttat fokus från verklighetens Schindler till filmens Schindler riskerar att i värsta fall skapa en illusion av att Schindler "skapades" av Spielberg, eller att den verklige Schindler på något vis skulle vara annorlunda än den bild som målas upp i den berömda filmen. Även Sardaris liv har inspirerat filmskapare visar det sig; en iransk tv-serie vid namn Madare sefr darajeh är löst baserad på Sardaris agerande under andra världskriget. Tv-serien blev mycket populär men har också kritiserats för sitt sätt att porträttera judar och sionister på så vis att man uttrycker sympatier för det judiska folkets lidande på samma gång som man passar på att kritisera judisk nationalism. Irans kvarvarande judenhet lär dock ha ställt sig positiva till den statligt finansierade serien.

Bilderna ovan är av Abdol-Hossein Sardari och den verklige Oskar Schindler, lånade från RaoulWallenberg.net respektive Wikipedia.